Kategoriarkiv: Lingvistisk lingo

Inlägg relaterade till min studiesituation och mitt intresse för det svenska språket.

Vasagatan

Det var torsdag eftermiddag. Jag stod nere på T-centralen med min rullväska och tittade mig omkring. Jag var nyanländ i Stockholm, den stad som nu var mitt hem. Jag skulle ta blå linjen mot Hjulsta hade jag förstått, så jag följde pilarna fram genom den glest befolkade perrongen. Då fick jag i förbifarten syn på en skylt med en pil som pekade i min färdriktning. Det stod ”Vasagatan” skrivet på den.

Jag hade sett namnet förut; jag visste att gatan existerade. Men plötsligt grusades ordbilden och jag såg bokstäverna. Grytan krackelerade och alla ingrediensernas unika smaker trädde fram. Jag såg träd istället för en skog, människor istället för en folkmassa. Plötsligt insåg jag att varannan bokstav var en konsonant och varannan var bokstaven ”a”. Det kändes som att jag såg något som alla andra missade, som att jag var den enda i huvudstaden som visste hemligheten.

Det är lite samma känsla som när man plötsligt upptäcker hur konstigt ett ord är som man använt hela livet och tänker ”Hur kan jag aldrig ha sett det här förut?” Men det är svårt att se igenom en ordbild som man har sett flera gånger om dagen i många år. När man är så van vid den och den är så kraftigt inpräntad i medvetandet – hur ska man se igenom den?

Varje gång jag går förbi skylten ler jag lite för mig själv. Magin är inte lika stark längre, men det är något som fortfarande tilltalar mig med den här specifika bokstavskombinationen.

FacebookTwitterGoogle+

Dialekt från Dragsmark i Bohuslän

När jag hälsade på min mormor i Stenungsund i somras gick vi hem till hennes väninna tant Maja. När jag var liten hos mormor var jag ofta hos Maja; det bjöds alltid på saft och kardemummabullar. På den tiden hade hon en stor labrador retriever som vänligt fann sig i att bli klappad av klåfingriga små tassar.

Maja kommer från Dragsmark i Bohuslän och är i dag 85 år gammal. I hela mitt liv har jag tyckt att hennes sätt att tala varit unikt, men jag har aldrig vetat på vilket sätt. På äldre dagar – efter språkvetenskapliga studier och med en bredare dialektal umgängeskrets – förstår jag. Nedan följer tre tydliga avvikelser från standardsvenskan.

För det första så i:ar hon rejält. När hon använder ord som innehåller språkljudet /i/ surrar det ordentligt (lyssna i början på den här videon så förstår du). Detta surrande /i/ återfinns dels på öarna i Bohusläns skärgård, dels på Lidingö. Man kan tycka att det är lite märkligt att denna spårkliga företeelse finns på dessa diametralt motsatta platser men inte däremellan. Men förklaringen är egentligen ganska enkel: Stockholmare åkte till västkusten på semester och umgicks med de surrande i:na en hel sommar. Eftersom barn väldigt lätt anpassar sitt tal efter sin omgivning, kom de små liven tillbaka från ledigheten med en ny sorts i-ljud. De surrande i:na blev en statussymbol – de visade att man hade varit på semester på andra sidan Sverige, något som bara välbärgade kunde. Andra stockholmska barn anpassade sitt tal för att också få högre status (konvergent ackommodation för den som tyckte det var länge sedan jag använde en fackterm), och till slut fick det fäste. Detta är åtminstone den teori som de flesta språkvetare håller på.

För det andra så använder hon pronomenformen i istället för ni när hon talar: ”I var så snälla mot mormor när ni var små” (#blygsamtskryt). Detta är en variant som inte har funnits i standardsvenskt tal på länge, men som uppenbarligen användes i Dragsmark när hon var ung. Faktum är att formen ni är ett misstag som uppkommit eftersom talet likt forsen strömmar utan uppehåll. Pronomenet i förekom ofta i fraser som haven i, tagen ioch varen i, och sedan har människor missuppfattat hur orden ska avgränsas – de har helt enkelt satt mellanrummen på fel ställe och trott att n:t hört till i:et.

För det tredje så använder hon ibland en böjningsändelse av substantiv som inte heller den varit levande i standardspråket på oerhört länge. Hon berättade om en liten gosse från förr, någonstans i hembygden, vars far hade åkt till en närliggande stad. Pojken hade blivit tillsagd att stanna inomhus, då regnet dränkte terrängen. Han ville inget hellre än att gå efter sin far, och grät: ”men solen skiner på vägarne”. Den här ändelsen, -ne istället för-na på utrala substantiv (eller n-ord) i bestämd form pluralis, är alltså i dag inte levande i standardspråket. Men den finns som synes kvar i en del genuina dialekter runt om i Sverige.

Vill du höra en besläktad dialekt kan du här höra hur en äldre kvinna i Skee pratar. I den här videon kan du lyssna på musik på dialekt från närområdet (något högre upp än Dragsmark, närmare Sotenäs).

FacebookTwitterGoogle+

Varför säger man ”det intressanta är …” och ”saken är den …”?

Från Institutet i P3 den 10 november, 08:08 in i programmet. K = Karin Gyllenklev, J = Jesper Rönndahl.

K: Men över huvud taget så är det inte så vanligt, alltså gastroschisis, ungefär 25 till 30 barn får det i Sverige per år.
J: Det är inte så mycket, nej.
K: Det är inte så mycket, men det intressanta är att det ökar.
J: Är det verkligen det intressanta? Jag tyckte att det här med tarmar utanför magen …
K: Nej, men … okej ”intressanta” är fel, men de flesta missbildningar, överlag, brukar minska i frekvens, men just den här ökar.
J: Om jag skulle säga vad som är intressant här, så är det egentligen hur det plötsligt kan bli ett hål i magen och hur tarmarna letar sig ut ur det som en slags …
K: Det är … det är förstås också intressant.

Varför säger man egentligen ”det intressanta är” och ”saken är den” som om det rörde sig om en enda sak? Väldigt ofta när den här typen av fraser används handlar det om en intressant aspekt bland flera. Se bara på meningsutbytet mellan Karin Gyllenklev och Jesper Rönndahl ovan, där de inte riktigt är överens om vad det är som är det intressanta med att tarmarna utvecklas utanför kroppen.

Om man förminskar och förenklar till en huvudpoäng, riskerar man att missa flera andra viktiga och centrala aspekter av det man talar om. Det kan låta bestämt och kunnigt, men saken är den (du ser?) att man riskerar att fördunkla mer än man förklarar. Genom att lura den man kommunicerar med att tro att det man talar om går att reducera till en sak, har man antagligen förenklat lite för mycket.

Men varför använder vi den här typen av formuleringar? Vad tror du?

FacebookTwitterGoogle+

Föreläsning med Åsa Holmér från TNC

För exakt en vecka sedan hade vi på språkkonsultprogrammet i Umeå en gästföreläsning med Åsa Holmér från Terminologicentrum (TNC). Hon berättade om TNC och deras arbete med fackspråk och terminologi. Här kommer en kort sammanfattning av det jag tog med mig från föreläsningen.

TNC arbetar med kommunikation mellan fackexperter, inte mellan fackexperter och lekmän. Där en språkkonsult gärna plockar bort facktermer och förklarar vad som avses, vill TNC:s terminologer ge facktermerna ett entydigt värde så att alla experter i ett område vet exakt vad termerna syftar på.

TNC får lov att räknas till en av Sveriges språkvårdande institutioner. De två andra stora aktörerna inom det här fältet är Språkrådet, som representerar det offentliga språket, och Svenska Akademien, som ger ut sin normerande ordlista (även om syftet med SAOL är att beskriva svenskan, fungerar den i praktiken ofta normerande). Men i svensk språkvård har TNC alltså en speciell roll – de hanterar fackspråk och terminologi.

TNC är ett aktiebolag som ägs av stora företag och institutioner. Förutom sin roll som privat aktör, får de ett statligt bidrag från Näringslivsdepartementet för att ”verka för en effektiv fackspråklig kommunikation i svenskt näringsliv och i samhället”. Och precis som vi språkkonsulter har en paragraf i Språklagen som vi kan förlita oss på – paragraf 11, den så kallade klarspråksparagrafen – ger lagen terminologerna på fötterna för sitt arbete: paragraf tolv säger att ”Myndigheter har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgängliga, används och utvecklas”.

Åsa berättade om tre problem som är relaterade till terminologiarbete:

  • Ofta använder man i ett fackområde flera termer för samma sak (d.v.s. synonymi).
  • Det är vanligt att man i ett fackområde använder samma term fast man menar olika saker (d.v.s. homonymi).
  • En del ord kan ha olika betydelser i fackspråk och i allmänspråk. Detta kan delas upp i två kategorier:
    • Terminologiserade allmänord – Vanliga ord som blivit fackspråk i en specifik betydelse (t.ex. datorspråkets minne, som snävats in från sin allmänna betydelse ’förmåga att lagra och återkalla själsliga föreställningar’).
    • Avterminologiserade fackord – Ord som börjat i ett fackområde med en snäv betydelse, för att sedan sippra ut i allmänspråket och få sin användning breddad (t.ex. pandemi, tsunami, richterskala).

Jag kommer i ett följande inlägg berätta lite mer om hur terminologiarbete egentligen fungerar. Det kommer att vara intressant, jag lovar ­– du kommer bland annat att få se en triangel och en tetraeder.

FacebookTwitterGoogle+

Den semiotiska begreppstetraedern

En klassisk bild som brukar användas när man talar om språkliga begrepp är den semiotiska triangeln. Den består av term, begrepp och referent. Termen är den språkliga realiseringen av något, ett ord som exempelvis träd. Begreppet är sedan en modell i vårt huvud av referenten, en mental bild av ett träd. Referenten är sedan det som betecknas i omvärlden, ett faktiskt träd. Relationen mellan termen och referenten går alltså via begreppet i våra hjärnor och är på så sätt indirekt, vilket den streckade linjen ska demonstrera.

I terminologiarbete har man utökat denna triangel till något som kallas en begreppstetraeder. Denna figur har ytterligare en dimension: en definition. Definitionen är en språklig beskrivning av referenten och ska bestå av ”nödvändiga och särskiljande kännetecken”, som det brukar heta. Detta betyder att alla egenskaper som krävs för att skilja ett begrepp från ett annat måste vara med i definitionen – och inga fler.

Begreppstetraeder från socialstyrelsen.se

Begreppstetraeder från socialstyrelsen.se

Om vi ska ta definitionen av träd som finns i bilden ovan: ’högvuxen, icke klättrande vedväxt med genomgående huvudstam’. Här behövs högvuxen för att särskilja träd från vissa lägre vedväxter, icke-klättrande för att separera dem från lianväxter, och huvudstamför att avgränsa dem från buskar.

Där termen är en etikett på ett begrepp är definitionen en språklig beskrivning. Definitionen blir alltså ett sätt att så exakt som möjligt ringa in ett ords betydelse och visa hur det skiljer sig från närliggande ord.

När jag tänker tillbaka på terminologikursen vi hade i våras minns jag den som rolig, trots intensiteten. Jag räknar varmt med att få möjlighet att fördjupa mig i terminologins värld under min praktik i vår. Spänningen är olidlig.

FacebookTwitterGoogle+

Konungen är död, leve konungen!

Han står fortfarande med svärdet i en kraftig tvåhandsfattning och flåsar, mer av adrenalinet än av hugget. Blodet rinner sakta längs klingan mot fästet.  Framför honom ligger broderns kropp med magen mot stengolvet. Kronan, som fallit av den forne regenten vid fallet, ligger ett par meter från kroppen. Han torkar av blodet på den fallnes mantel och låter det återigen glida ner i sin skida. Han går fram till kronan, böjer sig ner och fattar den med båda händerna. Med ett järngrepp håller han fast den och hans blick lyser fortfarande med en febrig intensitet. Sakta för han kronan mot huvudet, och han känner att den äntligen hittat rätt. Han växer, blir resligare; skuggans täckområde mångfaldigas. Med ett självsäkert leende går han bort mot den stängda porten, öppnar den. Av skallande rop möts han: ”Konungen är död, leve konungen!”

Förr betraktades en härskare och dennes rike som ett och samma. När regenten dog innebar det alltid en riskabel kamp om makten; otaliga är de krig som startats över en tronföljdsdispyt. För att undvika de konflikter som tronskiftena innebar, utvecklade man en tanke om furstens två kroppar: dels den naturliga kroppen, dels den politiska. När den naturliga kroppen dog, fortsatte den politiska kroppen att leva och fördes vidare till den nya fursten genom kröningen. Den här symboliska övergången av den politiska kroppen mellan två naturliga kroppar, sammanfattade man genom att ropa ”konungen är död, leve konungen”.

En sak som jag tycker är intressant i den här frasen är att ordet konungen uppträder i bestämd form, och följaktligen pekar ut något som det bara kan finnas en av i landet. Trots detta syftar det första konungen inte på samma person som det andra – någonstans mellan orden sker alltså övergången. Det första konungen syftar på den döda konungen, medan det andra syftar på efterträdaren.

Denna övergång är som sagt intressant, men det som verkligen intresserar mig med denna fras, och som fick mig att börja skriva detta blogginlägg, är att den har blivit en så kallad snöklon. Delarna i frasen har blivit utbytbara och används i många olika sammanhang. I det här fallet har snöklonen formen ”x är död, leve y”, där x och y kan användas på (åtminstone) tre olika sätt:

  1. X och Y är samma ord men syftar på olika saker och markerar en övergång (originalbruket och den historiskt sett korrekta användningen).
  2. X och Y är samma ord och syftar på samma sak och fungerar som en hyllning till något eller någon som gått i graven.
  3. X och Y är olika ord och syftar på olika saker och markerar en övergång.

Användning nummer 1 används nu om all sorts succession; varje gång man vill markera en övergång från en era till nästa går frasen att använda:

Användning nummer 2 förekommer också ymnigt på internet:

Användning nummer 3 kan nog vara den vanligast förekommande:

Det bör tilläggas att det ofta är oklart vilken av kategorierna ovan som frasen ska föras till. Detta eftersom rubriken – det är som synes oftast i en rubrik som frasen förekommer – ibland verkar vara tänkt att sätta tonen för texten för att sedan inte återkopplas till i den. Därför kan det ibland vara oklart om det handlar om en hyllning eller en succession.

Använder man den här frasen rätt kan man bygga upp sitt kulturella kapital, använder man det fel raseras det istället. Precis som med alla uttryck som har ett intertextuellt värde (alltså som hänvisar till företeelser utanför det aktuella sammanhanget), innebär felanvändning att man visar på en lucka sitt vetande, vilket ofta är ansiktshotande.

I dagens Sverige används frasen inte längre i cermonier för att markera tronföljd. Den ed som Karl X Gustav svor vid sin kröning 1654 skulle gälla för alla hans framtida ättlingar. Makten skulle därför inte längre föras över genom en kröning, eftersom hans efterkommande nu betraktades som födda med kronan, utan fördes istället över automatiskt vid den forne furstens frånfälle. Men som synes lever och frodas frasen än i dag, fast utanför den rojalistiska sfären.

FacebookTwitterGoogle+

Saker en svensklärare kan säga

”Jag har predikat predikat och subjekt hela förmiddagen” är något en svensklärare skulle kunna säga. Jag gillar verkligen ord som är homografer men inte homofoner, det vill säga ord som stavas likadant utan att uttalas lika. Två andra ord som är i samma sits är hängeoch hänge, alltså verbet i betydelsen ‘(med stor inlevelse) ägna sig åt något’ (som uttalas med sammansättningsbetoning) mot substantivet ‘sak som hänger’ (som uttalas med ng-ljud).

 

FacebookTwitterGoogle+

Är språklig mångfald viktigt?

På Lingvistbloggen skrev Mikael Parkvall nyligen att det är ”svårt att hitta intellektuellt hållbara argument för att språkdöd är en entydigt dålig sak”. Just den här tanken har länge hemsökt mig: är språklig mångfald verkligen viktigt?

Svaret på denna fråga kommer ofta i form av en metafor. Peter Trudgill (2000:192–193)skriver till exempel att språklig mångfald borde prioriteras högt på samma sätt som biologisk mångfald, eftersom världen blir mer och mer kulturellt homogen i takt med att språken blir allt färre.

Samma sak menar literacyforskaren David Barton (2007:41): varje språk gestaltar en kultur, varför den språkliga mångfalden ur ett ekologiskt perspektiv måste skyddas – språklig enhetlighet leder till kulturell dito, vilket i sin tur leder till att samhället stagnerar. Därför, menar Barton, bildar världens språk tillsammans ett ekosystem där vart och ett är beroende av varandra (Barton 2007:204).

Men fokuserar inte Trudgill och Barton på fel aspekter här? Att världen blir alltmer kulturellt enhetlig är något man hör ofta – och ingenting som jag här ifrågasätter –, men att denna kulturella homogenisering beror på att antalet språk i världen blir färre accepterar jag inte utan vidare. I mina öron förutsätter denna uppfattning att man tror på Sapir-Whorf-hypotesen, det vill säga att språket styr hur vi tänker och uppfattar verkligheten. Men tror man inte på denna språkliga relativitet tappar argumentet sin kraft. Och som Mikael Parkvall skriver i sitt inlägg i hen-debatten på SvD, så ”är lingvister i allmänhet skeptiska till sådana kopplingar mellan språket och tanken”.

Följaktligen går det inte att bevara en kultur genom att bevara språket, eftersom språk ≠ kultur. Barton (2007:203) skriver att ett talat språk oundvikligen standardiseras när man skapar ett skriftspråk för det, och att en del språklig variation följaktligen elimineras. Då det ofta har varit missionärer som tagit fram ett skriftspråk för att kunna predika det kristna budskapet, har detta lett till att man endast fokuserat på vissa betydelser hos orden och på så sätt förkristnat den befintliga vokabulären. Resultat: en variation av språket lever vidare, medan den ursprungliga kulturen dör och ersätts av en ny.

Det är alltså globaliseringen som gör att världens kulturer närmar sig varandra – att hälften av världens 6000 språk förväntas försvinna när dagens talare dör (Barton 2007:202) är i sin tur en effekt av detta. Frågan ovan återstår alltså: är språklig mångfald verkligen viktigt? Gör det någon skillnad om det finns 6000 språk i världen eller 1? Bidra gärna med argument.

FacebookTwitterGoogle+

Fasta fraser

Det finns några typer av fasta fraser i språket som har fångat forna tiders visdom och händelser: här tänker jag kort presentera ordspråk, ordstäv och talesätt, och skillnaderna dem emellan.

Ordspråken har visat sig vara förvånansvärt svårdefinierade, och språkmänniskorna tvistar om definitionen. Det som alla dock kan enas om är att ett ordspråk är en fullständig mening som innehåller visdom som traderats. Några klassiska ordspråk ärStor i orden liten på jorden; Nära skjuter ingen hare och Har du sagt A får du säga B.

Ordstäven är lika ordspråken på så sätt att de står som självständiga meningar, men olika då de ”är uteslutande plebejiska” med en ”robustare [och] djärvare karaktär”, som ordstävssamlaren Fredrik Ström uttrycker det. Ett ordstäv består i sin enklaste form av ett citat och en anföringssats, ibland också med en prepositionssats med om eller till: Pang, sa Gravander respektive Surt, sa räven om rönnbären.

De sammansatta ordstäven har en försats, en sa-sats och en eller flera eftersatser. Ofta är eftersatserna tidsbestämmande med ord som när, och eller som. Här följer tre exempel på blekingska sammansatta ordstäv hämtade från nautiken: Och detta kallas fastland, sa matrosen när han gick full; Botten upp, sa skepparen när skutan sjönk och Nu kan jag nog själv, sa skepparn, som bett till Vår Herre så länge stormen stod i. (Alla tre från Fredrik Ströms Svenska ordstäv.)

Talesätt kallas ofta för idiom, i synnerhet på akademiska. I inledningen till konstruktionsordboken Svenskt språkbruk definieras idiom som ”fraser där alla ord som ingår i frasen tillsammans betyder något annat än varje ord för sig”. Med andra ord kan man säga att idiom är fasta fraser med en metaforisk betydelse som flätas in meningar. Några exempel är droppen som fick bägaren att rinna över; fjärilar i magen och kött på benen. Wikipedia listar här en uppsjö av svenska idiomatiska uttryck för den som vill förkovra sig.

FacebookTwitterGoogle+