Är språklig mångfald viktigt?

På Lingvistbloggen skrev Mikael Parkvall nyligen att det är ”svårt att hitta intellektuellt hållbara argument för att språkdöd är en entydigt dålig sak”. Just den här tanken har länge hemsökt mig: är språklig mångfald verkligen viktigt?

Svaret på denna fråga kommer ofta i form av en metafor. Peter Trudgill (2000:192–193)skriver till exempel att språklig mångfald borde prioriteras högt på samma sätt som biologisk mångfald, eftersom världen blir mer och mer kulturellt homogen i takt med att språken blir allt färre.

Samma sak menar literacyforskaren David Barton (2007:41): varje språk gestaltar en kultur, varför den språkliga mångfalden ur ett ekologiskt perspektiv måste skyddas – språklig enhetlighet leder till kulturell dito, vilket i sin tur leder till att samhället stagnerar. Därför, menar Barton, bildar världens språk tillsammans ett ekosystem där vart och ett är beroende av varandra (Barton 2007:204).

Men fokuserar inte Trudgill och Barton på fel aspekter här? Att världen blir alltmer kulturellt enhetlig är något man hör ofta – och ingenting som jag här ifrågasätter –, men att denna kulturella homogenisering beror på att antalet språk i världen blir färre accepterar jag inte utan vidare. I mina öron förutsätter denna uppfattning att man tror på Sapir-Whorf-hypotesen, det vill säga att språket styr hur vi tänker och uppfattar verkligheten. Men tror man inte på denna språkliga relativitet tappar argumentet sin kraft. Och som Mikael Parkvall skriver i sitt inlägg i hen-debatten på SvD, så ”är lingvister i allmänhet skeptiska till sådana kopplingar mellan språket och tanken”.

Följaktligen går det inte att bevara en kultur genom att bevara språket, eftersom språk ≠ kultur. Barton (2007:203) skriver att ett talat språk oundvikligen standardiseras när man skapar ett skriftspråk för det, och att en del språklig variation följaktligen elimineras. Då det ofta har varit missionärer som tagit fram ett skriftspråk för att kunna predika det kristna budskapet, har detta lett till att man endast fokuserat på vissa betydelser hos orden och på så sätt förkristnat den befintliga vokabulären. Resultat: en variation av språket lever vidare, medan den ursprungliga kulturen dör och ersätts av en ny.

Det är alltså globaliseringen som gör att världens kulturer närmar sig varandra – att hälften av världens 6000 språk förväntas försvinna när dagens talare dör (Barton 2007:202) är i sin tur en effekt av detta. Frågan ovan återstår alltså: är språklig mångfald verkligen viktigt? Gör det någon skillnad om det finns 6000 språk i världen eller 1? Bidra gärna med argument.

FacebookTwitterGoogle+

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *