Livets vatten

Någon gång för länge sedan
lämnade vi vår hamn.
Vi körde ut mot öppet hav
ifrån vår trygga famn.

Elementen var emot oss
och allting gick så fort.
Vi kände oss så små så små
och havet var så stort.

Vi drabbades av fasorna
på däcket på vår båt.
Då blev det att vi föll ihop
och sedan föll i gråt.

Vi låg där i vår ensamhet;
vi gnydde och vi kved.
Det fanns ingen i vår närhet
som visste att vi led.

När stormen river inuti
men ytan den är still,
och hjälpet aldrig ropas högt,
vem fan kan hjälpa till?

Vi vet att kursen för oss mot
en säker undergång.
Ändå drivs vi fortsatt framåt
som av ett inre tvång.

Vi ignorerar varningar
med farlig nonchalans.
Vi kör mot klippor och mot rev
som om de inte fanns.

Vi åker i vår motorbåt
rakt mot fyrens glöd.
Vi dansar över vågorna
i tvåtakt mot vår död.

FacebookTwitterGoogle+

Min metronom

Alla har vi vår egen frekvens,
vår själs tickande takt.
Det finns de med en snarlik kadens,
men den stämmer aldrig exakt.

Men ändå är vi ständigt på jakt
efter någon som svänger som vi.
Vi söker efter något abstrakt,
efter någon med vår melodi.

Somliga kallar det finsnickeri;
det räcker att virket är lika.
Hur ska man hitta, i all kakofoni,
denna så osannolika.

Tanken att alla är unika
har blivit till ett axiom.
Men ändå kan jag inte svika
min jakt efter min metronom.

Detta är en dikt jag skrev i slutet av 2013. Jag vet inte om detta är en etablerad rimstruktur – jag är långt ifrån en expert på poesi – men jag experimenterade lite och körde på ABAB BCBC CDCD DEDE för att se hur det blev. Jag har lite blandade känslor för resultatet, men jag beslöt mig för att lägga upp dikten för att jag är lite betuttad i metronommetaforen.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 82: Återuppståndelse

Precis som fågel Fenix har den här bloggen bränts till aska och till synes utplånats från vår verklighet, för att nu resa sig, skaka av sig stoftet och framträda iförd en helt ny skrud. Till skillnad från den där lättantändliga fågeln, är den här bloggen varken yngre, vackrare eller speciellt brännbar.

Precis som den där adliga utomjordingen som reser i sin blåa låda genom tid och rum, har den här bloggen dött, regenererats och återkommit i ny skepnad. Till skillnad från den där tidsresenären – som trots sitt namn varken är läkare eller disputerad – har den här bloggen inga världsräddande pretentioner.

Precis som den där snickaren som föddes, dog, återuppstod och sen tog trappan och anslöt sig till farsans familjeföretag, har den här bloggen fått nytt liv och kanske ny vitalitet. Till skillnad från förut nämnda hantverkare så utlovas exakt noll mirakel.

Precis som den där tv-serien där folk lever, dör och kommer tillbaka som hjärnätande gengångare, har den här bloggen vaknat till liv igen med ett sug efter innehåll. Till skillnad från den zombieserien finns inga garantier om hjärnsubstans.

Precis som den där munken i Tibet som gång på gång insisterar att återfödas, har den här bloggen tagit ännu ett första andetag. Till skillnad från den där lame killen innehåller den här bloggen noll procent anspråk på vishet och nirvanasökande.

Precis som den där cyborgen som till den trötta polisen i entrén deklarerade sin avsikt att återkomma, har den här bloggen blippat upp på radarn igen. Till skillnad från den roboten kommer den här bloggen utan österrikiska brytningar, solglasögon och metallskelett.

Precis som den där sagan om den där regenten som gjorde en repris, författad av den där nördiga språkprofessorn, har den här bloggen gjort en återkomst. Till skillnad från knugen i den sagan så har den här bloggen ingen gigantisk här som strider under en enad fana, utan knappt ens en ensam krigare med en penna (tangentbord) i näven (under fingrarna).

Precis som den där ljussabelbäraren som åkte till en träskplanet för att hitta sig själv, och sedan kom tillbaka med laddade batterier för att göra upp med farsan och hans nitiska chef, har den här bloggen återvänt för en ny episod. Till skillnad från den där galaktiska riddaren så har den bloggen inte köpts av Disney.

Jag kan inte lova mycket. Men en sak jag kan garantera är att jag i och med detta inlägg inte inleder en guldålder för mitt bloggande. Det kommer inte att spottas ut inlägg i en rasande fart och min produktivitetsnivå kommer knappast att skjuta i höjden. Men det kanske, bara kanske, blir så att jag då och då kommer med ett inlägg med en språklig observation eller reflektion.  Kanske, bara kanske, kommer en och annan tanke tänkas och uttryckas. Men den lever, bloggen lever, igen. Om än i ömsat skinn. God jul.

Skrivkunnig är död, leve Skrivkunnig.

FacebookTwitterGoogle+

Vasagatan

Det var torsdag eftermiddag. Jag stod nere på T-centralen med min rullväska och tittade mig omkring. Jag var nyanländ i Stockholm, den stad som nu var mitt hem. Jag skulle ta blå linjen mot Hjulsta hade jag förstått, så jag följde pilarna fram genom den glest befolkade perrongen. Då fick jag i förbifarten syn på en skylt med en pil som pekade i min färdriktning. Det stod ”Vasagatan” skrivet på den.

Jag hade sett namnet förut; jag visste att gatan existerade. Men plötsligt grusades ordbilden och jag såg bokstäverna. Grytan krackelerade och alla ingrediensernas unika smaker trädde fram. Jag såg träd istället för en skog, människor istället för en folkmassa. Plötsligt insåg jag att varannan bokstav var en konsonant och varannan var bokstaven ”a”. Det kändes som att jag såg något som alla andra missade, som att jag var den enda i huvudstaden som visste hemligheten.

Det är lite samma känsla som när man plötsligt upptäcker hur konstigt ett ord är som man använt hela livet och tänker ”Hur kan jag aldrig ha sett det här förut?” Men det är svårt att se igenom en ordbild som man har sett flera gånger om dagen i många år. När man är så van vid den och den är så kraftigt inpräntad i medvetandet – hur ska man se igenom den?

Varje gång jag går förbi skylten ler jag lite för mig själv. Magin är inte lika stark längre, men det är något som fortfarande tilltalar mig med den här specifika bokstavskombinationen.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 81: Rajd

För ett par veckor sedan var jag i Lappland för första gången i mitt liv. Jag var där och besökte Jokkmokks marknad, en marknad som anordnats årligen sedan 1605. Försäljarna är en blandning av klassiska knallar, lokala hantverkare och samer från hela Sápmi (vilket är vad Sameland heter på nordsamiska).

Det var en underbar upplevelse i ett underbart landskap. Från bilfönstret på vägen dit såg omgivningen ut som ett utfrätt foto – en sömlös vit kuliss åt alla håll. Väl på plats knarrade snön öronbedövande under fötterna. Med en temperatur som stundtals tangerade minus 30 grader Celsius fick vi lov att pälsa på oss ordentligt (vissa mer bokstavligt än andra – så många pälsprodukter på en och samma plats har jag aldrig skådat förr). Med tanke på att föregående år hade varit så kallt som 42 minusgrader var vi lyckligt lottade, i synnerhet jag som underligt underklädd knallade omkring och försökte hålla värmen.

Min kunskap om Jokkmokk före resan var nästan fånigt begränsad; jag visste inte mycket mer än att deras ICA-butik hette Rajden, något jag lärt mig av en klasskamrat ett par dagar tidigare. Om man ska tro Svensk Akademiens Ordbok, kommer svenskans rajd från samiskans raido, vilket i sin tur sannolikt är inlånat från urnordiskan. En rajd är en rad renar som bundits samman i en karavan. Före resan hade jag aldrig sett renar – nu har jag sett matsökande renar i skogen, ihjälkörda renar längs vägkanten och renar på rad i rajder i staden.

Bild tagen från renracet i Jokkmokk

Rennäringen har traditionellt sett varit en central del av samernas tillvaro. Men i dag är det annorlunda. Rennäringen, tillsammans med andra delar av kulturen, försvinner. Men även om jag hade hört mycket om hur hotad samernas kultur är, var det svårt att tänka sig på denna marknad i Jokkmokk: överallt såg vi samer iklädda folkdräkter. Jag kan tyvärr inte påstå att jag är en kännare av den samiska kulturen, men jag har förstått att dräkterna berättar mycket om bäraren, bland annat hens ursprung, kön och civilstånd. Eftersom marknaden är en samlingspunkt för samer från hela Sápmi, fanns folkdräkter av alla möjliga slag på gatorna.

En rolig sak med att bo i Umeå är att det är svårt att förbli helt okunnig om den samiska kulturen. Att läsa om samer i grundskolan och att sitta i en klykstångskåta och dricka kokkaffe med en same går inte riktigt jämföra. Jag känner mig priviligierad som får lov att se dessa delar av en kultur som är så nära och så långt borta på en och samma gång. Jag hoppas att jag någon gång får se samers kultur och deras sätt att leva ännu närmare. Kanske följa med på en resa lik den min vän Jonatan gjorde i sitt fotoprojekt från Jokkmokk i höstas.

Att gå på museum är ingen motsvarighet. Förra våren var jag på Nordiska museets samiska utställning. Det är inte helt omöjligt att jag överreagerade, men jag fann utställningen exotiserande och blev något illa berörd av den stora samling föremål som kändes för privat för att ligga framme till allmän beskådan. Den avdelning för samiskt kulturarv som finns på Västerbottens museum i Umeå är bättre, men även denna får mig att känna mig lite illa till mods. Det känns onaturligt att uppleva en annan kultur på detta vis. Museum för mig symboliserar oftast något i det förgångna, och en utställning på ett museum skickar signalen att den samiska kulturen tillhör till denna kategori. Men den samiska kulturen lever och jag hoppas att den gör det länge till.

Här finner du ett sammanfattande inlägg om de svenska minoritetsspråken och ett bildspel jag gjort på samma tema.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 80: Tvär

Jag minns den gången jag gick förbi Jonatan – som då huserade på Kandidatvägen i Umeå – för att vi gemensamt skulle knata ner mot stadens kärna. Jag ringde på klockan och blev insläppt av en fluffig frisyr.

”Jag ska bara tvärduscha”, hörde jag från under håret.

Jag tvekade en sekund.

”Du ska bara vad?” sa jag och rynkade på näsan. För mig hade ordet tvär med ett skrymmande horisontalläge att göra (tvärs över, tvärflöjt, tvärdrag) eller ett obstruent beteende (vara tvär, tvärsäkersätta sig på tvären). För mitt inre öga såg jag Jonatan ligga raklång i duschkabinen, en Jonatan så trendig att han utövade den ännu ej spridda internetflugan ”plankning”. En sorts hipsternas konung alltså.

Men jag hade fel. Min kamrat förklarade att tvär var ett förstärkningsord som åtminstone i Skellefteå kunde sammanfogas med det mesta för att berätta att något ska göras illa kvickt. Detta var ett nästintill nytt bruk för mig; den enda rapiditetsrelaterade användning jag kunde erinra mig om var i sammansättningen tvärstanna – inte hade jag en aning om att detta hastighetshöjande lilla prefix även existerade utanför detta ord.

Under mina två och ett halvt år i Umeå har jag samlat på mig ett gäng ord och uttryck från några norrländska dialekter. Det här är blott ett av dem.

FacebookTwitterGoogle+

Mina fem bästa naturliga ljusupplevelser

5. Solnedgång

Jag har varit med om många vackra solnedgångar. Somliga har jag till och med fångat på bild. En av de vackrast jag sett var på Sturkö i Karlskrona skärgård 2007. Jag gick från bussen på väg till min dåvarande flickvän och häpnades över den intensiva röda färg som bara en solnedgång i skärgården kan ha. Himlen var lika röd ut som venernas mörkröda, syrefattiga blod. Jag gick långsamt, på något sätt för chockad för att njuta.

4. Soluppgång

En av de bästa fördelarna med att jobba extra som nattväktare – vilket jag gjort en del de senaste åren – är alla de vackra soluppgångar man får se. Morgondiset som lyses och löses upp av nyvakna solstrålar. Åtskilliga är de gånger jag velat stanna bilen och titta på soluppgången tills den passerat. Vid ett tillfälle för tre år sedan – plus minus ett år – satt jag i föräldrarnas Volvo V50 på väg hem från nattens väkteri. Kör man infartsleden från Karlskrona kommer man att passera ett ställe där man ser Hästö, en vik och ett par småöar på höger sida. Precis där var det som om himmel, hav och holmar självantänts, som om världens undergång anlänt. Inte trodde jag att Ragnarök skulle vara vackert.

3. Meteorregn

Jag minns en sommar för kanske tio år sedan när jag såg stjärnfall efter stjärnfall svepa över natthimlen. Aldrig förr eller senare har jag sett så många kometer passera jordens atmosfär på en och samma natt. I efterhand har jag insett att det var Perseiderna, ett meteorregn som inträffar varje år omkring den 12 augusti när jorden passerar kometen Swift-Turtles bana. Men då var jag för ung för att förstå storheten.

2. Mareld

I april 2009 genomförde jag mitt livs första nattdyk i havet utanför Koh Tao i södra Thailand. Ljuskäglan från min ficklampa lyste upp partiklarna i det mörka havet. Av någon anledning kom jag att tänka på att jag hört talas om plankton som nattetid lyser upp när de blir störda av rörelser. Jag riktade ficklampan mot mitt bröst och täckte för dess sken med min kropp. Då så jag dem. Havet var fullt av mareld som virvlade förbi mig på min väg ner mot havets botten. Varje gång jag rörde handen följdes den av ljusglimtar, som om en trasig neonskylt från Bangkoks utekvarter läckt ut i havet. Jag slogs av en ny sorts lycka.

1. Norrsken

Den 19 september fick jag se något som jag väntat på i över två år. Ända sedan jag ryckte upp mig med rötterna och lämnade södern för norra Sverige, har jag haft en sak överst på min önskelista: att få se norrsken. Denna onsdag såg jag riktigt jävla norrsken dansa över stjärnhimlen som en låga i en lätt bris, en våg av ljus som leksamt rör sig från sida till sida. Två väl investerade år.

FacebookTwitterGoogle+

Dialekt från Dragsmark i Bohuslän

När jag hälsade på min mormor i Stenungsund i somras gick vi hem till hennes väninna tant Maja. När jag var liten hos mormor var jag ofta hos Maja; det bjöds alltid på saft och kardemummabullar. På den tiden hade hon en stor labrador retriever som vänligt fann sig i att bli klappad av klåfingriga små tassar.

Maja kommer från Dragsmark i Bohuslän och är i dag 85 år gammal. I hela mitt liv har jag tyckt att hennes sätt att tala varit unikt, men jag har aldrig vetat på vilket sätt. På äldre dagar – efter språkvetenskapliga studier och med en bredare dialektal umgängeskrets – förstår jag. Nedan följer tre tydliga avvikelser från standardsvenskan.

För det första så i:ar hon rejält. När hon använder ord som innehåller språkljudet /i/ surrar det ordentligt (lyssna i början på den här videon så förstår du). Detta surrande /i/ återfinns dels på öarna i Bohusläns skärgård, dels på Lidingö. Man kan tycka att det är lite märkligt att denna spårkliga företeelse finns på dessa diametralt motsatta platser men inte däremellan. Men förklaringen är egentligen ganska enkel: Stockholmare åkte till västkusten på semester och umgicks med de surrande i:na en hel sommar. Eftersom barn väldigt lätt anpassar sitt tal efter sin omgivning, kom de små liven tillbaka från ledigheten med en ny sorts i-ljud. De surrande i:na blev en statussymbol – de visade att man hade varit på semester på andra sidan Sverige, något som bara välbärgade kunde. Andra stockholmska barn anpassade sitt tal för att också få högre status (konvergent ackommodation för den som tyckte det var länge sedan jag använde en fackterm), och till slut fick det fäste. Detta är åtminstone den teori som de flesta språkvetare håller på.

För det andra så använder hon pronomenformen i istället för ni när hon talar: ”I var så snälla mot mormor när ni var små” (#blygsamtskryt). Detta är en variant som inte har funnits i standardsvenskt tal på länge, men som uppenbarligen användes i Dragsmark när hon var ung. Faktum är att formen ni är ett misstag som uppkommit eftersom talet likt forsen strömmar utan uppehåll. Pronomenet i förekom ofta i fraser som haven i, tagen ioch varen i, och sedan har människor missuppfattat hur orden ska avgränsas – de har helt enkelt satt mellanrummen på fel ställe och trott att n:t hört till i:et.

För det tredje så använder hon ibland en böjningsändelse av substantiv som inte heller den varit levande i standardspråket på oerhört länge. Hon berättade om en liten gosse från förr, någonstans i hembygden, vars far hade åkt till en närliggande stad. Pojken hade blivit tillsagd att stanna inomhus, då regnet dränkte terrängen. Han ville inget hellre än att gå efter sin far, och grät: ”men solen skiner på vägarne”. Den här ändelsen, -ne istället för-na på utrala substantiv (eller n-ord) i bestämd form pluralis, är alltså i dag inte levande i standardspråket. Men den finns som synes kvar i en del genuina dialekter runt om i Sverige.

Vill du höra en besläktad dialekt kan du här höra hur en äldre kvinna i Skee pratar. I den här videon kan du lyssna på musik på dialekt från närområdet (något högre upp än Dragsmark, närmare Sotenäs).

FacebookTwitterGoogle+

Varför säger man ”det intressanta är …” och ”saken är den …”?

Från Institutet i P3 den 10 november, 08:08 in i programmet. K = Karin Gyllenklev, J = Jesper Rönndahl.

K: Men över huvud taget så är det inte så vanligt, alltså gastroschisis, ungefär 25 till 30 barn får det i Sverige per år.
J: Det är inte så mycket, nej.
K: Det är inte så mycket, men det intressanta är att det ökar.
J: Är det verkligen det intressanta? Jag tyckte att det här med tarmar utanför magen …
K: Nej, men … okej ”intressanta” är fel, men de flesta missbildningar, överlag, brukar minska i frekvens, men just den här ökar.
J: Om jag skulle säga vad som är intressant här, så är det egentligen hur det plötsligt kan bli ett hål i magen och hur tarmarna letar sig ut ur det som en slags …
K: Det är … det är förstås också intressant.

Varför säger man egentligen ”det intressanta är” och ”saken är den” som om det rörde sig om en enda sak? Väldigt ofta när den här typen av fraser används handlar det om en intressant aspekt bland flera. Se bara på meningsutbytet mellan Karin Gyllenklev och Jesper Rönndahl ovan, där de inte riktigt är överens om vad det är som är det intressanta med att tarmarna utvecklas utanför kroppen.

Om man förminskar och förenklar till en huvudpoäng, riskerar man att missa flera andra viktiga och centrala aspekter av det man talar om. Det kan låta bestämt och kunnigt, men saken är den (du ser?) att man riskerar att fördunkla mer än man förklarar. Genom att lura den man kommunicerar med att tro att det man talar om går att reducera till en sak, har man antagligen förenklat lite för mycket.

Men varför använder vi den här typen av formuleringar? Vad tror du?

FacebookTwitterGoogle+