För ett par veckor sedan var jag i Lappland för första gången i mitt liv. Jag var där och besökte Jokkmokks marknad, en marknad som anordnats årligen sedan 1605. Försäljarna är en blandning av klassiska knallar, lokala hantverkare och samer från hela Sápmi (vilket är vad Sameland heter på nordsamiska).
Det var en underbar upplevelse i ett underbart landskap. Från bilfönstret på vägen dit såg omgivningen ut som ett utfrätt foto – en sömlös vit kuliss åt alla håll. Väl på plats knarrade snön öronbedövande under fötterna. Med en temperatur som stundtals tangerade minus 30 grader Celsius fick vi lov att pälsa på oss ordentligt (vissa mer bokstavligt än andra – så många pälsprodukter på en och samma plats har jag aldrig skådat förr). Med tanke på att det året före hade varit så kallt som 42 minusgrader var vi lyckligt lottade, i synnerhet jag som underligt underklädd knallade omkring och försökte hålla värmen.
Min kunskap om Jokkmokk innan resan var nästan fånigt begränsad; jag visste inte mycket mer än att deras ICA-butik hette Rajden, något jag lärt mig av en klasskamrat ett par dagar tidigare. Om man ska tro Svensk Akademiens Ordbok, kommer svenskans rajd från samiskans raido, vilket i sin tur sannolikt är inlånat från urnordiskan. En rajd är en rad renar som bundits samman i en karavan. Innan resan hade jag aldrig sett renar – nu har jag sett matsökande renar i skogen, ihjälkörda renar längs vägkanten och renar på rad i rajder i staden.
Rennäringen har traditionellt sett varit en central del av samernas tillvaro. Men i dag är det annorlunda. Rennäringen, tillsammans med andra delar av kulturen, försvinner. Men även om jag hade hört mycket om hur hotad samernas kultur är, var det svårt att tänka sig på denna marknad i Jokkmokk: överallt såg vi samer iklädda folkdräkter. Jag kan tyvärr inte påstå att jag är en kännare av den samiska kulturen, men jag har förstått att dräkterna berättar mycket om bäraren, bland annat hens ursprung, kön och civilstånd. Eftersom marknaden är en samlingspunkt för samer från hela Sápmi, fanns folkdräkter av alla möjliga slag på gatorna.
En rolig sak med att bo i Umeå är att det är svårt att förbli helt okunnig om den samiska kulturen. Att läsa om samer i grundskolan och att sitta i en klykstångskåta och dricka kokkaffe med en same går inte riktigt jämföra. Jag känner mig priviligierad som får lov att se dessa delar av en kultur som är så nära och så långt borta på en och samma gång. Jag hoppas att jag någon gång får se samers kultur och deras sätt att leva ännu närmare. Kanske följa med på en resa lik den min vän Jonatan gjorde i sitt fotoprojekt från Jokkmokk i höstas.
Att gå på museum är ingen motsvarighet. Förra våren var jag på Nordiska museets samiska utställning. Det är inte helt omöjligt att jag överreagerade, men jag fann utställningen exotiserande och blev något illa berörd av den stora samling föremål som kändes för privat för att ligga framme till allmän beskådan. Den avdelning för samiskt kulturarv som finns på Västerbottens museum i Umeå är bättre, men även denna får mig att känna mig lite illa till mods. Det känns onaturligt att uppleva en annan kultur på detta vis. Museum för mig symboliserar oftast något i det förgångna, och en utställning på ett museum skickar signalen att den samiska kulturen tillhör till denna kategori. Men den samiska kulturen lever och jag hoppas att den gör det länge till.
Här finner du ett sammanfattande inlägg om de svenska minoritetsspråken och ett bildspel jag gjort på samma tema.
En klassisk bild som brukar användas när man talar om språkliga begrepp är den semiotiska triangeln. Den består av term, begrepp och referent. Termen är den språkliga realiseringen av något, ett ord som exempelvis träd. Begreppet är sedan en modell i vårt huvud av referenten, en mental bild av ett träd. Referenten är sedan det som betecknas i omvärlden, ett faktiskt träd. Relationen mellan termen och referenten går alltså via begreppet i våra hjärnor och är på så sätt indirekt, vilket den streckade linjen ska demonstrera.
