Etikettarkiv: genre

Veckans vokabel 69: Genre

Förra veckan skrev jag om ordet text, och visade att en text kan vara mer än en tät väv av skrivet ord. Den här veckan handlar det istället om olika sorters texter – temat är genre.

Slår man i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien kan man läsa att en genre är en ’typ av (konstnärlig) framställning som kännetecknas av viss uppsättning stildrag eller innehållsliga faktorer’, vilket innebär att ordet givetvis inte är begränsat till text, även om det är just texter jag tänker fokusera på.

Etymologiskt sett har vi lånat in ordet genre från franskan, där det betyder ’slag, sort, kategori’. Fransoserna har i sin tur fått det från latinets genus, vilket är en genitivform av generis som betyder ’börd, släkte, art, kön’. (Även ordet general ’allmän’ är en avledning av latinets genus.)

Det finns väldigt många textgenrer, till exempel artiklar, brev, cv, dikter, instruktioner, intervjuer, kokböcker, mejl, noveller, pm, rapporter, reportage, romaner, sporttexter och vetenskapstexter. Dessutom finns det inte alltid vattentäta skott mellan dem; vissa texter kvalar in i flera – en tidningsartikel kan exempelvis vara sporttext, reportage, intervju och nyhet på samma gång.

Språkvetarna Lennart Hellspong och Per Ledin menar att en genre växer fram naturligt i ett visst sammanhang och namnges av användarna. Den här textsorten fungerar sedan mer eller mindre som en mall för liknande texter, vilket gör att alla texter i just det här sammanhanget får drag som liknar varandra. Till exempel måste ett protokoll vara utformat på ett visst sätt för att vara giltigt, och en nyhetsartikel börjar oftast med det viktigaste.

Precis som vid all uppdelning kan vi välja vilka egenskaper som vi vill ta fasta på. Har vi en låda med osorterade legobitar kan vi välja om vi ska dela in dem efter exempelvis färg, antalet pluppar eller användningsområde. Samma sak är det med ordklasser, vilket är en mer aktuell liknelse såhär två dagar efter Grammatikdagen. Det finns oändligt många egenskaper vi hade kunnat fokusera på i vår indelning av våra ord (begynnelsebokstav, antalet bokstäver, ordets betydelse etcetera), men det vi har valt att ställa i centrum är hur det böjs och vilka platser de kan inta i en mening (detta talade Mikael Parkvall intressant om på förut nämnda temadag).

Med tanke på att vi människor gärna vill sortera och kategorisera vår omvärld för att förstå den – och i det arbetet är generaliseringar ett viktigt verktyg – så tror jag att det är ytterst svårt att inte bli förknippad med en genre, hur ogärna man än vill bli inplacerad i ett fack. En del ser genrebegreppet som en klumpig generalisering som inte gör deras ”konstnärliga framställning” rättvisa, och vill följaktligen hellre definiera sig själva som genrelösa. Men lycka till säger jag, för undvika att kategoriseras går inte – i bästa fall lyckas man bilda en ny genre.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 24: Pekoral

Ett ord som min kära alfabetiska akrobat till klasskamrat Åsa-Saga använde nyligen är pekoral. Jag kände igen ordet men kunde inte riktigt placera det direkt. Men efter att ha funderat ett slag och slagit i upp det ordboken, kunde jag konstatera att ett slags lucka i mitt ordförråd var tilltäppt.

’(litterär) text som är oavsiktligt komisk genom att dess utformning inte passar ihop med ämnet eller syftet t.ex. genom att stilen är alltför högtravande i förhållande till ämnet (el. vice versa).’

Jag är ofta orolig för att uppfattas på detta sätt, bland annat här på min blogg. Tänk att förlöjliga mig själv med högtravande formuleringar som utger sig för att vara och säga mer än vad de är och gör. Parallellt med detta är det njutningsfullt att verbalisera en och annan dimhöljt högtravande mening som alstrar en komisk effekt, om än inte oavsiktligt.

Stöter man som skribent på en genre som man är inte är van vid, är det lätt att bli vilsen. En genre bestäms av vissa ’stildrag eller innehållsliga faktorer’ (Svensk ordbok 2009), och är genren okänd för författaren är givetvis även faktorerna som definierar den det. Skribenten måste bli medveten om genrens stildrag för att kunna skriva en text som inte är pekoral. Den ofrivilliga komiken är en företeelse som jag känner igen mycket väl från texter som jag både läst och skrivit. Det är underhållande att gå tillbaka till gamla syntaktiska konstruktioner för att se hur mycket jag har utvecklats sedan dess – att gårdagens texter är genanta bör rimligtvis innebära att dagens är betydligt bättre. Eller? Om jag var nöjd med detta i går, vad gör jag då för fel i dag? Givetvis kan jag fortfarande inte allt, jag har många luckor i mitt lexikon som jag vill täppa. Men en text är inte blodigt allvar. En formulering måste inte alltid vara skarp och exakt. Att treva i mörkret och famla runt målet i diffusa ordalag kan vara godtagbart ibland det också.

Nybörjare på ett område har en tendens att förstora saker och ting. I och med att de inte har samma överblicksbild som en insatt, har de en tendens att känna att varje fundering är världsomvälvande, en tanke som ingen har tänkt förut. Sanningen är oftare att det är ett stadium som måste passeras i inlärningskurvan, ett hinder som måste överstigas för att komma vidare till nästa länk i ämneskedjan. För att komma över den kunskapströskel som skiljer nybörjarna från veteranerna, måste nybörjarna tänka det som många tänkt, göra det som många gjort och säga det som många sagt.

De erfarna veteranerna inom ett ämne har en överblicksbild som nybörjarna saknar. Nybörjarna har endast några pusselbitar, och hur de relaterar till varandra är inte från början givet. Ju fler bitar de får tag på, desto lättare blir det att lägga pusslet. De börjar med kantbitarna och fyller på med innehåll allteftersom. När de har blivit en aning mer initierade kan de se lite mer av bilden, kanske tillräckligt för att förstå vad de inbitna talar om. Efter ytterligare några bitar kan de konversera med veteranerna, och tillslut dra självständiga slutsatser och tillföra nya tankar till ämnet.

Att lära sig måla kräver ett man börjar med små krumelurer. Det går inte att komponera en kaskad av färger som redan från början blir exceptionella. Nu har jag inte ens passerat krumelurstadiet, så mina åsikter om färgpaletten kan vara en aning färgade av bristande färgkunskap. Men att i litteraturvärlden hoppa direkt till romanskrivandet utan mellanled skulle innebära att man går miste om viktiga sidor av skrivandet – man saknar djupseendet, och resultatet blir en ytlig berättelse.

Insikt i den genre man skriver är ett måste för att undvika att producera pekoral prosa. Att hålla sig inom genrens ramar är ett måste för den skribent som inte vill bli utskrattad. Eller kanske inte, men jag tror innerligt på uppfattningen att man måste kunna reglerna innan man bryter mot dem. Att skriva fel på grund av bristande kunskap imponerar inte på någon, men att kreativt avvika från genrenormer eller språkregler är ett kännetecken för stora författare. Balansgången på den luddiga linjen mellan genialitet och genans är en svår sådan, risken är stor att man hamnar med ett ben på var sida.

FacebookTwitterGoogle+