Etikettarkiv: dikt

Livets vatten

Någon gång för länge sedan
lämnade vi vår hamn.
Vi körde ut mot öppet hav
ifrån vår trygga famn.

Elementen var emot oss
och allting gick så fort.
Vi kände oss så små så små
och havet var så stort.

Vi drabbades av fasorna
på däcket på vår båt.
Då blev det att vi föll ihop
och sedan föll i gråt.

Vi låg där i vår ensamhet;
vi gnydde och vi kved.
Det fanns ingen runtomkring oss
som visste att vi led.

När stormen river inuti
men ytan den är still,
och hjälpet aldrig ropas högt,
vem fan kan hjälpa till?

Och trots att kursen för oss mot
en säker undergång,
drivs vi framåt med farlig fart
som av ett inre tvång.

Vi ignorerar varningar
med farlig nonchalans.
Vi kör mot klippor och mot rev
som om de inte fanns.

Vi åker i vår motorbåt
rakt mot fyrens glöd.
Vi dansar över vågorna
i tvåtakt mot vår död.

FacebookTwitterGoogle+

Min metronom

Alla har vi vår egen frekvens,
vår själs tickande takt.
Det finns de med en snarlik kadens,
men den stämmer aldrig exakt.

Men ändå är vi ständigt på jakt
efter någon som svänger som vi.
Vi söker efter något abstrakt,
efter någon med vår melodi.

Somliga kallar det finsnickeri;
det räcker att virket är lika.
Hur ska man hitta, i all kakofoni,
denna så osannolika.

Tanken att alla är unika
har blivit till ett axiom.
Men ändå kan jag inte svika
min jakt efter min metronom.

Detta är en dikt jag skrev i slutet av 2013. Jag vet inte om detta är en etablerad rimstruktur – jag är långt ifrån en expert på poesi – men jag experimenterade lite och körde på ABAB BCBC CDCD DEDE för att se hur det blev. Jag har lite blandade känslor för resultatet, men jag beslöt mig för att lägga upp dikten för att jag är lite betuttad i metronommetaforen.

FacebookTwitterGoogle+

Dikt: Min visionstavla

Jag var i Skellefteå i helgen för att få inspiration som blivande egenföretagare. Som sin egen måste man (tydligen) ha en vision med sin verksamhet, ett onåbart mål som man alltid strävar emot. Vi fick i uppgift att göra en ”visionstavala”, det vill säga en tavla som på något vis illustrerar ens vision. Jag gjorde min i form av klarspråksdikten nedan (eller snarare de två dikterna).

Jag vill röra vid dina tankar,
formulera mig skarpt som en kniv.
Styra hur hjärtat ditt bankar,
mina ord ska förändra ditt liv.

Med mina ord ska du förstå,
jag ska fånga ditt öra.
Med mina ord ska jag dig nå,
dig som jag vill beröra.

FacebookTwitterGoogle+

En dikt om en diktare

I skummet i vårt vardagsrum
sitter jag och läser.
Jag sitter i min skinnfåtölj
i en ny tweedblazer.
 
Jag läser om en svunnen värld,
en värld så väldigt kall.
Jag läser om en annan tid,
om Oscars hårda fall.
 
En whisky i min högerhand,
boken i den andra.
Ensam hemma, allt är tyst,
men vi har varandra.
 
Författare, en ordets man,
han var en stor poet.
Uttrycksfull som ingen annan,
han vann jämt i alfapet.
 
Man ogillade hans levnadssätt,
otukt var hans brott.
Fängslad i två långa år,
dömd till ett liv i grått.
 
Men hans utsikt genom gallret
gav nya perspektiv:
Poeten fann mer empati,
det blev ett själsligt kliv.
 
Han författade sitt största verk,
om tiden bakom galler.
En dikt som rör, en dikt om skuld,
om hur vi alla faller.
 
Ett samhälle, så dömande,
det var en annan tid.
Jag sitter här och lider djupt,
i min kavaj av tweed.

FacebookTwitterGoogle+

En valborgsodyssé

Fyra studenter på resande fot,
med blicken riktad mot söder.
Med Ola vid ratten som självvald pilot,
rullar vi neråt som bröder.
Vår bil tycks hämtad direkt från en skrot,
hjulen de rullar och blöder.
Det är Uppsala vi alla ser fram emot,
det är för valborg som vi glöder.

Allt talar för en episk semester,
med kalas av stor proportion.
Vi skriker alla vilda protester,
så fort Henrik börjar ta ton.
”Överlåt det åt radions orkester,
du skapar en djup depression.”
”Spara din sång till framtida fester,
eller smaka på vägens friktion.”

Resan fortsätter i hyfsat humör,
trots byten av hårda ord.
Men vi fyra är bröder tills vi dör,
vår vänskap stöpt i vinterns nord
”Helvete, Tommy häll käften du stör,
du driver mig nästan till mord.”
Ett brakande följt av en vämjelig odör,
nu var skadan bannemig gjord.

Jag tänker sakta ”hur ska detta gå,
hur ska jag klara av färden?”
Jag tänker ”satans Skellefteå!”,
och anar höjda blodvärden.
Jag blickar utåt, nu kan jag förstå,
”vi måste lägga ner svärden!
Barnsligt gnabb får inte bestå,
låt oss enas igen emot världen!”

FacebookTwitterGoogle+

Ljusa löften

Nätter som spenderats i jakten på svar
på frågor som aldrig besvarats.
Sökandes efter de sken som bedrar,
känslor som av kylan förvarats.

Mitt sörländska hjärta täckt av is,
av norrländsk vinter fruset.
Försiktigt berört av förvårens bris,
det sakta börjar tina i ljuset.

Hoppet vågar sig långsamt tillbaka,
tillsammans med viljan och modet.
Stelfrusna leder ej längre hörs knaka,
livet känns åter strömma i blodet.

Vemod som vintern ackumulerat,
har hängt med likt en objuden gäst.
Kval som dagern nu demaskerat,
och bytt ut mot en skottsäker väst.

Vårsolen inspirerar till fundering,
tanken känns inte längre fången.
Värmen häver mörkrets blockering,
en katalysator för tankesprången.

En glimt av en ljusare framtid,
ett löfte om bättre miljö.
En försmak av att vinna en strid,
i kriget mot vemodets snö.

FacebookTwitterGoogle+

Vårsolens avigsidor

Ett par genande gympaskor,
slask slaskigare än befarat.
Jag spottade och jag svor,
på smältvattnet som snön bevarat.

Fötterna kalla och blöta,
långt ifrån hemmets trygga vrå.
En suck jag fann mig utstöta,
över det misstag jag lyckats begå.

Min stolthet fick sig en omgång,
en lösning på detta dilemma?
Mot Ålidhem i plaskande språng,
till värmen som väntar därhemma.

Varje steg sjöng vätans melodi,
varför hade jag över diket sneddat?!
Men jag tog mig trots allt hem skadefri;
såväl liv som lem var räddat!

FacebookTwitterGoogle+