Kategoriarkiv: Spridda skurar

Ingen hemsida är komplett utan en övrigt-kategori för saker som inte alltid låter sig etiketteras.

Livets vatten

Någon gång för länge sedan
lämnade vi vår hamn.
Vi körde ut mot öppet hav
ifrån vår trygga famn.

Elementen var emot oss
och allting gick så fort.
Vi kände oss så små så små
och havet var så stort.

Vi drabbades av fasorna
på däcket på vår båt.
Då blev det att vi föll ihop
och sedan föll i gråt.

Vi låg där i vår ensamhet;
vi gnydde och vi kved.
Det fanns ingen runtomkring oss
som visste att vi led.

När stormen river inuti
men ytan den är still,
och hjälpet aldrig ropas högt,
vem fan kan hjälpa till?

Och trots att kursen för oss mot
en säker undergång,
drivs vi framåt med farlig fart
som av ett inre tvång.

Vi ignorerar varningar
med farlig nonchalans.
Vi kör mot klippor och mot rev
som om de inte fanns.

Vi åker i vår motorbåt
rakt mot fyrens glöd.
Vi dansar över vågorna
i tvåtakt mot vår död.

FacebookTwitterGoogle+

Min metronom

Alla har vi vår egen frekvens,
vår själs tickande takt.
Det finns de med en snarlik kadens,
men den stämmer aldrig exakt.

Men ändå är vi ständigt på jakt
efter någon som svänger som vi.
Vi söker efter något abstrakt,
efter någon med vår melodi.

Somliga kallar det finsnickeri;
det räcker att virket är lika.
Hur ska man hitta, i all kakofoni,
denna så osannolika.

Tanken att alla är unika
har blivit till ett axiom.
Men ändå kan jag inte svika
min jakt efter min metronom.

Detta är en dikt jag skrev i slutet av 2013. Jag vet inte om detta är en etablerad rimstruktur – jag är långt ifrån en expert på poesi – men jag experimenterade lite och körde på ABAB BCBC CDCD DEDE för att se hur det blev. Jag har lite blandade känslor för resultatet, men jag beslöt mig för att lägga upp dikten för att jag är lite betuttad i metronommetaforen.

FacebookTwitterGoogle+

Vasagatan

Det var torsdag eftermiddag. Jag stod nere på T-centralen med min rullväska och tittade mig omkring. Jag var nyanländ i Stockholm, den stad som nu var mitt hem. Jag skulle ta blå linjen mot Hjulsta hade jag förstått, så jag följde pilarna fram genom den glest befolkade perrongen. Då fick jag i förbifarten syn på en skylt med en pil som pekade i min färdriktning. Det stod ”Vasagatan” skrivet på den.

Jag hade sett namnet förut; jag visste att gatan existerade. Men plötsligt grusades ordbilden och jag såg bokstäverna. Grytan krackelerade och alla ingrediensernas unika smaker trädde fram. Jag såg träd istället för en skog, människor istället för en folkmassa. Plötsligt insåg jag att varannan bokstav var en konsonant och varannan var bokstaven ”a”. Det kändes som att jag såg något som alla andra missade, som att jag var den enda i huvudstaden som visste hemligheten.

Det är lite samma känsla som när man plötsligt upptäcker hur konstigt ett ord är som man använt hela livet och tänker ”Hur kan jag aldrig ha sett det här förut?” Men det är svårt att se igenom en ordbild som man har sett flera gånger om dagen i många år. När man är så van vid den och den är så kraftigt inpräntad i medvetandet – hur ska man se igenom den?

Varje gång jag går förbi skylten ler jag lite för mig själv. Magin är inte lika stark längre, men det är något som fortfarande tilltalar mig med den här specifika bokstavskombinationen.

FacebookTwitterGoogle+

Mina fem bästa naturliga ljusupplevelser

5. Solnedgång

Jag har varit med om många vackra solnedgångar. Somliga har jag till och med fångat på bild. En av de vackrast jag sett var på Sturkö i Karlskrona skärgård 2007. Jag gick från bussen på väg till min dåvarande flickvän och häpnades över den intensiva röda färg som bara en solnedgång i skärgården kan ha. Himlen var lika röd ut som venernas mörkröda, syrefattiga blod. Jag gick långsamt, på något sätt för chockad för att njuta.

4. Soluppgång

En av de bästa fördelarna med att jobba extra som nattväktare – vilket jag gjort en del de senaste åren – är alla de vackra soluppgångar man får se. Morgondiset som lyses och löses upp av nyvakna solstrålar. Åtskilliga är de gånger jag velat stanna bilen och titta på soluppgången tills den passerat. Vid ett tillfälle för tre år sedan – plus minus ett år – satt jag i föräldrarnas Volvo V50 på väg hem från nattens väkteri. Kör man infartsleden från Karlskrona kommer man att passera ett ställe där man ser Hästö, en vik och ett par småöar på höger sida. Precis där var det som om himmel, hav och holmar självantänts, som om världens undergång anlänt. Inte trodde jag att Ragnarök skulle vara vackert.

3. Meteorregn

Jag minns en sommar för kanske tio år sedan när jag såg stjärnfall efter stjärnfall svepa över natthimlen. Aldrig förr eller senare har jag sett så många kometer passera jordens atmosfär på en och samma natt. I efterhand har jag insett att det var Perseiderna, ett meteorregn som inträffar varje år omkring den 12 augusti när jorden passerar kometen Swift-Turtles bana. Men då var jag för ung för att förstå storheten.

2. Mareld

I april 2009 genomförde jag mitt livs första nattdyk i havet utanför Koh Tao i södra Thailand. Ljuskäglan från min ficklampa lyste upp partiklarna i det mörka havet. Av någon anledning kom jag att tänka på att jag hört talas om plankton som nattetid lyser upp när de blir störda av rörelser. Jag riktade ficklampan mot mitt bröst och täckte för dess sken med min kropp. Då så jag dem. Havet var fullt av mareld som virvlade förbi mig på min väg ner mot havets botten. Varje gång jag rörde handen följdes den av ljusglimtar, som om en trasig neonskylt från Bangkoks utekvarter läckt ut i havet. Jag slogs av en ny sorts lycka.

1. Norrsken

Den 19 september fick jag se något som jag väntat på i över två år. Ända sedan jag ryckte upp mig med rötterna och lämnade södern för norra Sverige, har jag haft en sak överst på min önskelista: att få se norrsken. Denna onsdag såg jag riktigt jävla norrsken dansa över stjärnhimlen som en låga i en lätt bris, en våg av ljus som leksamt rör sig från sida till sida. Två väl investerade år.

FacebookTwitterGoogle+

Norrsken

Lite drygt två år har gått sedan jag ryckte upp mig med rötterna och lämnade allt och alla jag kände till för att bosätta mig norröver. I kväll: riktigt jävla norrsken. Som en låga dansandes i en lätt bris, en våg av ljus som leksamt rör sig från sida till sida. Detta kan vara det vackraste naturfenomen jag någonsin har sett – jag tänker på alla vackra solnedgångar jag har fått se; jag tänker på kvällens magiska himmel. Två år? Värt det.

FacebookTwitterGoogle+

Dikt: Min visionstavla

Jag var i Skellefteå i helgen för att få inspiration som blivande egenföretagare. Som sin egen måste man (tydligen) ha en vision med sin verksamhet, ett onåbart mål som man alltid strävar emot. Vi fick i uppgift att göra en ”visionstavala”, det vill säga en tavla som på något vis illustrerar ens vision. Jag gjorde min i form av klarspråksdikten nedan (eller snarare de två dikterna).

Jag vill röra vid dina tankar,
formulera mig skarpt som en kniv.
Styra hur hjärtat ditt bankar,
mina ord ska förändra ditt liv.

Med mina ord ska du förstå,
jag ska fånga ditt öra.
Med mina ord ska jag dig nå,
dig som jag vill beröra.

FacebookTwitterGoogle+

De sovande

Jag gillar verkligen hur repen, som fartygen här är förtöjda med, försiktigt knarrar när skeppen stilla gungar fram och tillbaka. Som barn till giganter som vaggas till djup sömn. De sover. Repen knarrar. Skroven skorrar. Sjöbrisen susar och fläktar lätt. Lagom långt bort i fjärran, någonstans mot Verkö till, hör jag måsarna ljuda.

Jag träder långsamt på trädäcket som fartygen är fästade vid. Mina försiktiga steg ekar dovt mot underlaget, som för att inte väcka de slumrande havskrigarna. De gamla som gjort sitt, som uppfyllt sitt syfte. Som under sina sista dagar respekteras genom att besökare från hela världen kommer och beundrar deras storslagenhet. Så stilla. Så tyst. Så vackert.

FacebookTwitterGoogle+

En ”livlig diskussion” bland ortnamnsforskare

”Trots en livlig diskussion om vad ortnamnselementet i fråga [d.v.s. -sta(d)] ursprungligen betecknat föreligger ännu ingen förklaring som vunnit allmän uppslutning.” Från Språken i Sverige, s. 82.

Jag försöker föreställa mig en ”livlig diskussion” mellan förbannade ortnamnsforskare:

– Det kommer från fornnordiskans ord för ‘plats, ställe’, hur fan kan du tro något annat, Hellan?
– För helvete Lasse, det är ju en ideell redukt av olika urnordiska appellativa sammansättningar, det ser ju ta mig tusen ett dagisbarn.
– Grabbar, sluta bråka. Ni har fel båda två. det är ju givet att det kan härledas till det fornnordiska substantivet för ‘kant på väv’.
– Håll käften Bengan, du kan ju ingenting.

FacebookTwitterGoogle+

Söndagspromenad på Ön

I söndags var jag och ute och promenerade i solskenet. Ön med det fantasifulla namnet Ön fick finna sig i att trampas på, emellertid inte utan motstånd: vägarna var hala så jag fick trippa försiktigt för att inte plötsligt och ofrivilligt växla från vertikal- till horisontalläge.

Som sig bör en söndagspromenad hade jag med Ingvar Storm i mina öron som förgyllde situationen lite extra. När jag gick där i all min fryntlighet mötte jag en man i 40-årsåldern som vinkade och såg ut att ropa något. Jag vinkade tillbaka och pausade Spanarna.

– Hejhej! ropade han och gick fram till mig.
– Hej, svarade jag den främmande mannen lite förvirrat.
Han sträckte fram en hand klädd iklädd en varm tumhandske, som jag skakade.
– Vad har du för bil? frågade han mig.
– Jag har ingen bil, svarade jag lite konfunderad.
– Va? Är det inte jeans? sa han och pekade på mina byxor.
– Näe, det är något annat tyg, sa jag lite vagt för att undvika att blotta min okunskap om G1000-tyget som mina Fjällrävenbyxor är gjorda av.
– Var bor du? frågade han hastigt.
– Ålidhem, svarade jag efter att i huvudet lokaliserat min bostad.
– Får jag vara med dig någon dag? frågade han mig sen.
– Näe, tyvärr, svarade jag smått överrumplad.
– Ha det bra! sa han glatt och gick med raska steg därifrån.

Jag är antagligen inte unik i detta, men jag har svårt att inte tina i en solig och trivsam situation som denna, trots att kylan kärleksfullt nafsar mig i ansiktet.

FacebookTwitterGoogle+