Kategoriarkiv: Veckans vokabel

Lite av ryggraden i min blogg. Något ord som jag har en koppling till tas varje vecka upp och associationer och personliga relationer analyseras.

Veckans vokabel 82: Återuppståndelse

Precis som fågel Fenix har den här bloggen bränts till aska och till synes utplånats från vår verklighet, för att nu resa sig, skaka av sig stoftet och framträda iförd en helt ny skrud. Till skillnad från den där lättantändliga fågeln, är den här bloggen varken yngre, vackrare eller speciellt brännbar.

Precis som den där adliga utomjordingen som reser i sin blåa låda genom tid och rum, har den här bloggen dött, regenererats och återkommit i ny skepnad. Till skillnad från den där tidsresenären – som trots sitt namn varken är läkare eller disputerad – har den här bloggen inga världsräddande pretentioner.

Precis som den där snickaren som föddes, dog, återuppstod och sen tog trappan och anslöt sig till farsans familjeföretag, har den här bloggen fått nytt liv och kanske ny vitalitet. Till skillnad från förut nämnda hantverkare så utlovas exakt noll mirakel.

Precis som den där tv-serien där folk lever, dör och kommer tillbaka som hjärnätande gengångare, har den här bloggen vaknat till liv igen med ett sug efter innehåll. Till skillnad från den zombieserien finns inga garantier om hjärnsubstans.

Precis som den där munken i Tibet som gång på gång insisterar att återfödas, har den här bloggen tagit ännu ett första andetag. Till skillnad från den där lame killen innehåller den här bloggen noll procent anspråk på vishet och nirvanasökande.

Precis som den där cyborgen som till den trötta polisen i entrén deklarerade sin avsikt att återkomma, har den här bloggen blippat upp på radarn igen. Till skillnad från den roboten kommer den här bloggen utan österrikiska brytningar, solglasögon och metallskelett.

Precis som den där sagan om den där regenten som gjorde en repris, författad av den där nördiga språkprofessorn, har den här bloggen gjort en återkomst. Till skillnad från knugen i den sagan så har den här bloggen ingen gigantisk här som strider under en enad fana, utan knappt ens en ensam krigare med en penna (tangentbord) i näven (under fingrarna).

Precis som den där ljussabelbäraren som åkte till en träskplanet för att hitta sig själv, och sedan kom tillbaka med laddade batterier för att göra upp med farsan och hans nitiska chef, har den här bloggen återvänt för en ny episod. Till skillnad från den där galaktiska riddaren så har den bloggen inte köpts av Disney.

Jag kan inte lova mycket. Men en sak jag kan garantera är att jag i och med detta inlägg inte inleder en guldålder för mitt bloggande. Det kommer inte att spottas ut inlägg i en rasande fart och min produktivitetsnivå kommer knappast att skjuta i höjden. Men det kanske, bara kanske, blir så att jag då och då kommer med ett inlägg med en språklig observation eller reflektion.  Kanske, bara kanske, kommer en och annan tanke tänkas och uttryckas. Men den lever, bloggen lever, igen. Om än i ömsat skinn. God jul.

Skrivkunnig är död, leve Skrivkunnig.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 81: Rajd

För ett par veckor sedan var jag i Lappland för första gången i mitt liv. Jag var där och besökte Jokkmokks marknad, en marknad som anordnats årligen sedan 1605. Försäljarna är en blandning av klassiska knallar, lokala hantverkare och samer från hela Sápmi (vilket är vad Sameland heter på nordsamiska).

Det var en underbar upplevelse i ett underbart landskap. Från bilfönstret på vägen dit såg omgivningen ut som ett utfrätt foto – en sömlös vit kuliss åt alla håll. Väl på plats knarrade snön öronbedövande under fötterna. Med en temperatur som stundtals tangerade minus 30 grader Celsius fick vi lov att pälsa på oss ordentligt (vissa mer bokstavligt än andra – så många pälsprodukter på en och samma plats har jag aldrig skådat förr). Med tanke på att föregående år hade varit så kallt som 42 minusgrader var vi lyckligt lottade, i synnerhet jag som underligt underklädd knallade omkring och försökte hålla värmen.

Min kunskap om Jokkmokk före resan var nästan fånigt begränsad; jag visste inte mycket mer än att deras ICA-butik hette Rajden, något jag lärt mig av en klasskamrat ett par dagar tidigare. Om man ska tro Svensk Akademiens Ordbok, kommer svenskans rajd från samiskans raido, vilket i sin tur sannolikt är inlånat från urnordiskan. En rajd är en rad renar som bundits samman i en karavan. Före resan hade jag aldrig sett renar – nu har jag sett matsökande renar i skogen, ihjälkörda renar längs vägkanten och renar på rad i rajder i staden.

Bild tagen från renracet i Jokkmokk

Rennäringen har traditionellt sett varit en central del av samernas tillvaro. Men i dag är det annorlunda. Rennäringen, tillsammans med andra delar av kulturen, försvinner. Men även om jag hade hört mycket om hur hotad samernas kultur är, var det svårt att tänka sig på denna marknad i Jokkmokk: överallt såg vi samer iklädda folkdräkter. Jag kan tyvärr inte påstå att jag är en kännare av den samiska kulturen, men jag har förstått att dräkterna berättar mycket om bäraren, bland annat hens ursprung, kön och civilstånd. Eftersom marknaden är en samlingspunkt för samer från hela Sápmi, fanns folkdräkter av alla möjliga slag på gatorna.

En rolig sak med att bo i Umeå är att det är svårt att förbli helt okunnig om den samiska kulturen. Att läsa om samer i grundskolan och att sitta i en klykstångskåta och dricka kokkaffe med en same går inte riktigt jämföra. Jag känner mig priviligierad som får lov att se dessa delar av en kultur som är så nära och så långt borta på en och samma gång. Jag hoppas att jag någon gång får se samers kultur och deras sätt att leva ännu närmare. Kanske följa med på en resa lik den min vän Jonatan gjorde i sitt fotoprojekt från Jokkmokk i höstas.

Att gå på museum är ingen motsvarighet. Förra våren var jag på Nordiska museets samiska utställning. Det är inte helt omöjligt att jag överreagerade, men jag fann utställningen exotiserande och blev något illa berörd av den stora samling föremål som kändes för privat för att ligga framme till allmän beskådan. Den avdelning för samiskt kulturarv som finns på Västerbottens museum i Umeå är bättre, men även denna får mig att känna mig lite illa till mods. Det känns onaturligt att uppleva en annan kultur på detta vis. Museum för mig symboliserar oftast något i det förgångna, och en utställning på ett museum skickar signalen att den samiska kulturen tillhör till denna kategori. Men den samiska kulturen lever och jag hoppas att den gör det länge till.

Här finner du ett sammanfattande inlägg om de svenska minoritetsspråken och ett bildspel jag gjort på samma tema.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 80: Tvär

Jag minns den gången jag gick förbi Jonatan – som då huserade på Kandidatvägen i Umeå – för att vi gemensamt skulle knata ner mot stadens kärna. Jag ringde på klockan och blev insläppt av en fluffig frisyr.

”Jag ska bara tvärduscha”, hörde jag från under håret.

Jag tvekade en sekund.

”Du ska bara vad?” sa jag och rynkade på näsan. För mig hade ordet tvär med ett skrymmande horisontalläge att göra (tvärs över, tvärflöjt, tvärdrag) eller ett obstruent beteende (vara tvär, tvärsäkersätta sig på tvären). För mitt inre öga såg jag Jonatan ligga raklång i duschkabinen, en Jonatan så trendig att han utövade den ännu ej spridda internetflugan ”plankning”. En sorts hipsternas konung alltså.

Men jag hade fel. Min kamrat förklarade att tvär var ett förstärkningsord som åtminstone i Skellefteå kunde sammanfogas med det mesta för att berätta att något ska göras illa kvickt. Detta var ett nästintill nytt bruk för mig; den enda rapiditetsrelaterade användning jag kunde erinra mig om var i sammansättningen tvärstanna – inte hade jag en aning om att detta hastighetshöjande lilla prefix även existerade utanför detta ord.

Under mina två och ett halvt år i Umeå har jag samlat på mig ett gäng ord och uttryck från några norrländska dialekter. Det här är blott ett av dem.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 79: Snöklon

En snowclone är en ”mångsidig, anpassningsbar, omedelbart ingenkännbar, sliten, citerad eller felciterad fras eller mening som kan användas i oändligt många olika skämtsamma varianter av lata journalister och skribenter” (min översättning). Det vill säga en språklig kliché där delarna är utbytbara så att frasen kan användas i andra sammanhang.

Ordet snöklon är en direktöversättning av engelskans uttryck, som lanserades 2004 för att beteckna fenomenet efter en diskussion på Language Log (en språkblogg som drivs av engelsktalande språkforskare) om fraser av typen: ”Om eskimåer har N ord för snö, måste X ha Y ord för Z”. Den engelska termen är vid det här laget vedertagen, medan den svenska översättningen är allt annat än vanlig (den används i ett inlägg på Lingvistbloggen från 2007, om än med viss skepsis). (Värt att notera i sammanhanget är dessutom att premissen här bygger på missuppfattningen att då snö är ett viktigt inslag i eskimåernas miljö, måste de ha ett stort antal ord som betecknar den.)

Ett vanligt exempel på en snöklon är ”X är det nya Y”, där Y kan sägas vara det hittillsrådande tillståndet och X dess ersättare. I de absolut flesta fallen på svenska innehas platsen Y av ordet svarta, som ska beteckna något trendigt. Frasen ”pekskärmar är det nya svarta” innebär alltså att pekskärmar nu är populärt.

Även om Y oftast är färgen svart händer det att denna variabel antar andra värden, dock handlar det alltid om olika sorters succession. Ett exempel är ”sömnen är det nya vädret”, där det påstås att våra sovvanor har efterträtt vädret som vårt vanligaste samtalsämne, medan ett annat är ”Afrika är det nya Kina”, där finansminister Anders Borg menar att Afrika inom 10 år kommer att ta över Kinas roll på området ekonomisk tillväxt.

Det finns givetvis fler snökloner i vårt språk och har du som läsare något att bidra med får du jättegärna lämna en kommentar.

Apropå succession kommer nästa inlägg att beröra samma ämne, då jag kommer att skriva om frasen ”konungen är död, länge leve konungen”.


Några olika värden som X antar: dubbelmoral, erotik, ansiktspynt, vegetariskt, ångest, gemenskap, feminism.
FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 78: Novell

Varje gång jag läser om engelsk litteratur och stöter på ordet novel störs jag i min läsning. Varför? Jo, därför att en svensk novell är en ’kort koncentrerad prosaberättelse’, medan en engelsk novel snarare motsvaras av vår roman; ’längre skönlitterär berättelse’. Verken är alltså diametralt motsatta sett till omfånget. De bägge orden är så kallade falska vänner: ord som är lika, men har olika betydelse. Ett bra nordiskt exempel är ordet rolig, som betyder ’lugn’ på danska men ’humoristisk’ på svenska.

Etymologiskt sett är givetvis novel och novell besläktade; båda kommer från latinetsnovella ’nya saker; nyheter’. Från latinet fick fransoserna sitt nouvelle ’nyhet; novell’, vilket vi lånade in 1810 i den betydelse vi har i dag. Engelsmännen tog däremot sitt ord från italienskan – som givetvis också fått sitt ord från latinet – redan på 1560-talet, dock i den betydelse som vi fortfarande har. Det är först på 1630-talet som de engelsktalande istället började använda ordet för längre litterära verk.

Vad kan vi lära oss detta? Jag skulle vilja göra en utläggning om att falskhet finns i alla sammanhang, men det är inte det jag har lärt mig. För mig är det snarare följande som är läxan: stör man sig på något, blogga om det så känns det bättre.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 77: Passa

I sommar har jag läst väldigt lite om språk. Tankar har funnits, somliga väntar till och med i Evernotes väldiga molnarkiv på att plockas fram och utvecklas i ett framtida blogginlägg. Ambitionen är att återställa veckoligheten i veckans vokabel, vars regelbundenhet fått stryka på foten i vår, då min lediga tid upptagits av en extrakurs i ortnamn och av frenetiska försök till ordbyte med en tösabit många mil från mig. Här kommer en liten tjuvstart.

Det här inlägget ska handla om objektlösa transitiva verb, och kanske orden passa och lämna i synnerhet. Jag skriver inlägget med anledning av en kort notis om fotbollens grammatik i senaste numret av Språktidningen (nummer 5 september 2012).

För att börja i rätt ände så ska jag förklara vad ett transitivt verb är. Ett transitivt verb är ett verb som kräver ett objekt. Man brukar säga att alla välartade (alltså grammatiskt korrekta) svenska satser behöver minst subjekt och predikat. Detta innebär att vi behöver någon som gör något; till exempel Birger går. Här är subjektet i skrivande stund en levande person (jag brasklappar då jag har svårt att bedöma hur länge Birger klarar sig när zombierna anländer) (eller animat referent om man så vill) och går ett intransitivt verb – det behöver alltså inget objekt; vår grammatik kräver inte att det specificeras vart Birger går.

En mening som Birger avskyr vapen vore däremot ofullständig utan att det specificerades vad det är Birger hyser så stark aversion gentemot (även om han troligen kommer att revidera sin uppfattning när hjärnätarna anländer). I föregående mening är alltså Birger subjekt, avskyr ett transitivt verb och vapen objekt.

Nu till Språktidningen. I senaste numret står det en kort notis om en undersökning av fotbollsgrammatiken, genomförd av språkforskarna Gunnar Berg och Sölve Ohlander. Följande två stycken fångade mitt intresse av flera anledningar:

På fotbollsspråk är det okej att använda ett verb som passa utan att nämna vad det är som ska passas. I andra sammanhang krävs vanligen ett objekt tillpassa, som i kan du passa saltet? vid frukostbordet, annars skapar det förvirring.

[…]

Fotbollsspråket har en egenartad grammatik, vilket beror på att man vill fatta sig kort och därför utelämnar underförstådda objekt – oftast bollen.

Det jag egentligen har att anmärka mot är nog slarvighet. Givetvis utelämnas objektetbollen bara när det är entydigt i sammanhanget att det är bollen som passas. Men detta  gäller väl ändå inte bara fotbollen? Jag vill påstå att det även gäller vardagsspråket i allmänhet. Jag minns en diskussion på Twitter flera månader tillbaka om att det transitiva verbet lämna tycks uppträda allt mer som ett objektlöst intransitivt verb, med följdfrågan om detta är en pågående språklig förändring. För mig är det självklara svaret nej. Detta eftersom jag tycker att objektet fortfarande finns där, om än inte utskrivet. Åtminstone i mitt huvud fylls luckan automatiskt i när jag läser eller hör en mening som hen blev sur och lämnade. Meningen är rent pragmatiskt avslutad, eftersom vår kunskap om sammanhanget fyller i vem eller vad hen lämnar, även om den traditionella grammatiken inte skulle godkänna den som en syntaktiskt avslutad mening, eftersom verbet de facto saknar objekt.

Min första slutsats är att fotbollsgrammatiken i det här fallet inte alls har en egenartad grammatik, eftersom det inte skiljer sig från vardagsspråket. Vi vill alltid vara ekonomiska med språket; vi försöker alltid hitta balansen mellan hur mycket vi behöver anstränga oss för att vi ska bli förstådda – minimal ansträngning för maximal förståelighet, helt enkelt. Transitiva verb med utelämnat objekt förekommer även i vardagligt tal, så länge det är otvetydigt vad det är som är utelämnat. Skulle objektet utelämnas i exempelmeningen kan du passa saltet? (som f.ö. låter misstänkt likt en anglicism) hade det blivit obegripligt, eftersom det vid måltider oftast finns flera olika objekt som skulle kunna passas. Men jag skulle mycket väl kunna säga pappa lagar i kväll när hungern börjar märkas och  min far ansvarar för aftonspisen.

Min andra slutsats är att de transitiva verben fortfarande är transitiva, även om objektet utelämnas. De genomgår alltså inte en grammatisk förändring, eftersom objektet lurkar mellan raderna. Däremot kan jag tänka mig att ett transitivt verb som används utan objekt tillslut kan mista sin transitivitet.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 76: Termometer

I ett samtal mellan två klasskamrater för ett tag sedan, började en av dem (hädanefter talare 1) prata om sin hemmavarande temperaturmätare. Utan reaktion på ordvalet fortsatte samtalspartnern (talare 2) samtalet med att själv tala om sin temperaturmätare. För att bekräfta att mitt dittillslevda liv inte levts lögnbaserat, kände jag mig nödgad att bryta in: ”Ni menar termometer?”.

Jag misstänker att det inträffade inte var en normlucka, utan ett fal av konvergerande talackommodation. Ackommodation är när en talare anpassar sitt beteende efter hur samtalspartnern agerar. Den här anpassningen kan vara konvergerande ellerdivergerande. Konvergerande ackommodation är när en talare närmar sitt beteende till samtalspartnerns, och sker när hen tycker om sin samtalspartner, ser upp till den eller kanske vill sälja en dyr tv. Detta kan ta sig uttryck i att den konvergerande parten omedvetet efterliknar den andres kroppsspråk, plockar upp satsmelodin i samtalspartnerns dialekt eller kanske använder samma ord som samtalspartnern. Divergerande ackommodation är helt enkelt motsatsen; när talaren fjärmar sitt beteende från samtalspartnern.

Då ordet termometer måste anses vara lexikalt allmängods1, håller jag det som föga troligt att varken talare 1 eller 2 känner till det. Jag misstänker att talare 1 helt enkelt inte kom på ordet termometer, och istället använde den beskrivande beteckning som låg närmast till hands2. Att varken talare 1 eller 2 hittade denna beteckning kan vara prov på någon form av simultan afasi. Eller – kanske eventuellt måhända mer troligt – använde talare 2 sin samtalspartners ord för att närma sig hen; att rätta någons språkbruk är ofta en ansiktshotande handling, och alltså inget att rekommendera för den som försöker vinna sin samtalspartners tillgivenhet.

Det som föranledde föreliggande blogginlägg var att jag såg ordet temperaturmätareanvändas i sociala medier härom dagen. Detta fick  mig att fundera över omtemperaturmätaren brer ut sig på termometerns bekostnad. I Språkbankens presskorpusar är det svårt att dra någon slutsats: användningen av både termometer och temperaturmätare tycks fluktuera något från år till år. Men om så är fallet kanske det har att göra med digitaliserandet av termometern – att de klassiska avlånga glastermometrarna är utrotningshotade. Vi blir kanske mindre benägna att använda ordettermometer om en digital mackapär som utseendemässigt avviker avsevärt från vår prototypbild, även om funktionaliteten är densamma.


1 Ordet termometer får 793 träffar i Språkbankens textsamling, mot 89 för temperaturmätare; dessutom fick jag 5,5 gånger fler träffar för termometer vid en Googlesökning.

2 Ordet temperaturmätare finns i språkbruket, och tycks delvis fungera som ett paraplybegrepp för olika sorters apparater som mäter temperatur.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 75: Ordspråk

Vad är ett ordspråk? Denna till synes enkla fråga har inget enkelt svar; det finns lika många definitioner som det finns språkbrukare. Eller som ordspråkssamlaren Fredrik Ström uttrycker det i sin bok Svenskarna i sina ordspråk från 1926: ”Ingen forskare, ingen samlare, ingen kännare har samma svar eller förklaring”.

Med detta sagt finns det dock några grundläggande kännetecken som de flesta torde kunna enas om. Följande är parafraser på de kännetecken som doktorand Konstantin Zhukov vid Umeå universitetet tog upp vid sin gästföreläsning om ordspråk för några veckor sedan:

  • Ett ordspråk uppträder som en egen, fristående mening.
  • Dess form varierar inte beroende på sammanhanget; uttrycket är hugget i sten.
  • Det ska vara allmänt känt, och accepterat som ett ordspråk av brukarna.
  • Betydelsen är ofta dubbel: dels bildlig, dels bokstavlig.
  • Ordspråket innehåller visdom som har traderats mellan generationer.
  • För att ett ordspråk ska kommas ihåg och överleva måste det nästan ha en säregen fonetisk struktur; det får gärna präglas av rytm, rim, allitteration, assonans eller liknande.

Om det här är vad ordspråk är, var kommer de ifrån?

Hur uppstår ordspråk?
Ordspråk uppstår framför allt i folkdjupen – de speglar forna tiders dagliga vedermödor och berättar mycket om dåtidens filosofi och moral. En av ordspråkens huvuduppgifter är exempelvis att vara sedelärande: Den som spar, han harHellre fria (en skyldig) än fälla (en oskyldig); Morgonstund har guld i mund.

Många av den här sortens ordspråk är resultatet av religiösas, filosofers och lagstiftares idéer. Bibeln anses till exempel vara källan till många ordspråk och talesätt: Den man älskar, den agar manFinns det liv, finns det hoppDen som söker, han finner (se Döden i grytan för en utförlig lista över ordspråk och talesätt från bibeln med tillhörande förklaringar).

Används ordspråk i dag?
I dag används ordspråk antagligen inte i samma utsträckning som förr. Men de används; Zhukov visade flera exempel från moderna tidningar. Ofta verkar de finnas i rubriker, ingresser, bildtexter och andra ställen min uppmärksamhet är tänkt att fångas. Kanske försöker skribenten tilltala mig genom att med ordspråket måla upp en bekant bild och aktivera en rad föreställningar hos mig som läsare.

Även om ordspråken i dag inte förmedlar värderingar och lär ut uppförande på samma sätt som förr, tror jag ändå att de har en given plats i språket. Jag har fått höra att jag ofta använder ordspråk, varför vet jag inte riktigt. Jag misstänker att jag på något vis använder dem för att orientera mig i situationen. Precis som man med en metafor relaterar ny kunskap till gammal, beskriver det okända med något känt, så finns det trygghet att hämta i att en viss situation reflekteras i en fras från förr.

Eller så använder jag dem som argument; trots allt bär ordspråken många generationers visdom. Ordspråken blir ett slags auktoritetsargument – istället för att hänvisa till en expert på området, lånar jag ethos från mina äldre och deras kunskap och erfarenheter lagrad i språket.

Kanske är det som Ström säger, att mänsklighetens samlade erfarenheter finns koncentrerade i ordspråken.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 74: Älgskåp

Under Grammatikdagen den 3 februari talade professor Tomas Riad bland annat om hur vi tolkar betydelsen av sammansättningar. Ofta är det vår kunskap om världen som avgör vilken betydelse vi väljer, trots att andra tolkningar vore lika rimliga rent grammatiskt.

Som exempel tog han upp ordet kvinnokamp som bekant betyder ’kamp för kvinnors rättigheter’. Den här betydelsen är ingalunda av grammatiken given; följande tolkningar vore lika möjliga enligt svenskans grammatik:

  • ’kamp utförd av kvinnor’ (jmf. hundkamp)
  • ’kamp mellan kvinnor’ (jmf. klasskamp)
  • ’kamp mot kvinnor’ (jmf. viktkamp)
  • ’kamp om en kvinna’ (jmf. maktkamp)

Här kliver alltså vår omvärldskunskap in och hjälper oss att välja den i mest rimliga betydelsen.

Ett än mer illustrativt exempel gav Tomas med ordet älgskåp. Trots att detta är ett nonsensord kan vi få en tämligen säker bild av vad det skulle kunna betyda:

  • ’skåp att ha älg i’
  • ’skåp som har en älgdekoration på dörren’
  • ’skåp gjort av älgdelar’
  • ’skåp som ser ut som en älg’

Återigen kliver vår omvärldskunskap in och väljer den troligaste tolkningen. Första gången jag hörde ordet såg jag för mitt inre öga en bild av något slags förvaringsskåp som en slaktare skulle kunna använda i sin yrkesutövning.

Men vad är det egentligen exemplen ovan avslöjar om vår inre grammatik? Framför allt två saker framgår tydligt:

  1. Uppenbarligen fungerar förledet som en bestämning till efterledet – det finns ingen tvekan om att en kvinnokamp måste vara en sorts kamp, och att ett älgskåp måste vara en sorts skåp.
  2. De många olika tolkningsmöjligheterna visar att betydelserelationen mellan leden i stor utsträckning är godtycklig, vilket alltså innebär att ordens betydelse är en överenskommelse oss språkbrukare emellan.

Vill du se Tomas Riads föreläsning Tyst kunskap i grammatikundervisning – eller någon av de andra föreläsningarna från Grammatikdagen – så kan du göra det påutbildningsradions webbplats. Föreläsarnas stödmaterial finns att ladda ner här.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 73: Dimfrost och rimfrost

Jag misstänker att rubriken hos en och annan läsare kan provocera fram en höjning av ögonbrynen. ”Dimfrost? Aldrig hört” är ett uttalande som jag föreställer mig ackompanjerar denna motion av ansiktsmuskulaturen. Ordet existerar, företeelsen existerar. Men vad är skillnaden mellan dimfrost och rimfrost?

Just den här frågan ställde min far mig för några år sedan. ”Dimfrost? Aldrig hört” svarade jag och höjde på ögonbrynen. Ända sedan dess har denna kunskapslucka legat någonstans i bakhuvudet och gnagt. Därför är det en ganska stor dag för mig att äntligen kunna besvara min fars fråga.

För att spara spänningen börjar jag med det lite vanligare ordet rimfrost. Under klara och kalla nätter släpper föremål utomhus ifrån sig värme. När ett sådant föremål når en temperatur på under noll grader Celsius kyls fukten i luften av, och då bildas det iskristaller på föremålets yta. Oftast på ovansidan, men om fuktiga vindar blåser mot kalla föremål kan rimfrost bildas även på vertikala ytor.

En vanlig form av rimfrost kan om morgnarna tydligt ses här i Umeå den här tiden på året. Under dagen värmer vårsolen snön, som under natten kyls ner igen. Ovansidan blir kall snabbare än insidan, vilket innebär att vattenånga inifrån stiger och bildar iskristaller på ytan. Det är alltså detta som händer när snötäcket förvandlas till en huvudvärksframkallande solreflektor om morgnarna.

Dimfrost, i sin tur, bildas när dimma eller vattenånga fryser till iskristaller. Vanligtvis händer detta på vindsidan av upprättstående föremål, varför man kan vänta sig att finna fenomenet på stolpar, träd eller soldaterna vid högvakten. De här iskristallerna är väldigt sköra, vilket är tur då det innebär att de frusna vakterna med lätthet kan borsta av sig dem och fullfölja sin tjänstgöring.

Om det fortsätter att strömma underkylda dimdroppar mot den stackars vertikala tingesten, kan hård dimfrost bildas, eller isbark som det också kallas. Isbark är ofta knottrig och vanligast i fjällen. Där finns det risk för att frostavlagringen ifråga växer sig så stor så att den tillslut skadar föremålet som den kapslar in.

För att sammanfatta: Vid rimfrost bildar fukten i luften iskristaller på nedkylda föremål. Vid dimfrost fryser dimma eller vattenånga till iskristaller.

FacebookTwitterGoogle+