Det var en underbar upplevelse i ett underbart landskap. Från bilfönstret på vägen dit såg omgivningen ut som ett utfrätt foto – en sömlös vit kuliss åt alla håll. Väl på plats knarrade snön öronbedövande under fötterna. Med en temperatur som stundtals tangerade minus 30 grader Celsius fick vi lov att pälsa på oss ordentligt (vissa mer bokstavligt än andra – så många pälsprodukter på en och samma plats har jag aldrig skådat förr). Med tanke på att det året före hade varit så kallt som 42 minusgrader var vi lyckligt lottade, i synnerhet jag som underligt underklädd knallade omkring och försökte hålla värmen.

Min kunskap om Jokkmokk innan resan var nästan fånigt begränsad; jag visste inte mycket mer än att deras ICA-butik hette Rajden, något jag lärt mig av en klasskamrat ett par dagar tidigare. Om man ska tro Svensk Akademiens Ordbok, kommer svenskans rajd från samiskans raido, vilket i sin tur sannolikt är inlånat från urnordiskan. En rajd är en rad renar som bundits samman i en karavan. Innan resan hade jag aldrig sett renar – nu har jag sett matsökande renar i skogen, ihjälkörda renar längs vägkanten och renar på rad i rajder i staden.

Rennäringen har traditionellt sett varit en central del av samernas tillvaro. Men i dag är det annorlunda. Rennäringen, tillsammans med andra delar av kulturen, försvinner. Men även om jag hade hört mycket om hur hotad samernas kultur är, var det svårt att tänka sig på denna marknad i Jokkmokk: överallt såg vi samer iklädda folkdräkter. Jag kan tyvärr inte påstå att jag är en kännare av den samiska kulturen, men jag har förstått att dräkterna berättar mycket om bäraren, bland annat hens ursprung, kön och civilstånd. Eftersom marknaden är en samlingspunkt för samer från hela Sápmi, fanns folkdräkter av alla möjliga slag på gatorna.

En rolig sak med att bo i Umeå är att det är svårt att förbli helt okunnig om den samiska kulturen. Att läsa om samer i grundskolan och att sitta i en klykstångskåta och dricka kokkaffe med en same går inte riktigt jämföra. Jag känner mig priviligierad som får lov att se dessa delar av en kultur som är så nära och så långt borta på en och samma gång. Jag hoppas att jag någon gång får se samers kultur och deras sätt att leva ännu närmare. Kanske följa med på en resa lik den min vän Jonatan gjorde i sitt fotoprojekt från Jokkmokk i höstas.

Att gå på museum är ingen motsvarighet. Förra våren var jag på Nordiska museets samiska utställning. Det är inte helt omöjligt att jag överreagerade, men jag fann utställningen exotiserande och blev något illa berörd av den stora samling föremål som kändes för privat för att ligga framme till allmän beskådan. Den avdelning för samiskt kulturarv som finns på Västerbottens museum i Umeå är bättre, men även denna får mig att känna mig lite illa till mods. Det känns onaturligt att uppleva en annan kultur på detta vis. Museum för mig symboliserar oftast något i det förgångna, och en utställning på ett museum skickar signalen att den samiska kulturen tillhör till denna kategori. Men den samiska kulturen lever och jag hoppas att den gör det länge till.

Här finner du ett sammanfattande inlägg om de svenska minoritetsspråken och ett bildspel jag gjort på samma tema.

”Jag ska bara tvärduscha”, hörde jag från under håret.

Jag tvekade en sekund.

”Du ska bara vad?” sa jag och rynkade på näsan. För mig hade ordet tvär med ett skrymmande horisontalläge att göra (tvärs över, tvärflöjt, tvärdrag) eller ett obstruent beteende (vara tvär, tvärsäker, sätta sig på tvären). För mitt inre öga såg jag Jonatan ligga raklång i duschkabinen, en Jonatan så trendig att han utövade den ännu ej spridda internetflugan ”plankning”. En sorts hipsternas konung alltså.

Men jag hade fel. Min kamrat förklarade att tvär var ett förstärkningsord som åtminstone i Skellefteå kunde sammanfogas med det mesta för att berätta att något ska göras illa kvickt. Detta var ett nästintill nytt bruk för mig; den enda rapiditetsrelaterade användning jag kunde erinra mig om var i sammansättningen tvärstanna – inte hade jag en aning om att detta hastighetshöjande lilla prefix även existerade utanför detta ord.

Under mina två och ett halvt år i Umeå har jag samlat på mig ett gäng ord och uttryck från några norrländska dialekter. Det här är blott ett av dem.

Jag har varit med om många vackra solnedgångar. Somliga har jag till och med fångat på bild. En av de vackrast jag sett var på Sturkö i Karlskrona skärgård 2007. Jag gick från bussen på väg till min dåvarande flickvän och häpnades över den intensiva röda färg som bara en solnedgång i skärgården kan ha. Himlen var lika röd ut som venernas mörkröda, syrefattiga blod. Jag gick långsamt, på något sätt för chockad för att njuta.

4. Soluppgång

En av de bästa fördelarna med att jobba extra som nattväktare – vilket jag gjort en del de senaste åren – är alla de vackra soluppgångar man får se. Morgondiset som lyses och löses upp av nyvakna solstrålar. Åtskilliga är de gånger jag velat stanna bilen och titta på soluppgången tills den passerat. Vid ett tillfälle för tre år sedan – plus minus ett år – satt jag i föräldrarnas Volvo V50 på väg hem från nattens väkteri. Kör man infartsleden från Karlskrona kommer man att passera ett ställe där man ser Hästö, en vik och ett par småöar på höger sida. Precis där var det som om himmel, hav och holmar självantänts, som om världens undergång anlänt. Inte trodde jag att Ragnarök skulle vara vackert.

3. Meterorregn

Jag minns en sommar för kanske tio år sedan när jag såg stjärnfall efter stjärnfall svepa över natthimlen. Aldrig förr eller senare har jag sett så många kometer passera jordens atmosfär på en och samma natt. I efterhand har jag insett att det var Perseiderna, ett meteorregn som inträffar varje år omkring den 12 augusti när jorden passerar kometen Swift-Turtles bana. Men då var jag för ung för att förstå storheten.

2. Mareld

I april 2009 genomförde jag mitt livs första nattdyk i havet utanför Koh Tao i södra Thailand. Ljuskäglan från min ficklampa lyste upp partiklarna i det mörka havet. Av någon anledning kom jag att tänka på att jag hört talas om plankton som nattetid lyser upp när de blir störda av rörelser. Jag riktade ficklampan mot mitt bröst och täckte för dess sken med min kropp. Då så jag dem. Havet var fullt av mareld som virvlade förbi mig på min väg ner mot havets botten. Varje gång jag rörde handen följdes den av ljusglimtar, som om en trasig neonskylt från Bangkoks utekvarter läckt ut i havet. Jag slogs av en ny sorts lycka.

1. Norrsken

Den 19 september fick jag se något som jag väntat på i över två år. Ända sedan jag ryckte upp mig med rötterna och lämnade södern för norra Sverige, har jag haft en sak överst på min önskelista: att få se norrsken. Denna onsdag såg jag riktigt jävla norrsken dansa över stjärnhimlen som en låga i en lätt bris, en våg av ljus som leksamt rör sig från sida till sida. Två väl investerade år.

Maja kommer från Dragsmark i Bohuslän och är i dag 85 år gammal. I hela mitt liv har jag tyckt att hennes sätt att tala varit unikt, men jag har aldrig vetat på vilket sätt. På äldre dagar – efter språkvetenskapliga studier och med en bredare dialektal umgängeskrets – förstår jag. Nedan följer tre tydliga avvikelser från standardsvenskan.

För det första så i:ar hon rejält. När hon använder ord som innehåller språkljudet /i/ surrar det ordentligt (lyssna i början på den här videon så förstår du). Detta surrande /i/ återfinns dels på öarna i Bohusläns skärgård, dels på Lidingö. Man kan tycka att det är lite märkligt att denna spårkliga företeelse finns på dessa diametralt motsatta platser men inte däremellan. Men förklaringen är egentligen ganska enkel: Stockholmare åkte till västkusten på semester och umgicks med de surrande i:na en hel sommar. Eftersom barn väldigt lätt anpassar sitt tal efter sin omgivning, kom de små liven tillbaka från ledigheten med en ny sorts i-ljud. De surrande i:na blev en statussymbol – de visade att man hade varit på semester på andra sidan Sverige, något som bara välbärgade kunde. Andra stockholmska barn anpassade sitt tal för att också få högre status (konvergent ackommodation för den som tyckte det var länge sedan jag använde en fackterm), och till slut fick det fäste. Detta är åtminstone den teori som de flesta språkvetare håller på.

För det andra så använder hon pronomenformen i istället för ni när hon talar: ”I var så snälla mot mormor när ni var små” (#blygsamtskryt). Detta är en variant som inte har funnits i standardsvenskt tal på länge, men som uppenbarligen användes i Dragsmark när hon var ung. Faktum är att formen ni är ett misstag som uppkommit eftersom talet likt forsen strömmar utan uppehåll. Pronomenet i förekom ofta i fraser som haven i, tagen i och varen i, och sedan har människor missuppfattat hur orden ska avgränsas – de har helt enkelt satt mellanrummen på fel ställe och trott att n:t hört till i:et.

För det tredje så använder hon ibland en böjningsändelse av substantiv som inte heller den varit levande i standardspråket på oerhört länge. Hon berättade om en liten gosse från förr, någonstans i hembygden, vars far hade åkt till en närliggande stad. Pojken hade blivit tillsagd att stanna inomhus, då regnet dränkte terrängen. Han ville inget hellre än att gå efter sin far, och grät: ”men solen skiner på vägarne”. Den här ändelsen, -ne istället för -na på utrala substantiv (eller n-ord) i bestämd form pluralis, är alltså i dag inte levande i standardspråket. Men den finns som synes kvar i en del genuina dialekter runt om i Sverige.

Vill du höra en besläktad dialekt kan du här höra hur en äldre kvinna i Skee pratar. I den här videon kan du lyssna på musik på dialekt från närområdet (något högre upp än Dragsmark, närmare Sotenäs).

K: Men över huvud taget så är det inte så vanligt, alltså gastroschisis, ungefär 25 till 30 barn får det i Sverige per år.
J: Det är inte så mycket, nej.
K: Det är inte så mycket, men det intressanta är att det ökar.
J: Är det verkligen det intressanta? Jag tyckte att det här med tarmar utanför magen …
K: Nej, men … okej ”intressanta” är fel, men de flesta missbildningar, överlag, brukar minska i frekvens, men just den här ökar.
J: Om jag skulle säga vad som är intressant här, så är det egentligen hur det plötsligt kan bli ett hål i magen och hur tarmarna letar sig ut ur det som en slags …
K: Det är … det är förstås också intressant.

Varför säger man egentligen ”det intressanta är” och ”saken är den” som om det rörde sig om en enda sak? Väldigt ofta när den här typen av fraser används handlar det om en intressant aspekt bland flera. Se bara på meningsutbytet mellan Karin Gyllenklev och Jesper Rönndahl ovan, där de inte riktigt är överens om vad det är som är det intressanta med att tarmarna utvecklas utanför kroppen.

Om man förminskar och förenklar till en huvudpoäng, riskerar man att missa flera andra viktiga och centrala aspekter av det man talar om. Det kan låta bestämt och kunnigt, men saken är den (du ser?) att man riskerar att fördunkla mer än man förklarar. Genom att lura den man kommunicerar med att tro att det man talar om går att reducera till en sak, har man antagligen förenklat lite för mycket.

Men varför använder vi den här typen av formuleringar? Vad tror du?

I terminologiarbete har man utökat denna triangel till något som kallas en begreppstetraeder. Denna figur har ytterligare en dimension: en definition. Definitionen är en språklig beskrivning av referenten och ska bestå av ”nödvändiga och särskiljande kännetecken”, som det brukar heta. Detta betyder att alla egenskaper som krävs för att skilja ett begrepp från ett annat måste vara med i definitionen – och inga fler.

Begreppstetraeder från socialstyrelsen.se

Om vi ska ta definitionen av träd som finns i bilden ovan: ’högvuxen, icke klättrande vedväxt med genomgående huvudstam’. Här behövs högvuxen för att särskilja träd från vissa lägre vedväxter, icke-klättrande för att separera dem från lianväxter, och huvudstam för att avgränsa dem från buskar.

Där termen är en etikett på ett begrepp är definitionen en språklig beskrivning. Definitionen blir alltså ett sätt att så exakt som möjligt ringa in ett ords betydelse och visa hur det skiljer sig från närliggande ord.

När jag tänker tillbaka på terminologikursen vi hade i våras minns jag den som rolig, trots intensiteten. Jag räknar varmt med att få möjlighet att fördjupa mig i terminologins värld under min praktik i vår. Spänningen är olidlig.

TNC arbetar med kommunikation mellan fackexperter, inte mellan fackexperter och lekmän. Där en språkkonsult gärna plockar bort facktermer och förklarar vad som avses, vill TNC:s terminologer ge facktermerna ett entydigt värde så att alla experter i ett område vet exakt vad termerna syftar på.

TNC får lov att räknas till en av Sveriges språkvårdande institutioner. De två andra stora aktörerna inom det här fältet är Språkrådet, som representerar det offentliga språket, och Svenska Akademien, som ger ut sin normerande ordlista (även om syftet med SAOL är att beskriva svenskan, fungerar den i praktiken ofta normerande). Men i svensk språkvård har TNC alltså en speciell roll – de hanterar fackspråk och terminologi.

TNC är ett aktiebolag som ägs av stora företag och institutioner. Förutom sin roll som privat aktör, får de ett statligt bidrag från Näringslivsdepartementet för att ”verka för en effektiv fackspråklig kommunikation i svenskt näringsliv och i samhället”. Och precis som vi språkkonsulter har en paragraf i Språklagen som vi kan förlita oss på – paragraf 11, den så kallade klarspråksparagrafen – ger lagen terminologerna på fötterna för sitt arbete: paragraf tolv säger att ”Myndigheter har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgängliga, används och utvecklas”.

Åsa berättade om tre problem som är relaterade till terminologiarbete:

• Ofta använder man i ett fackområde flera termer för samma sak (d.v.s. synonymi).
• Det är vanligt att man i ett fackområde använder samma term fast man menar olika saker (d.v.s. homonymi).
• En del ord kan ha olika betydelser i fackspråk och i allmänspråk. Detta kan delas upp i två kategorier:
• Terminologiserade allmänord – Vanliga ord som blivit fackspråk i en specifik betydelse (t.ex. datorspråkets minne, som snävats in från sin allmänna betydelse ’förmåga att lagra och återkalla själsliga föreställningar’).
• Avterminologiserade fackord – Ord som börjat i ett fackområde med en snäv betydelse, för att sedan sippra ut i allmänspråket och få sin användning breddad (t.ex. pandemi, tsunami, richterskala).

Jag kommer i ett följande inlägg berätta lite mer om hur terminologiarbete egentligen fungerar. Det kommer att vara intressant, jag lovar ­– du kommer bland annat att få se en triangel och en tetraeder.

Förr betraktades en härskare och dennes rike som ett och samma. När regenten dog innebar det alltid en riskabel kamp om makten; otaliga är de krig som startats över en tronföljdsdispyt. För att undvika de konflikter som tronskiftena innebar, utvecklade man en tanke om furstens två kroppar: dels den naturliga kroppen, dels den politiska. När den naturliga kroppen dog, fortsatte den politiska kroppen att leva och fördes vidare till den nya fursten genom kröningen. Den här symboliska övergången av den politiska kroppen mellan två naturliga kroppar, sammanfattade man genom att ropa ”konungen är död, leve konungen”.

En sak som jag tycker är intressant i den här frasen är att ordet konungen uppträder i bestämd form, och följaktligen pekar ut något som det bara kan finnas en av i landet. Trots detta syftar det första konungen inte på samma person som det andra – någonstans mellan orden sker alltså övergången. Det första konungen syftar på den döda konungen, medan det andra syftar på efterträdaren.

Denna övergång är som sagt intressant, men det som verkligen intresserar mig med denna fras, och som fick mig att börja skriva detta blogginlägg, är att den har blivit en så kallad snöklon. Delarna i frasen har blivit utbytbara och används i många olika sammanhang. I det här fallet har snöklonen formen ”x är död, leve y”, där x och y kan användas på (åtminstone) tre olika sätt:

1. X och Y är samma ord men syftar på olika saker och markerar en övergång (originalbruket och den historiskt sett korrekta användningen).
2. X och Y är samma ord och syftar på samma sak och fungerar som en hyllning till något eller någon som gått i graven.
3. X och Y är olika ord och syftar på olika saker och markerar en övergång.

Användning nummer 1 används nu om all sorts succession; varje gång man vill markera en övergång från en era till nästa går frasen att använda:

• Tidningen är död. Leve tidningen! på arbetarbladet.se.
• ThinkPad:en är död! Leve ThinkPad:en? i Sweclockers forum.
• Multikulturalismen är död, leve multikulturalismen! i en artikel i Utbildning & Demokrati.
• Pressläktaren är död, leve pressläktaren från jardenberg.se.

Användning nummer 2 förekommer också ymnigt på internet:

• Bloggen är död, leve bloggen på DN.se.
• Mauritz kaffe är död, länge leve Mauritz kaffe! på en blogg.
• Pennan är död, leve pennan på va.se.

Användning nummer 3 kan nog vara den vanligast förekommande:

• Recensionen är död, länge leve tipset på blogg.svt.se.
• Den objektiva sanningen är död. Leve vetenskapen! på fritankesmedja.se.
• Region Norrland är död – Leve Norrland! på allehanda.se.
• Filmen är död. Leve tv-serien! på sydsvenskan.se.

Det bör tilläggas att det ofta är oklart vilken av kategorierna ovan som frasen ska föras till. Detta eftersom rubriken – det är som synes oftast i en rubrik som frasen förekommer – ibland verkar vara tänkt att sätta tonen för texten för att sedan inte återkopplas till i den. Därför kan det ibland vara oklart om det handlar om en hyllning eller en succession.

Använder man den här frasen rätt kan man bygga upp sitt kulturella kapital, använder man det fel raseras det istället. Precis som med alla uttryck som har ett intertextuellt värde (alltså som hänvisar till företeelser utanför det aktuella sammanhanget), innebär felanvändning att man visar på en lucka sitt vetande, vilket ofta är ansiktshotande.

I dagens Sverige används frasen inte längre i cermonier för att markera tronföljd. Den ed som Karl X Gustav svor vid sin kröning 1654 skulle gälla för alla hans framtida ättlingar. Makten skulle därför inte längre föras över genom en kröning, eftersom hans efterkommande nu betraktades som födda med kronan, utan fördes istället över automatiskt vid den forne furstens frånfälle. Men som synes lever och frodas frasen än i dag, fast utanför den rojalistiska sfären.

Ordet snöklon är en direktöversättning av engelskans uttryck, som lanserades 2004 för att beteckna fenomenet efter en diskussion på Language Log (en språkblogg som drivs av engelsktalande språkforskare) om fraser av typen: ”Om eskimåer har N ord för snö, måste X ha Y ord för Z”. Den engelska termen är vid det här laget vedertagen, medan den svenska översättningen är allt annat än vanlig (den används i ett inlägg på Lingvistbloggen från 2007, om än med viss skepsis). (Värt att notera i sammanhanget är dessutom att premissen här bygger på missuppfattningen att då snö är ett viktigt inslag i eskimåernas miljö, måste de ha ett stort antal ord som betecknar den.)

Ett vanligt exempel på en snöklon är ”X är det nya Y”, där Y kan sägas vara det hittillsrådande tillståndet och X dess ersättare. I de absolut flesta fallen på svenska innehas platsen Y av ordet svarta, som ska beteckna något trendigt. Frasen ”pekskärmar är det nya svarta” innebär alltså att pekskärmar nu är populärt.

Även om Y oftast är färgen svart händer det att denna variabel antar andra värden, dock handlar det alltid om olika sorters succession. Ett exempel är ”sömnen är det nya vädret”, där det påstås att våra sovvanor har efterträtt vädret som vårt vanligaste samtalsämne, medan ett annat är ”Afrika är det nya Kina”, där finansminister Anders Borg menar att Afrika inom 10 år kommer att ta över Kinas roll på området ekonomisk tillväxt.

Det finns givetvis fler snökloner i vårt språk och har du som läsare något att bidra med får du jättegärna lämna en kommentar.

Apropå succession kommer nästa inlägg att beröra samma ämne, då jag kommer att skriva om frasen ”konungen är död, länge leve konungen”.