Vasagatan

Det var torsdag eftermiddag. Jag stod nere på T-centralen med min rullväska och tittade mig omkring. Jag var nyanländ i Stockholm, den stad som nu var mitt hem. Jag skulle ta blå linjen mot Hjulsta hade jag förstått, så jag följde pilarna fram genom den glest befolkade perrongen. Då fick jag i förbifarten syn på en skylt med en pil som pekade i min färdriktning. Det stod ”Vasagatan” skrivet på den.

Jag hade sett namnet förut; jag visste att gatan existerade. Men plötsligt grusades ordbilden och jag såg bokstäverna. Grytan krackelerade och alla ingrediensernas unika smaker trädde fram. Jag såg träd istället för en skog, människor istället för en folkmassa. Plötsligt insåg jag att varannan bokstav var en konsonant och varannan var bokstaven ”a”. Det kändes som att jag såg något som alla andra missade, som att jag var den enda i huvudstaden som visste hemligheten.

Det är lite samma känsla som när man plötsligt upptäcker hur konstigt ett ord är som man använt hela livet och tänker ”Hur kan jag aldrig ha sett det här förut?” Men det är svårt att se igenom en ordbild som man har sett flera gånger om dagen i många år. När man är så van vid den och den är så kraftigt inpräntad i medvetandet – hur ska man se igenom den?

Varje gång jag går förbi skylten ler jag lite för mig själv. Magin är inte lika stark längre, men det är något som fortfarande tilltalar mig med den här specifika bokstavskombinationen.

Publicerat i Lingvistisk lingo, Spridda skurar | Etiketter | 1 kommentar

Öl: Hale and hearty

Etiketten: Hale and hearty

Det här är mitt första öl, vilket är anledningen till att jag fört rätt noggranna anteckningar över hela processen. Det här inlägget är för min egen skull, för mina öldrickares skull och för alla andra som råkar vara intresserade av att brygga öl. För alla andra är det bara en tråkig vägg av text.

Jag har följt ett recept från humlegården.se. Resultatet blev inte lika bra som jag väntade mig; ölet blev alltför bittert och inte tillräckligt humligt. Men ölet är på det stora hela ändå ganska inbjudande i smak och arom.

Jag har använt tre humlesorter: Nugget för beskan, Perle för smaken och Cascade för doften. Sammanlagt blev det 21 flaskor, eller 10,5 liter, av det här ölet.

Såhär gjorde jag

  1. Först kokade jag upp 16 liter vatten i min gryta på 25 liter med inbyggd tappkran från Biltema.
  2. Därefter delmäskade jag specialmalten genom att först hacka malten i en mixer och sedan ha den i 70 grader varmt vatten i en halvtimme.
    1. Jag försökte bibehålla temperaturen genom vattenbad, men det gick sådär. Röran verkade hålla en väldigt ojämn temperatur. Termometern kan ha varit missvisande också, möjligtvis på grund av att den är trådlös. Lärdom: Ställ ungen på 70 grader och ställ in kastrullen med malten i där.
    2. Jag lakade ur mäsken genom att hälla kokat vatten från den stora grytan, genom den inbyggda kranen, ner genom en sil med malten.
  3. Jag desinficerade utrustningen.
  4. Därefter hällde jag i maltet och bitterhumlen i den stora grytan och satte timern på 40 minuter.
    1. Här begick jag ett stort misstaget: jag glömde tillsätta maltextraktet. Jag kom på detta efter 35 minuter, strax innan smakhumlen skulle tillsättas. Jag löste det genom att tillsätta maltextraktet då och låta hela blandningen koka ca 20 minuter extra. Om den korta koktiden på maltet eller den långa koktiden på bitterhumlen påverkade resultatet negativt är oklart, men jag misstänker att detta är orsaken till att ölet är bittrare än vad (jag tycker att) det borde vara.
    2. Eftersom jag kokade ölet längre än planerat tillsatte jag en extra liter vatten i koket för att kompensera för det extra bortfallet.
  5. Efter 35+20 minuter (p.g.a. felet ovan) tillsatte jag smakhumlen.
  6. Efter 35+20+15 minuter tillsatte jag aromhumlen.
  7. Efter 35+20+15+5 minuter stängde jag av plattan och placerade grytan i ett vattenbad i diskhon.
    1. Vår diskho är ovanligt stor, varför grytan får plats utan problem. Ett badkar skulle också fungera bra.
    2. Jag bytte vattnet i vattenbadet när det blev varmt.
  8. När temperaturen i grytan var cirka 35 grader hällde jag ner vätskan i ett av jäskärlen genom grytans kran, via den desinficerade silen.
  9. Från grytan fick jag 15 liter vätska. Jag spädde ut denna med 7 liter kallt kranvatten så att jag fick 22 liter i jäskärlet.
  10. Det tog hela kvällen för vätskan att svalna de sista graderna. Till slut tillsatte jag is och extra kallt vatten, eftersom jag hade andra planer. När temperaturen i jäskärlet var mellan 26 grader Celsius (vilket är i översta laget för alejäst) tillsatte jag jästen.
  11. Jag förslöt behållaren med locket. Jag placerade ett vattenfyllt jäsrör i hålet på locket.
  12. Jag hann inte riktigt ta ett OG-prov då, men tog ett prov morgonen därpå.
    1. Värde: 60 Oechsle, vilket är 1060 OG.
  13. Därefter fick den vila tills den jäst klart. När det knappt bubblade från jäsröret tog jag OG-prov med jäsningsmätaren tre dagar i rad.
    1. Dag 1 (22/8). Värde: 13 Oechsle, vilket är 1013 FG. En skillnad på 47 alltså.
    2. Dag 2 (23/8). Värde: 14 Oechsle, vilket är 1014 FG. En skillnad på 46 alltså.
    3. Dag 3 (24/8). Värde: 12 Oechsle, vilket är 1012 FG. En skillnad på 48 alltså.
  14. Därefter tappade jag över kärlet i sekundärjäskärlet. Där fick ölet stå och klarna i en dag till. Jag ställde kärlet på en trädgårdsstol i badrummet med en viss lutning.
    1. Höjden är till för att det ska vara lättare att tappa om med häverten.
    2. Lutningen är till för att bottensatsen ska samlas i en kant.
  15. När vätskan var klar (d.v.s. ej grumlig) tappade jag tillbaka hälften (ca 11 liter) till primärjäskärlet, eftersom den halvan skulle torrhumlas.
  16. För att få kolsyra kokade jag sockerlag. Hälften socker, hälften vatten. Jag utgick från 8 gram socker per liter öl – jag använde alltså 88 gram socker. Därefter kylde jag lösningen och hällde den i ölet. Jag rörde lite, men eftersom det rör upp bottenslammet kanske det är bättre att göra på ett annat sätt.
  17. Därefter tappade jag upp ölet i flaskor. Sammanlagt fyllde jag 21 flaskor, vilket innebär att jag tappade upp 10,5 liter öl. Jag hällde ut runt en halvliter tillsammans med bottenslammet.
  18. Sedan satte jag på kapsyler på flaskorna med kapsyleringsapparaten. Den var plastig och utstrålade inte direkt kvalitet. Men efter några försök fick jag kläm på den och alla flaskor verkar hålla tätt.
  19. Sedan skrev jag ut etiketten ovan och klistrade en på varje flaska.
  20. En vecka efter buteljering prövade jag min första flaska. Den sa ”pssch” och smakade helt okej.

Nästa inlägg kommer att handla om de 11 liter som jag inte tappade upp – samma 11 liter som jag torrhumlade. Läs mer om det inom kort.

Publicerat i Spridda skurar | Etiketter , , , | 4 kommentarer

Skrivkunnig brygger öl

Lördagen den 17 augusti 2013 bryggde jag mitt första öl. Efter mycket kokande, kånkande och kylande stod 22 liter american pale ale och jäste i badrummet. Ljudet från när kolsyran bubblade ut genom jäsröret blev snabbt väldigt hemtrevligt, och jag saknar det redan.

Nu, en vecka efter att jag bryggt ölet, har jag tappat upp hälften på flaska och hälften i ett nytt kärl. Den första halvan är drickbar om en vecka. Den andra halvan innehåller nu en påse med extra humle – för att smaken ska bli extra blommig – och blir färdig en vecka senare.

Jag ser verkligen fram emot att smaka resultatet av mitt arbete. Tills dess får jag sysselsätta mig med att komma på fyndiga namn med tillhörande etiketter. Det är också roligt, men smakar inte lika trevligt.

Publicerat i Spridda skurar | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Veckans vokabel 81: Rajd

För ett par veckor sedan var jag i Lappland för första gången i mitt liv. Jag var där och besökte Jokkmokks marknad, en marknad som anordnats årligen sedan 1605. Försäljarna är en blandning av klassiska knallar, lokala hantverkare och samer från hela Sápmi (vilket är vad Sameland heter på nordsamiska).

Det var en underbar upplevelse i ett underbart landskap. Från bilfönstret på vägen dit såg omgivningen ut som ett utfrätt foto – en sömlös vit kuliss åt alla håll. Väl på plats knarrade snön öronbedövande under fötterna. Med en temperatur som stundtals tangerade minus 30 grader Celsius fick vi lov att pälsa på oss ordentligt (vissa mer bokstavligt än andra – så många pälsprodukter på en och samma plats har jag aldrig skådat förr). Med tanke på att det året före hade varit så kallt som 42 minusgrader var vi lyckligt lottade, i synnerhet jag som underligt underklädd knallade omkring och försökte hålla värmen.

Min kunskap om Jokkmokk innan resan var nästan fånigt begränsad; jag visste inte mycket mer än att deras ICA-butik hette Rajden, något jag lärt mig av en klasskamrat ett par dagar tidigare. Om man ska tro Svensk Akademiens Ordbok, kommer svenskans rajd från samiskans raido, vilket i sin tur sannolikt är inlånat från urnordiskan. En rajd är en rad renar som bundits samman i en karavan. Innan resan hade jag aldrig sett renar – nu har jag sett matsökande renar i skogen, ihjälkörda renar längs vägkanten och renar på rad i rajder i staden.

Bild tagen från renracet i Jokkmokk

Rennäringen har traditionellt sett varit en central del av samernas tillvaro. Men i dag är det annorlunda. Rennäringen, tillsammans med andra delar av kulturen, försvinner. Men även om jag hade hört mycket om hur hotad samernas kultur är, var det svårt att tänka sig på denna marknad i Jokkmokk: överallt såg vi samer iklädda folkdräkter. Jag kan tyvärr inte påstå att jag är en kännare av den samiska kulturen, men jag har förstått att dräkterna berättar mycket om bäraren, bland annat hens ursprung, kön och civilstånd. Eftersom marknaden är en samlingspunkt för samer från hela Sápmi, fanns folkdräkter av alla möjliga slag på gatorna.

En rolig sak med att bo i Umeå är att det är svårt att förbli helt okunnig om den samiska kulturen. Att läsa om samer i grundskolan och att sitta i en klykstångskåta och dricka kokkaffe med en same går inte riktigt jämföra. Jag känner mig priviligierad som får lov att se dessa delar av en kultur som är så nära och så långt borta på en och samma gång. Jag hoppas att jag någon gång får se samers kultur och deras sätt att leva ännu närmare. Kanske följa med på en resa lik den min vän Jonatan gjorde i sitt fotoprojekt från Jokkmokk i höstas.

Att gå på museum är ingen motsvarighet. Förra våren var jag på Nordiska museets samiska utställning. Det är inte helt omöjligt att jag överreagerade, men jag fann utställningen exotiserande och blev något illa berörd av den stora samling föremål som kändes för privat för att ligga framme till allmän beskådan. Den avdelning för samiskt kulturarv som finns på Västerbottens museum i Umeå är bättre, men även denna får mig att känna mig lite illa till mods. Det känns onaturligt att uppleva en annan kultur på detta vis. Museum för mig symboliserar oftast något i det förgångna, och en utställning på ett museum skickar signalen att den samiska kulturen tillhör till denna kategori. Men den samiska kulturen lever och jag hoppas att den gör det länge till.

Här finner du ett sammanfattande inlägg om de svenska minoritetsspråken och ett bildspel jag gjort på samma tema.

Publicerat i Veckans vokabel | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Veckans vokabel 80: Tvär

Jag minns den gången jag gick förbi Jonatan – som då huserade på Kandidatvägen i Umeå – för att vi gemensamt skulle knata ner mot stadens kärna. Jag ringde på klockan och blev insläppt av en fluffig frisyr.

”Jag ska bara tvärduscha”, hörde jag från under håret.

Jag tvekade en sekund.

”Du ska bara vad?” sa jag och rynkade på näsan. För mig hade ordet tvär med ett skrymmande horisontalläge att göra (tvärs över, tvärflöjt, tvärdrag) eller ett obstruent beteende (vara tvär, tvärsäkersätta sig på tvären). För mitt inre öga såg jag Jonatan ligga raklång i duschkabinen, en Jonatan så trendig att han utövade den ännu ej spridda internetflugan ”plankning”. En sorts hipsternas konung alltså.

Men jag hade fel. Min kamrat förklarade att tvär var ett förstärkningsord som åtminstone i Skellefteå kunde sammanfogas med det mesta för att berätta att något ska göras illa kvickt. Detta var ett nästintill nytt bruk för mig; den enda rapiditetsrelaterade användning jag kunde erinra mig om var i sammansättningen tvärstanna – inte hade jag en aning om att detta hastighetshöjande lilla prefix även existerade utanför detta ord.

Under mina två och ett halvt år i Umeå har jag samlat på mig ett gäng ord och uttryck från några norrländska dialekter. Det här är blott ett av dem.

Publicerat i Veckans vokabel | Etiketter , , , | 6 kommentarer

Mina fem bästa naturliga ljusupplevelser

5. Solnedgång

Jag har varit med om många vackra solnedgångar. Somliga har jag till och med fångat på bild. En av de vackrast jag sett var på Sturkö i Karlskrona skärgård 2007. Jag gick från bussen på väg till min dåvarande flickvän och häpnades över den intensiva röda färg som bara en solnedgång i skärgården kan ha. Himlen var lika röd ut som venernas mörkröda, syrefattiga blod. Jag gick långsamt, på något sätt för chockad för att njuta.

4. Soluppgång

En av de bästa fördelarna med att jobba extra som nattväktare – vilket jag gjort en del de senaste åren – är alla de vackra soluppgångar man får se. Morgondiset som lyses och löses upp av nyvakna solstrålar. Åtskilliga är de gånger jag velat stanna bilen och titta på soluppgången tills den passerat. Vid ett tillfälle för tre år sedan – plus minus ett år – satt jag i föräldrarnas Volvo V50 på väg hem från nattens väkteri. Kör man infartsleden från Karlskrona kommer man att passera ett ställe där man ser Hästö, en vik och ett par småöar på höger sida. Precis där var det som om himmel, hav och holmar självantänts, som om världens undergång anlänt. Inte trodde jag att Ragnarök skulle vara vackert.

3. Meterorregn

Jag minns en sommar för kanske tio år sedan när jag såg stjärnfall efter stjärnfall svepa över natthimlen. Aldrig förr eller senare har jag sett så många kometer passera jordens atmosfär på en och samma natt. I efterhand har jag insett att det var Perseiderna, ett meteorregn som inträffar varje år omkring den 12 augusti när jorden passerar kometen Swift-Turtles bana. Men då var jag för ung för att förstå storheten.

2. Mareld

I april 2009 genomförde jag mitt livs första nattdyk i havet utanför Koh Tao i södra Thailand. Ljuskäglan från min ficklampa lyste upp partiklarna i det mörka havet. Av någon anledning kom jag att tänka på att jag hört talas om plankton som nattetid lyser upp när de blir störda av rörelser. Jag riktade ficklampan mot mitt bröst och täckte för dess sken med min kropp. Då så jag dem. Havet var fullt av mareld som virvlade förbi mig på min väg ner mot havets botten. Varje gång jag rörde handen följdes den av ljusglimtar, som om en trasig neonskylt från Bangkoks utekvarter läckt ut i havet. Jag slogs av en ny sorts lycka.

1. Norrsken

Den 19 september fick jag se något som jag väntat på i över två år. Ända sedan jag ryckte upp mig med rötterna och lämnade södern för norra Sverige, har jag haft en sak överst på min önskelista: att få se norrsken. Denna onsdag såg jag riktigt jävla norrsken dansa över stjärnhimlen som en låga i en lätt bris, en våg av ljus som leksamt rör sig från sida till sida. Två väl investerade år.

Publicerat i Spridda skurar | Etiketter , , , , , , | 2 kommentarer

Dialekt från Dragsmark i Bohuslän

När jag hälsade på min mormor i Stenungsund i somras gick vi hem till hennes väninna tant Maja. När jag var liten hos mormor var jag ofta hos Maja; det bjöds alltid på saft och kardemummabullar. På den tiden hade hon en stor labrador retriever som vänligt fann sig i att bli klappad av klåfingriga små tassar.

Maja kommer från Dragsmark i Bohuslän och är i dag 85 år gammal. I hela mitt liv har jag tyckt att hennes sätt att tala varit unikt, men jag har aldrig vetat på vilket sätt. På äldre dagar – efter språkvetenskapliga studier och med en bredare dialektal umgängeskrets – förstår jag. Nedan följer tre tydliga avvikelser från standardsvenskan.

För det första så i:ar hon rejält. När hon använder ord som innehåller språkljudet /i/ surrar det ordentligt (lyssna i början på den här videon så förstår du). Detta surrande /i/ återfinns dels på öarna i Bohusläns skärgård, dels på Lidingö. Man kan tycka att det är lite märkligt att denna spårkliga företeelse finns på dessa diametralt motsatta platser men inte däremellan. Men förklaringen är egentligen ganska enkel: Stockholmare åkte till västkusten på semester och umgicks med de surrande i:na en hel sommar. Eftersom barn väldigt lätt anpassar sitt tal efter sin omgivning, kom de små liven tillbaka från ledigheten med en ny sorts i-ljud. De surrande i:na blev en statussymbol – de visade att man hade varit på semester på andra sidan Sverige, något som bara välbärgade kunde. Andra stockholmska barn anpassade sitt tal för att också få högre status (konvergent ackommodation för den som tyckte det var länge sedan jag använde en fackterm), och till slut fick det fäste. Detta är åtminstone den teori som de flesta språkvetare håller på.

För det andra så använder hon pronomenformen i istället för ni när hon talar: ”I var så snälla mot mormor när ni var små” (#blygsamtskryt). Detta är en variant som inte har funnits i standardsvenskt tal på länge, men som uppenbarligen användes i Dragsmark när hon var ung. Faktum är att formen ni är ett misstag som uppkommit eftersom talet likt forsen strömmar utan uppehåll. Pronomenet i förekom ofta i fraser som haven i, tagen i och varen i, och sedan har människor missuppfattat hur orden ska avgränsas – de har helt enkelt satt mellanrummen på fel ställe och trott att n:t hört till i:et.

För det tredje så använder hon ibland en böjningsändelse av substantiv som inte heller den varit levande i standardspråket på oerhört länge. Hon berättade om en liten gosse från förr, någonstans i hembygden, vars far hade åkt till en närliggande stad. Pojken hade blivit tillsagd att stanna inomhus, då regnet dränkte terrängen. Han ville inget hellre än att gå efter sin far, och grät: ”men solen skiner på vägarne”. Den här ändelsen, -ne istället för -na på utrala substantiv (eller n-ord) i bestämd form pluralis, är alltså i dag inte levande i standardspråket. Men den finns som synes kvar i en del genuina dialekter runt om i Sverige.

Vill du höra en besläktad dialekt kan du här höra hur en äldre kvinna i Skee pratar. I den här videon kan du lyssna på musik på dialekt från närområdet (något högre upp än Dragsmark, närmare Sotenäs).

Publicerat i Lingvistisk lingo | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Varför säger man ”det intressanta är …” och ”saken är den …”?

Från Institutet i P3 den 10 november, 08:08 in i programmet. K = Karin Gyllenklev, J = Jesper Rönndahl.

K: Men över huvud taget så är det inte så vanligt, alltså gastroschisis, ungefär 25 till 30 barn får det i Sverige per år.
J: Det är inte så mycket, nej.
K: Det är inte så mycket, men det intressanta är att det ökar.
J: Är det verkligen det intressanta? Jag tyckte att det här med tarmar utanför magen …
K: Nej, men … okej ”intressanta” är fel, men de flesta missbildningar, överlag, brukar minska i frekvens, men just den här ökar.
J: Om jag skulle säga vad som är intressant här, så är det egentligen hur det plötsligt kan bli ett hål i magen och hur tarmarna letar sig ut ur det som en slags …
K: Det är … det är förstås också intressant.

Varför säger man egentligen ”det intressanta är” och ”saken är den” som om det rörde sig om en enda sak? Väldigt ofta när den här typen av fraser används handlar det om en intressant aspekt bland flera. Se bara på meningsutbytet mellan Karin Gyllenklev och Jesper Rönndahl ovan, där de inte riktigt är överens om vad det är som är det intressanta med att tarmarna utvecklas utanför kroppen.

Om man förminskar och förenklar till en huvudpoäng, riskerar man att missa flera andra viktiga och centrala aspekter av det man talar om. Det kan låta bestämt och kunnigt, men saken är den (du ser?) att man riskerar att fördunkla mer än man förklarar. Genom att lura den man kommunicerar med att tro att det man talar om går att reducera till en sak, har man antagligen förenklat lite för mycket.

Men varför använder vi den här typen av formuleringar? Vad tror du?

Publicerat i Lingvistisk lingo | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Den semiotiska begreppstetraedern

Den semiotiska triangelnEn klassisk bild som brukar användas när man talar om språkliga begrepp är den semiotiska triangeln. Den består av term, begrepp och referent. Termen är den språkliga realiseringen av något, ett ord som exempelvis träd. Begreppet är sedan en modell i vårt huvud av referenten, en mental bild av ett träd. Referenten är sedan det som betecknas i omvärlden, ett faktiskt träd. Relationen mellan termen och referenten går alltså via begreppet i våra hjärnor och är på så sätt indirekt, vilket den streckade linjen ska demonstrera.

I terminologiarbete har man utökat denna triangel till något som kallas en begreppstetraeder. Denna figur har ytterligare en dimension: en definition. Definitionen är en språklig beskrivning av referenten och ska bestå av ”nödvändiga och särskiljande kännetecken”, som det brukar heta. Detta betyder att alla egenskaper som krävs för att skilja ett begrepp från ett annat måste vara med i definitionen – och inga fler.

Begreppstetraeder från socialstyrelsen.se

Begreppstetraeder från socialstyrelsen.se

Om vi ska ta definitionen av träd som finns i bilden ovan: ’högvuxen, icke klättrande vedväxt med genomgående huvudstam’. Här behövs högvuxen för att särskilja träd från vissa lägre vedväxter, icke-klättrande för att separera dem från lianväxter, och huvudstam för att avgränsa dem från buskar.

Där termen är en etikett på ett begrepp är definitionen en språklig beskrivning. Definitionen blir alltså ett sätt att så exakt som möjligt ringa in ett ords betydelse och visa hur det skiljer sig från närliggande ord.

När jag tänker tillbaka på terminologikursen vi hade i våras minns jag den som rolig, trots intensiteten. Jag räknar varmt med att få möjlighet att fördjupa mig i terminologins värld under min praktik i vår. Spänningen är olidlig.

Publicerat i Lingvistisk lingo | Etiketter , , , , , , | 1 kommentar

Föreläsning med Åsa Holmér från TNC

För exakt en vecka sedan hade vi på språkkonsultprogrammet i Umeå en gästföreläsning med Åsa Holmér från Terminologicentrum (TNC). Hon berättade om TNC och deras arbete med fackspråk och terminologi. Här kommer en kort sammanfattning av det jag tog med mig från föreläsningen.

TNC arbetar med kommunikation mellan fackexperter, inte mellan fackexperter och lekmän. Där en språkkonsult gärna plockar bort facktermer och förklarar vad som avses, vill TNC:s terminologer ge facktermerna ett entydigt värde så att alla experter i ett område vet exakt vad termerna syftar på.

TNC får lov att räknas till en av Sveriges språkvårdande institutioner. De två andra stora aktörerna inom det här fältet är Språkrådet, som representerar det offentliga språket, och Svenska Akademien, som ger ut sin normerande ordlista (även om syftet med SAOL är att beskriva svenskan, fungerar den i praktiken ofta normerande). Men i svensk språkvård har TNC alltså en speciell roll – de hanterar fackspråk och terminologi.

TNC är ett aktiebolag som ägs av stora företag och institutioner. Förutom sin roll som privat aktör, får de ett statligt bidrag från Näringslivsdepartementet för att ”verka för en effektiv fackspråklig kommunikation i svenskt näringsliv och i samhället”. Och precis som vi språkkonsulter har en paragraf i Språklagen som vi kan förlita oss på – paragraf 11, den så kallade klarspråksparagrafen – ger lagen terminologerna på fötterna för sitt arbete: paragraf tolv säger att ”Myndigheter har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgängliga, används och utvecklas”.

Åsa berättade om tre problem som är relaterade till terminologiarbete:

  • Ofta använder man i ett fackområde flera termer för samma sak (d.v.s. synonymi).
  • Det är vanligt att man i ett fackområde använder samma term fast man menar olika saker (d.v.s. homonymi).
  • En del ord kan ha olika betydelser i fackspråk och i allmänspråk. Detta kan delas upp i två kategorier:
    • Terminologiserade allmänord – Vanliga ord som blivit fackspråk i en specifik betydelse (t.ex. datorspråkets minne, som snävats in från sin allmänna betydelse ’förmåga att lagra och återkalla själsliga föreställningar’).
    • Avterminologiserade fackord – Ord som börjat i ett fackområde med en snäv betydelse, för att sedan sippra ut i allmänspråket och få sin användning breddad (t.ex. pandemi, tsunami, richterskala).

Jag kommer i ett följande inlägg berätta lite mer om hur terminologiarbete egentligen fungerar. Det kommer att vara intressant, jag lovar ­– du kommer bland annat att få se en triangel och en tetraeder.

Publicerat i Lingvistisk lingo | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar