Etikettarkiv: etymologi

Veckans vokabel 78: Novell

Varje gång jag läser om engelsk litteratur och stöter på ordet novel störs jag i min läsning. Varför? Jo, därför att en svensk novell är en ’kort koncentrerad prosaberättelse’, medan en engelsk novel snarare motsvaras av vår roman; ’längre skönlitterär berättelse’. Verken är alltså diametralt motsatta sett till omfånget. De bägge orden är så kallade falska vänner: ord som är lika, men har olika betydelse. Ett bra nordiskt exempel är ordet rolig, som betyder ’lugn’ på danska men ’humoristisk’ på svenska.

Etymologiskt sett är givetvis novel och novell besläktade; båda kommer från latinetsnovella ’nya saker; nyheter’. Från latinet fick fransoserna sitt nouvelle ’nyhet; novell’, vilket vi lånade in 1810 i den betydelse vi har i dag. Engelsmännen tog däremot sitt ord från italienskan – som givetvis också fått sitt ord från latinet – redan på 1560-talet, dock i den betydelse som vi fortfarande har. Det är först på 1630-talet som de engelsktalande istället började använda ordet för längre litterära verk.

Vad kan vi lära oss detta? Jag skulle vilja göra en utläggning om att falskhet finns i alla sammanhang, men det är inte det jag har lärt mig. För mig är det snarare följande som är läxan: stör man sig på något, blogga om det så känns det bättre.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 72: -ryd

I Blekinge – landskapet med en insekt som landskapsdjur och ett träd som landskapsblomma – finns det gott om orter med -ryd som efterled; Alnaryd, Ekeryd och Hjämseryd är alla platser inte långt ifrån mitt barndomshem i Rödeby.

Men vad betyder -ryd och var kommer leden ifrån? (Observera att man i ortnamnssammanhang talar man om en led och inte ett led.) Etymologiskt härstammar den från det fornsvenska ordet rydh som betydde ’röjning’. Ett ryd var alltså en plats där man hade röjt undan skog. Med tiden har betydelsen troligtvis utvecklats till att betyda ’öppen mark’, och mycket pekar på att många -ryd-orter har varit ängsmarker redan när de namngavs. I de fall där man har röjt marken samtidigt som man slagit upp bosättningarna har -ryd-namn redan från början antagligen syftat på både plats och hem.

Men -ryd är inte den enda leden bildad till fornsvenskans rydh; varianterna -röd och ­-red som också har starkt fäste i södra Sverige är av samma ursprung. Tabellen nedan presenterar ungefär hur efterlederna är utspridda i landet, men den som istället vill se utbredningen på en karta borde verkligen köpa Språken i Sverige, en bok sammanställd av professorerna Lars-Erik Edlund (som är kursansvarig för ortnamnskursen jag läser) och Östen Dahl, och innehåller lättillgänglig information om dialektala drag, ortnamnsefterleder, våra minoritetsspråk med mera.

Sverigkarta med landskapEn läsare från en nordligare del av Sverige än jag kanske kommer att tänka på ortnamn som slutar på -rud eller -råd. Egendomligt nog är inte de varianter på -ryd, utan syftar på ett annat nära besläktat ord som också betyder ’röjning’. Den största skillnaden mellan varianterna är framför allt deras olika utbredningsområden, vilka alltså presenteras i tabellen nedan. Den som i skolan var mer intresserad av att bygga med lego än att lära sig Sveriges landskap (skyldig), kan med fördel snegla lite på kartan som jag skamlöst tagit från Wikipedia och sedan modifierat.

Utspridning av efterleden ryd, röd, red och rud

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 71: Medelpad

Förra veckan var jag på första och enda föreläsningen i distanskursen Ortnamn. Den är tänkt att ge verktyg för hur man gör för att datera och tyda ortnamn – den innehåller alltså något så fantastiskt som både språk- och detektivarbete.

När professor Lars-Erik Edlund berättar om sina etymologiska erfarenheter är det svårt att inte ryckas med: när han börjar skildra sin härledning av landskapsnamnet Medelpadgår det inte att distrahera mig. Edlund hade blivit anlitad av redaktören till verketSundsvalls historia för att skriva en längre artikel om ortnamnen i Medelpad. Men då han visste att själva landskapsnamnets ursprung var mycket ovisst – och den teori som fanns trodde han inte på – undvek han att ta upp det.

Edlund skrev sin artikel och skickade in den till uppdragsgivaren. Allt var frid och fröjd tills redaktören hörde av sig och insisterade på att även namnet Medelpad skulle härledas. Då Edlund är en rättskaffens man och ville göra skäl för sitt arvode tog han på sig uppgiften; och att han gjorde rätt för sig är det minsta man kan säga.

Lite bakgrund till Medelpadteorin Pre-Edlund: Förleden medel- har samma betydelse som i dag (’i mitten befintlig’), och efterleden -pad skulle kunna vara släkt med engelskans path och tyskans Pfad, och betyda ’stig, väg’. Den traditionella tolkningen är alltså att namnet betyder ’mellanvägen’, vilket skulle syfta på en handelsväg som hade gått tvärsigenom landskapet från Bottenhavskusten till Atlantkusten. Men Medelpad är ett mycket gammalt namn – förstabelägget i skrift är från 1257, då i formen in mizalpaz – och Edlund trodde inte att man på den tiden hade ett sådant fågelperspektiv att man döpte ett helt landskap efter en genomskärande väg.

Att medel- betydde ’i mitten befintlig’ var det inget snack om. Men vad betydde egentligen -pad? Med näsan försjunken i åldrad litteratur där leden förekommer, lyckades han tillslut fastslå att efterleden hade en mycket mer generell betydelse än vad man tidigare trott: ’markområde av större eller mindre omfattning, ofta strandterräng, vilken ibland kan vara flack och/eller sank’. Detta innebär att betydelsen hos Medelpad torde vara ’den i mitten belägna strandterrängen’, ’den i mitten belägna (flacka och/eller sanka) terrängen’ eller liknande. Vilket skulle bevisas!

Eller? Är det så lätt? Givetvis inte. För att en härledning ska kunna sägas stämma, måste den förutom att vara språkligt korrekt, även vara sakligt dito. Den förstnämnda biten hade Edlund nu avklarad:

  • Stämmer tolkningen överens med äldre skriftliga belägg? Check!
  • Stämmer tolkningen överens med namnets moderna dialektuttal? Check!
  • Är tolkningen rimlig morfologiskt? Check!

Men hur är det med sakligheten? Det sista villkoret som måste uppfyllas har med platsens faktiska förhållanden att göra. I det här fallet gäller det topografin – vad är det som är i mitten av vilken strandterräng? Edlund trodde som sagt att tolkningen ’mellanvägen’ var på en för övergripande nivå, han misstänkte att svaret var mer lokalt förankrat än så, att det vilade någonstans i Medelpads hjärta.

Grundbetydelsen ’den i mitten belägna strandterrängen’ kan alltså ha syftat på någon speciell plats i Medelpad, en plats så betydelsefull att den tillslut kom att ge namn åt hela landskapet. Men vilken?

Arkeologiska undersökningar har visat att landskapets kärnbygd har legat i Selånger, strax väster om Sundsvall. Denna ort låg längst in i Selångerfjärden, och innan landhöjningen hade den varit ett starkt kommersiellt fäste precis vid vattnet. Kan det vara härifrån namnet kommer? frågade sig Edlund.

Han hade alla pusselbitar, men var osäker på hur de hörde samman. Dagen innan artikeln skulle vara inlämnad var den fortfarande inte färdigskriven. Han begav sig ut i en roddbåt för att verkligen se terrängen. Då föll allt på plats. Selånger är beläget på spetsen av en landtunga, orten är rent terrängmässigt ’den i mitten belägna strandterrängen’. Han satt uppe hela natten och skrev en lysande artikel.

Vad ska man med språkpoliser till när det finns språkdetektiver?

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 70: Aprikos

Veckans vokabel är ett ord med historia, man skulle kanske till och med kunna kalla det berest. Ordet är aprikos, och är vad lingvister brukar kalla ett vandringsord.

Ett vandringsord är ett ord som spridits till många språk genom olika sorters språkkontakt, vanligen handel. Inom den här ordkategorin är det ofta väldigt svårt att avgöra ursprunget, men i fallet aprikos har etymologen Elof Hellquist (vars Svensk etymologisk ordbok som först gavs ut 1922 är ett centralt verk när det gäller de svenska ordens ursprung) gett en grundlig redogörelse.

Ursprunget till ordet aprikosHellquist skriver att vi omkring 1660 lånade in aprikos från tyskan. Tyskarna fick det i sin tur från holländskan, som lånade in det från franskan (s:t på slutet är en fransk pluraländelse). Fransoserna fick ordet ifrån antingen portugisiskan eller spanskan, vilket av dem är oklart. Men att de här två språken hittade det i arabiskan – där den bestämda artikeln al- tillfogades – är däremot säkert. Araberna hittade ordet i grekernas ordförråd, som ingalunda var först på bollen: ordet är ursprungligen en böjningsform av det latinska ordet præcox, som betyder ’för tidigt mogen’.

Att grammatiska morfem av olika slag följer med på köpet när man lånar in ett ord är vanligt. Några kända exempel i svenskan, är de engelska orden keps och kex – båda från cap respektive cake med sina plural-s intakta. Men även i härledningen ovan finns två exempel: den arabiska bestämda artikeln al- och det franska pluralsuffixet -s.

Detta kan försvåra arbetet med att spåra ett ords ursprungsspråk, till exempel är inte släktskapet mellan aprikos och præcox helt uppenbart – även om man kan ana likheter så blir det ett helvete att förklara förändringarna, till och med för en listig lingvist. Men känner man till vilka språk ordet har passerat innan det letat sig in i språket man undersöker, blir det lättare att förklara prefix, suffix och uttalsförändringar.

Men en viktigare sak som ordet aprikos tydligt visar är att ett ord inte behöver vara inlånat från ett visst språk bara för att det kan härledas till det. Ett ord som vi lånar in från engelskan kan komma från franskan, som i sin tur har fått det genom sitt latinska arv. Det ligger något härligt fantasieggande över detta: att ett dött språk ännu i modern tid påverkar vårt ordförråd.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 68: Text

Ordet text kan spåras tillbaka till latinets verb för att väva. Detta har att göra med den urgamla metaforen om tanken som en tråd, som berättaren väver till ett tätt nät (jämför med uttrycket ”den röda tråden”, och varför inte ordet textil). Författaren och poeten Robert Bringhurst menar att de skriftlärda tog denna abstrakta metafor och konkretiserade den i skriftform: deras nedskrivna tecken fick samma jämna och flexibla yta som en väv.

Första terminen på språkkonsultprogrammet läste vi kursen textanalys. Som en av våra examinationsuppgifter fick vi en post-it-lapp med fyra substantiv (som tycktes vara en inköpslista), samt en skärmdump av en Wikipediaartikel med tillhörande text, bilder och länkar. Uppgiften gick ut på att vi skulle avgöra huruvida det var texter vi hade att göra med.

Detta är ett knepigare projekt än man först kan tro, allt handlar om perspektiv. I vardagen definieras en text ofta som ’sammanhängande, meningsfull följd av skrivna ord’. Detta innebär att artikeln i på Wikipediasidan är en text, medan post-it-lappen inte är det, då orden inte binds samman med konnektiver (ord som skapar logiska samband, till exempel därförsendärefter). Men om lappen ifråga är en inköpslista kan man argumentera för att det finns ett underförstått sammanhang, och att den i rollen som en inköpslista är fullt kommunikativ, och följaktligen meningsfull: får man den i handen förstår man sambandet och vet hur man ska handla (i dubbel bemärkelse).

I språkvetenskapen definieras en text ibland som ’språkanvändning i tal och skrift’, vilket breddar omfånget avsevärt: post-it-lappen är en text, liksom dagens samtal med mormor.

Anlägger man istället ett multimodalt synsätt – vilket innebär ett samspel av olika teckensystem, till exempel text, bilder och typografi – består texten inte bara av skrift: bilderna, länkarna, valet av typsnitt, dispositionen, Wikipedialogotypen och så vidare är också en del av texten. Den här definitionen är väldigt användbar vid analyser av texter, eftersom det inte bara är det skrivna ordet som bär betydelse. Skulle man utesluta bilder, typsnitt, diagram och andra betydelsebärande element i sin analys skulle resultaten egentligen inte säga så mycket.

Men då blir problemet istället hur man ska avgränsa sig. Om en dikt alluderar till ett verk skrivet hundra år tidigare, måste kanske även den dikten inkluderas i analysen. Att en text inte existerar i ett textuellt vakuum är egentligen en självklarhet, även om sambanden är mer eller mindre tydliga. Det här att en text har relationer till gamla och framtida texter kallas intertextualitet.

Inom vetenskapen är intertextualiteten väldigt viktig, eftersom allt vetenskapligt arbete bygger på tidigare forskning, och man ständigt hänvisar till andra forskares resultat. På samma sätt är inlägg på Facebook beroende av andra människors inlägg (de kan vara direkta eller indirekta svar) eller till och med en reaktion på en händelse i verkligheten, och blogginlägg hänvisar ständigt till artiklar, tidigare egna blogginlägg, andras blogginlägg och så vidare. Bara det här inlägget innehåller till exempel referenser till latin, en författare, Wikipedia, post-it-lappar, begreppet mormor, Facebook med mera, och jag förutsätter på så sätt att du som läsare känner till de här fenomenen.

Hur man än väljer att avgränsa sin definition av text, tycker jag att det är spännande att se att en text egentligen inte kan stå på egna ben, att den blott är en länk i en oändlig kedja av texter.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 67: Bokstav

Enligt Svensk ordbok är en bokstav ett ’skrivtecken som (normalt) motsvarar ett enskilt språkljud och ingår i ett alfabet’ och ordet har funnits i svenskan sedan 1385. Innan dess, i fornsvenskan, fanns formen bokstaver, vilket är en sammansättning av orden bok och stav.

I det här sammanhanget är det inte trädet bok som åsyftas – även om det är därifrån betydelsen ursprungligen kommer – utan de träplattor (vanligen av just bok eller ask) som våra förfäder ristade in sina runor på. Ofta använde man flera sådana här träplattor tillsammans, vilket ledde till att ordet bok kom att beteckna hela samlingen. När man sedan började använda pergament istället för träplattor, kom ordet att beteckna en bunt skriftförsedda blad av detta material.

När det gäller runorna så är det träets vertikala fibrer som gav dem deras distinkta, raka linjer; man ristade runorna längs och tvärsöver fibrerna. Ett sådant vertikalt streck kallades för stav, vilket tillsammans med sammansättningen runstav användes för att beteckna hela runan. När det latinska alfabetet etablerade sig i norra Europa genom kristendomens böcker, benämnde man de nya skrivtecknen för bokstavar (ett ord som troligen först användes av anglosaxarna).

Latinets codex har genomgått samma etymologiska resa som bok: codex betydde först ’träkloss’, sedan ’trätavlor’ och ännu senare ’pergamentblad’. Pergamentbladen bands ihop till en bok, och den här luntan kom alltså tillslut att kallas codex. I svenska betyder ordet kodex dels ’gammal handskrift i bokform’, dels ’samling föreskrifter, till exempel lagar eller normer’.

Många av de äldsta böckerna som finns bevarade är religiösa skrifter och lagböcker – båda verk som berättar för människor hur de ska uppföra sig. De moraliska kodexar som respektive bok innehåller har inspirerat stora skaror bokstavstroende som tolkar böckernas innehåll bokstavligen (om detta ord har jag skrivit förut, då med fokus på hur det emellanåt används som ett allmänt förstärkningsled utan hänsyn till dess bokstavliga innebörd).

Det finns religiösa falanger som tolkar sin religiösa skrift (Bibeln, Koranen, Talmud eller vilken det nu kan vara) ordagrant: Guds ord ska följas till punkt och pricka. Detta resulterar ofta i (extrema) traditioner som strider mot det sunda förnuftet.

Samma förhållande finns också till lagen. Att lagen måste tolkas som den står är viktigt ur rättsäkerhetssynpunkt – att godtycke och subjektivitet elimineras ur ekvationen är väsentligt – men då en lag tyvärr inte kan vara heltäckande lämnas luckor som moraliskt viga kan slinka igenom. Ett alternativ till statiska lagar vore en omnipotent domstol, som i den bästa av världar vore rättvis och ofelbar, men i vår … antagligen not so much. Följaktligen är förmodligen våra otympliga lagböcker – med sina latinska bokstäver och sin bokstavstrogna åtlydnad – det enda sättet att hålla vårt samhälle vid liv.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 66: Tåg

Ordet tåg har flera betydelser i svenskan. Enligt Svensk ordbok kan ordet beteckna en ’större, kolonnformig grupp marscherande människor’, ’rad av sammankopplade järnvägsvagnar med lok’ och ’grövre rep eller lina’. (Det här ordet är inte besläktat med den gräsliknande växten som också kallas tåg.)

Tåg i den första betydelsen har funnits i svenskan åtminstone sedan 1507, då biskop Hemming Gadd i Linköping använder det i ett brev. Det kommer från fornsvenskans tag, som i sin tur kommer från medellågtyskans toch ’resa; krigståg’, och är besläktad med betydelse nummer tre (’grövre rep eller lina’).

Medellågtyskan är den variant av lågtyska som talades i norra Tyskland mellan 1200- och 1500-talet. Denna varietet – som en variant på ett språk brukar kallas av språkvetare – har levererat oerhört många ord till svenskans ordförråd genom det inflytelserike handelsförbundet Hansan. Innan ordet toch blev en del av medellågtyskans ordförråd fanns det i urgermanskan med ett något annorlunda uttal. Urgermanskan är det språk som man genom att studera dagens germanska språk har rekonstruerat. Man har hittat spår som tyder på att en någorlunda enhetlig form av språket talades från 750 f.Kr. till 250 f.Kr., då språket delades i tre grupper:

  1. Den nordiska språkgruppen – som i dag består av de nordiska språken.
  2. Den östgermanska språkgruppen – en utdöd språkgren till vilken bland annat gotiskan hörde, det språk som Silverbibeln är skriven på. Silverbibeln är ”Sveriges dyrbaraste bokskatt och en av världens mest berömda handskrifter [och] skrevs i Italien i början av 500-talet”.
  3. Den västgermanskan språkgruppen – till exempel hög- och lågtyska, holländska och engelska.

Ordet tåg i den andra bemärkelsen – ’lång rad med järnvägsvagnar’ – har vi av naturliga skäl inte haft lika länge; det var först i mitten av 1800-talet som Sveriges järnvägshistoria fick sin början. År 1856 invigdes de tre första järnvägssträckorna som var byggda för ånglok, och Stockholm sammanlänkades med Göteborg 1862 och med Malmö 1864. Efter hand kom de flesta någorlunda stora orter i södra Sverige att bli en del av järnvägsnätet.

Som en parentes kan nämnas att det i början av järnvägens historia inte var självklart att tågen var tåg; andra beteckningar som fanns parallellt var bland annat trängångvagnsträng och jernträngTräng var ett militärord i betydelsen ‘släp, följe’, och kommer ifrån franskans train ’fart; tåg; träng’ (från vilket engelskans train och danskans traen också kommer).

Dags att växla tillbaka till inläggets huvudspår. Anledningen till att tåg i dagens tyska heter zug har med den germanska ljudskridningen att göra, eller Grimms lag som den också kallas. Denna lag beskriver en systematisk förändring av urgermanskans klusiler (klusiler är en sorts explosiv konsonant, varav ptkbd och g är de som finns i dagens svenska). I denna förändring blev bland annat p och t i början av högtyskans ord istället pf och ts, till exempel pund till pfund och toge till zug.

Mannen som formulerat och namngett denna systematiska ljudförändring i urgermanskan är språk- och litteraturvetaren Jacob Grimm, men för de flesta är han mer känd för de många sagor han och hans bror nedtecknade.

Detta stycke får tjäna som en avslutande, relaterad anekdot om uttrycket ”du är dummare än tåget” (som alltså är en snabbrecension av samtalspartnerns kognitiva förmåga). Vad som gör tåg dummare än andra döda ting är något som har förbryllat i alla fall mig under en längre tid, och just detta redde etnologen Mats Nilsson ut i radioprogrammet Alltinget i radio P4 Göteborg i november. Han berättar att uttrycket kommer från mitten av 1800-talet, då Oscar I var regent i Sverige.  En av hans söner, prins August, var ”klen i huvvet”, som Mats uttrycker det. Detta var förstås ett ämne man inte fick tala högt om; den som påtalade prins Augusts bristande begåvning begick majestätsbrott.

När vi under denna tid fick de statliga stambanor jag berättar om ovan, döptes loken som SJ köpte in bland annat efter kungens söner. Detta ledde till att ett av dem blev prins Augusts namne, vilket kreativa språkbrukare – som fruktade rättsliga repressalier – utnyttjade genom den maskerade frasen ”du är dummare än det där tåget”.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 65: Förbryllad

Under min resa från söder till norr stod Peter Englunds Tystnadens historia och andra essäer för underhållningen. En snabbt slukad julklapp; som vanligt när det gäller Peter Englund satt jag fängslad av språket. Av allt intressant i boken stötte jag på en etymologisk härledning som jag inte kunde undgå att utforska vidare, vilket resulterade i den här veckans vokabel.

I essän Om glasögonens historia redogör Englund för, just det, glasögonens historia. Det är en fascinerande skildring av uppfinnandet av glasögonen, och hur detta slipade hjälpmedel var avgörande för vår civilisations uppkomst. Vetenskapsmän som förr var tvungna att avbryta sin forskarbana på grund av bristande syn kunde nu fortsätta sitt arbete, men det som är mest betydelsefullt var hantverket – glasframställning och glasslipning. När man förfinat den här metoden tillräckligt kunde mikroskop och teleskop tillverkas, med vilka vetenskapen kunde se mindre saker respektive längre bort. Teorier om atomer och himlakroppar kunde nu empirin förkasta eller belägga. Englund skriver också att somliga hävdar att det är tack vare de här nya verktygen som den europeiska civilisationen kunde passera de mer överlägsna arabiska och kinesiska civilisationerna.

Tillbaka till glasögonen och ovan nämnda härledning. Englund skriver att ordet förbryllad är en avledning av ordet brillor – vilket de flesta kanske känner igen som ett informellt ord för glasögon – och dess innebörd avspeglar de fördomar som förr fanns om glasögonbeprydda människor: de ansågs vara godtrogna, förvirrade och kortsynta. Något som tydligt illustrerar dessa fördomar är att åsneöron och glasögon var de största symbolerna för lättrogenhet under 1600-talet, och författaren Goethe avskydde glasögon så mycket att han ibland vägrade att prata med människor som bar dem.

I Hellquists Svensk etymologisk ordbok går det att läsa att förbrylla började dyka upp i svenska texter på 1500-talet. I äldre nysvenska (den variant av svenska som talades år 1520–1730) fanns två former – förbrylla och förbrilla – parallellt, vilka båda är bildade till de samtida orden brylla respektive brilla. Dessa tros i sin tur vara bildade till briller som alltså är ursprunget till dagens vardagliga synonym för glasögon. Men i överförd bemärkelse har briller även betydelsen ’oreda, svek’ – framför allt i uttrycket ”sätta briller på någon”, vilket innebär att man för någon bakom ljuset.

Själva formen förbrylla verkar komma ifrån brilla i betydelsen ’låta se genom färgade glasögon, ge falsk föreställning om’, och förledet för- som då har dykt upp i analogi med ordet förvilla. Brilla kan ursprungligen komma från de linser av kristallen beryll som under medeltiden sattes på relikskrin för att man bättre skulle kunna se innehållet.

De överförda betydelserna – oreda, svek etcetera – visar tydligt att den nidbild av glasögonbeprydda människor som Englund skriver om verkligen fanns. Och visst lever det kvar fördomar även i dag: tillmälen som glasögonorm och glasögonen som det obligatoriska tillbehöret för den besserwissrande nörden visar tydligt att negativa föreställningar fortfarande lever kvar. Samtidigt finns det i dag mycket positivt förknippat med glasögon, till exempel så brukar glasögon användas som en symbol för intelligens och vishet. Frågan är om anledningen till att fördomarna finns kvar inte till stor del är av tradition, att de egentligen inte är förankrade i människors tyckande.

Det är hur som helst en spännande betydelseresa ordet – eller orden – har gjort: från kristaller, via svek till konfundering.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 62: Fattiglapp

En rimlig etymologisk förklaring för ordet fattiglapp är att det härstammar från ett papper som man var tvungen att visa upp för lämplig myndighet för att kunna hämta ut sitt fattigbidrag. En annan tolkning – den jag föreställde mig när jag använde ordet som liten – är att ordet kommer ifrån att fattiga måste hushålla med resurserna och därför lappa sina byxor med tillgängliga tygstycken när de gick sönder.

Ingen av de här förklaringarna stämmer. Ordet lapp är ett gammalt ord för same, men används inte i dag då det ofta uppfattas som nedsättande. Det kommer från fornsvenskans lapper, som antagligen i sin tur kommer från finskans lappalainen, men ursprungsbetydelsen är enligt SAOB inte känd.

Ordet fattiglapp betydde från början ’fattig (kringstrykande och bettlande) lapp; lapskt fattighjon’, det vill säga en fattig (eventuellt även tiggande) same.

Redan innan Gustav Vasa beskattades samerna å statens vägnar, men när denna kung tog makten i Sverige ökade skattetrycket avsevärt. Då silvermalm började brytas i sameland på 1600-talet, startade en omfattande exploatering av områdets naturresurser. Kolonisationen av sameland började på allvar år 1673 när lappmarksplakatet utfärdades av Karl XI: nybyggare som bosatte sig i lappmarker lovades 15 års skattefrihet och frisedel från krigsmakten.

Då samerna försörjde sig genom fiske och rennäring ansåg man att samer och nybyggare skulle kunna leva sida vid sida. Eftersom skatteintäkterna från samernas näring ansågs betydande, skulle nybyggarna endast bryta mark som ansågs obrukad. Även om tanken var att samernas verksamhet inte skulle påverkas av kolonisatörerna, blev så inte fallet: bönderna fällde och brände skogen för att göra plats för jordbruket och för att askan skulle ge näring till marken, vilket skrämde bort viltet och försvårade samernas näring. Trots att nybyggarna fick böta i domstolen för att de förstörde marken, fortsatte denna så kallade svedning under flera århundranden, vilket drev samerna allt längre bort från lappmarkerna.

Renbeteslagarna från 1886 och 1898 stiftades för att skydda samerna. Men då definitionen av same endast gällde dem som livnärde sig genom rennäring, uteslöts alla samer som försörjde sig på en kombination av jordbruk, jakt och fiske. Dessa räknades alltså enligt lag inte som samer, och fråntogs på så sätt sin samiska identitet och tvingades in i svenskheten.

I slutet av 1800- och början av 1900-talet höjdes röster ”för att upphjälpa fattiglapparnes nuvarande tröstlösa ekonomiska ställning” (citerat efter Hyltenstam 1999, som citerar Ruong 1975, som citerar biskop Bergqvist 1907). För att motverka fattiglapparnas situation gav staten några kommuner i viss mån bidrag till fattigvården, vars hjälpande effekt självfallet var ringa.

När gruvindustrin, skogsbruket och vattenkraftsutbyggnaden tågade in i Lappland med industrialiseringen, påverkades samernas sätt att leva ännu mer. De nya industriernas ytterligare påverkan på rennäringen och det minskade behovet av arbetskraft i och med industriernas effektivisering, tvingade många arbetslösa samer till storstäderna.

Som synes har det länge funnits fattiga samer. Biskop Bergqvist ansåg att rasbiologin var förklaringen till detta: traditionellt nomadiska samer tappar livsgnistan om de blir bofasta och deras fysik tillåter inte tungt kroppsarbete, vilket driver dem ner i fattigdom.

Jag antar att man får välja förklaring: är det samhället som skapat fattiglapparna, eller är det fysiologiska egenskaper som ofrånkomligen har tvingat in samerna i ekonomiskt trångmål? Jag tror att man i det här fallet kan konstatera att till och med en Guds man stundom kan ha fel.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 46: Semester

Jag har underlåtit att uppdatera bloggen de senaste två helgerna eftersom jag har varit på resande fot. Jag har varken haft tid eller möjlighet att skriva något betydande eller betydelsefullt på denna blogg, och har istället försökt att koppla av och koppla bort den digitala omvärlden under denna min semester. Semester. Semester? Är det verkligen semester jag har haft?

Nu när Språket i P1 äntligen har börjat sin nya säsong passade jag på att avnjuta det första avsnittet medan jag klippte föräldrahemmets ofantligt stora gräsmatta. Som alltid var det många frågor om ord som kunde hålla mig distraherad från min gräsliga sysselsättning, och en fråga rörde just ordet semester. Lars-Gunnar Andersson säger att en svensk ordbok berättar att semester betyder ’en period med betald ledighet som ingår i en arbetstagares tjänsteförmån enligt lag och avtal’. Enligt denna definition har jag inte haft någon semester i sommar (eller någonsin), istället har jag tillsammans med alla andra studenter haft ferie. Men eftersom jag har fått vara ledig tänker jag inte dividera om termer; en burk med jordgubbssylt är en burk med jordgubbssylt, även om det står hallon på etiketten.

Lasse-G berättar om ordets etymologi och säger att det kommer från latinet där det ungefär betyder ’sex månader’. De romerska soldaterna var ute i fält ett halvår och hemma ett halvår, och ordet semester användes för militärernas tjänstlediga period. Men svenskan är inte det enda språk som har lånat in detta ord – också engelskan och danskan har annekterat det, även om deras ordböcker bjuder på en annan definition. I dessa båda språk betyder semester ’termin’, vilket visar att de har valt att ta vara på andra delar av det gamla latinska uttryckets betydelser: medan vi tog fasta på ledighetssidan, valde de att fokusera på tidsaspekten.

Det är intressant att olika språk väljer ut olika sidor av ett ord när de lånar in det. Även om ordet i fråga betyder samma sak från början förändras dess betydelse ofta i takt med att det användes. Ta till exempel engelskans deer som etymologiskt sett har samma ursprung som svenskans djur. Från början hade det samma generella betydelse som djur, men med tiden kom det att beteckna vilddjur (tillskillnad från tamboskap), och i dag pekar det bara ut hjortar. En begreppsinskränkning som heter duga alltså. Så att ord är släkt eller lika innebär således inte automatiskt att de betyder samma sak, vilket ofta ställer till problem när man ska kommunicera på främmande språk.

Men oavsett om man vill kalla det semester, ferie eller sommarlov så är det hela snart till ända. Sveriges trädgård byts ut mot björkarnas stad, och det kommer att gå fort att glida in i den norrländska vardagen igen. Allting blir som det var innan, som om sommarlovet aldrig har inträffat. Om det inte vore för mina minnen. Minnen av en bra sommar. Minnen av arbete, av sol, av resor, av vänner, av städer, av vägar, av böcker, av middagar och av familjen. När studiepressen blir övermäktig är det dit jag kommer att fly.

FacebookTwitterGoogle+