Är språklig mångfald viktigt?

På Lingvistbloggen skrev Mikael Parkvall nyligen att det är ”svårt att hitta intellektuellt hållbara argument för att språkdöd är en entydigt dålig sak”. Just den här tanken har länge hemsökt mig: är språklig mångfald verkligen viktigt?

Svaret på denna fråga kommer ofta i form av en metafor. Peter Trudgill (2000:192–193) skriver till exempel att språklig mångfald borde prioriteras högt på samma sätt som biologisk mångfald, eftersom världen blir mer och mer kulturellt homogen i takt med att språken blir allt färre.

Samma sak menar literacyforskaren David Barton (2007:41): varje språk gestaltar en kultur, varför den språkliga mångfalden ur ett ekologiskt perspektiv måste skyddas – språklig enhetlighet leder till kulturell dito, vilket i sin tur leder till att samhället stagnerar. Därför, menar Barton, bildar världens språk tillsammans ett ekosystem där vart och ett är beroende av varandra (Barton 2007:204).

Men fokuserar inte Trudgill och Barton på fel aspekter här? Att världen blir alltmer kulturellt enhetlig är något man hör ofta – och ingenting som jag här ifrågasätter –, men att denna kulturella homogenisering beror på att antalet språk i världen blir färre accepterar jag inte utan vidare. I mina öron förutsätter denna uppfattning att man tror på Sapir-Whorf-hypotesen, det vill säga att språket styr hur vi tänker och uppfattar verkligheten. Men tror man inte på denna språkliga relativitet tappar argumentet sin kraft. Och som Mikael Parkvall skriver i sitt inlägg i hen-debatten på SvD, så ”är lingvister i allmänhet skeptiska till sådana kopplingar mellan språket och tanken”.

Följaktligen går det inte att bevara en kultur genom att bevara språket, eftersom språk ≠ kultur. Barton (2007:203) skriver att ett talat språk oundvikligen standardiseras när man skapar ett skriftspråk för det, och att en del språklig variation följaktligen elimineras. Då det ofta har varit missionärer som tagit fram ett skriftspråk för att kunna predika det kristna budskapet, har detta lett till att man endast fokuserat på vissa betydelser hos orden och på så sätt förkristnat den befintliga vokabulären. Resultat: en variation av språket lever vidare, medan den ursprungliga kulturen dör och ersätts av en ny.

Det är alltså globaliseringen som gör att världens kulturer närmar sig varandra – att hälften av världens 6000 språk förväntas försvinna när dagens talare dör (Barton 2007:202) är i sin tur en effekt av detta. Frågan ovan återstår alltså: är språklig mångfald verkligen viktigt? Gör det någon skillnad om det finns 6000 språk i världen eller 1? Bidra gärna med argument.

Det här inlägget postades i Lingvistisk lingo, Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Är språklig mångfald viktigt?

  1. Malin skriver:

    Nu måste jag fundera. Instinktivt tänker jag att det handlar om rättvisa. Säg relationen svenska-samiska. Om vi, levande i Sverige, har stark språkvård (vilket vi har) så är det elakt att ignorera samiskan. Att den skulle evolutioneras vidare av sig själv jämsides andra språk, som innan standardnormer och lexikon var allarådande känns inte troligt. Alltså: om vi vill bevara svenskan ska vi också bevara samiskan. För att det är snällt och man ska vara snäll.

    Däremot kanske vi inte alls vill bevara svenskan (aj min själ av att skriva det). Sovjetunionen gjorde ju ett mycket grundligt arbete med att radera dialekter i i alla fall de ryska delarna. Tydligen är det efter vad jag fått höra lika stor skillnad mellan en talare från Vladivostok och Moskva som mellan Huskvarna och Jönköping (yttepytteliten, men inte obefintlig). Visst finns det poänger med att kunna förstå all världens språk – eller att förstå världens enda språk. Men det känns otroligt att det inte skulle bildas nya dialekter, så som vi ser med indian english idag till exempel. Det skulle alltså vara kul att se om ryskan om femtio år kommer uppvisa större regionala drag än idag. Det går emot min själ ytterligare att förespråka en språkvård som är så kraftig att den inte är vård utan tvång, som skulle reglera eventuella regionala varianter. Språkvård ska ju inte påtvinga språkbrukarna något som går emot brukarnas egen användning.

    • Erik skriver:

      Jag håller med om att vi borde ta hand om samiskan. Inte bara för att det är snällt, utan jag kan också känna att vi har en skyldighet att göra det. Dels för att vårt språk är större och starkare, dels för att ”vi” historiskt sett har gjort vårt för att försöka utrota samiskan.

      Jag tror också att språklig mångfald är oundvikligt, i alla fall i dagens värld med stora sociala och geografiska skillnader. Precis som du säger visar världens olika varianter av engelska att så är fallet. Så språklig mångfald är (kanske) oundvikligt, men är det viktigt? Grejen med frågan är att jag vill svara ”ja” på den, men kan inte.

      • Malin skriver:

        Jag tror inte att du behöver besvara det. Är språklig mångfald viktigt? Det är oundvikligt och därmed viktigt att ta hand om de språk som (oundvikligen) finns. Så ja, på omvägar blir det viktigt, genom samhälle och människor och kulturer får språklig mångfald ett värde, men till skillnad från (skulle jag säga) människor har det inget egenvärde.

        Tror jag. Det är där jag landar idag. Däremot är just egenvärde något jag vanligtvis tillskriver väldigt många olika saker, och skulle gärna ge språklig mångfald den stämpeln. Kanske kan jag ge ”språk” – kort och gott – den istället? Nå, nu spårar jag.

  2. David skriver:

    Tja språkexpert!!!

    Jag har en språkundran så jag vänder mig till dig.
    Se länk! Kan detta stämma?

    http://spa.118100.se/sv%C3%A5ra+ord/243571

    • Erik skriver:

      Vet faktiskt inte, svårt att säga. Jag har kikat runt lite men inte hittat något substantiellt. Sinister betyder visserligen ‘vänster’ på latin, men enligt Hellquists Svensk etymologisk ordbok betyder det också ‘nyttigare’ snarare än ‘olycksbådande’ — dock menar Hellquist att det använts som en eufemism ”för den sida, som ansågs som sämre och olycksbådande”. Att det skulle finnas en relation mellan uttrycket ”på något vänster” och en betydelse hos vänster som skulle vara ‘svår’ känns lite långsökt (varför du reagerar på det). Men ja, kanske.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>