Etikettarkiv: hämmat skrivande

Lipogram

Lipogram är ett exempel på hämmat skrivande, som går ut på att man i ett stycke eller längre undviker en eller flera bokstäver. Oftast är det en vanlig vokal som undviks, vilket gör utmaningen desto större. (Försök själv skriva ett stycke utan a eller e – vilka är svenskans vanligaste bokstäver – så märker du hur svårt det är.)

År 1939 skrev Ernest Vincent Wright Gadsby, en roman på 50 000 rd som enligt uppgift tämligen okonstlat undviker engelskans vanligaste bokstav: e. Detta innebär bland annat att den bestämda artikeln the och pronomen som he och she inte förekommer en enda gång. Pluralformer som slutar på -es eller preteritumformer på -ed undviker han också verket igenom. Wright var inte först med lipogram, bland annat hade den spanska pjäsförfattaren Enrique Jardiel Poncela publicerat fem noveller mellan 1926 och 1927 som alla undviker olika vanliga bokstäver, men att hålla den disciplinen en hel roman är minst sagt imponerande.

Det finns också flera modernare varianter på temat bokstavsutlämning. En författare – Walter Abish – skrev en roman (Alphabetical Africa, 1974) där alla orden i första kapitlet börjar på bokstaven a, i andra kapitlet får orden även börja på b och så vidare, tills kapitel 26 då orden får börja på vilken bokstav som helst. Därefter vänder han – givetvis – på hela processen.

År 2001 skrev Christian Bök sin roman Eunoia där orden i varje kapitel endast får innehålla en specifik vokal. Exempel från kapitel 5: ”Profs from Oxford show frosh who do post-docs how to gloss works of Wordsworth.”

Ibland blir jag uppriktigt glad av andra människors leklust när det kommer till språket, och jag tror och hoppas innerligt att fantasin för evigt finns att finna inom litteraturen.

FacebookTwitterGoogle+

Hämmat skrivande

Som vanligt när man läser något på Wikipedia finns det viss risk för att man slussas vidare till en annan lika intressant artikel. Så hände mig i förgår, då jag försökte hitta upphovsmannen till ett visst citat och istället fann mig förförd av en annan artikel om en verbfri roman.

När jag läste om de tunga bojor författaren frivilligt iklätt sig blev jag fascinerad. Min första tanke var att denna begränsning måste vara en enorm belastning. Efterhand började jag se en annan sida: från att ha kunnat skriva vad som helst hur som helst, för författaren en struktur att anpassa sig efter. I den här strukturen kunde han sen förhålla sig till sitt skrivande på ett nytt sätt, och på så vis bryta gamla mönster. Lite som att välja film: Har man tillgång till hela utbudet blir det omöjligt att välja, och risken att man istället väljer en film man har sett förut och vet är bra blir större. Har man däremot blott ett fåtal att välja bland blir beslutet lättare.

Det här begränsade skrivandet kallas på engelska ”constrained writing”, om det finns en svensk motsvarighet till uttrycket kan jag inte finna det, så låt oss kalla det hämmat skrivande. När jag klickar mig vidare bland Wikipedias upplysande artiklar, visade det sig finnas en uppsjö av hämningar som en skribent kan påtvinga sin penna. Rim och olika versmått är uppenbar och jättebra exempel, de presenterar regler som kan fungera som en kreativitetskatalysator.

Hur som helst tänkte jag se om jag inte kan ta och kompilera ett par inlägg om några olika sådana härbegränsningar. Först ut är lipogram.

FacebookTwitterGoogle+

Tåget från ingenstans – ett verbfritt verk

I min jakt på källan efter citatet i föregående inlägg, stötte jag på något fascinerande (och på sätt och vis en lättförståelig texts diametrala motsats): en roman på 233 sidor skriven utan vern.

Boken Le Train de Nulle Part från 2004 är, enligt författaren, världens första bok skriven helt utan verb. Hela romanen tycks utspela sig på ett tåg, där huvudpersonen giftigt och bittert beskriver allt den ser. Istället för verb använder författaren substantiveringar (d.v.s. substantiv bildade till verb, som spelning till spelabärare till bära etc.) när han beskriver omgivningen. På svenska borde något dylikt vara omöjligt med tanke på att en välformad svensk mening måste innehålla såväl ett subjekt som ett predikat (någon (s) som gör något (p)).

Författaren påstod sig tycka att verb är som en ogräs i en blomsteräng: för att språket ska blomstra måste verben rensas bort. Han gick så långt att han höll ett avskedstal för verbet framför 300 personer, alla sorgklädda. Författaren , pseudonymen Michel Thayer, är på riktigt en äldre doktor i litteraturvetenskap, varför hela verket känns som ett intressant experiment och som en fascinerande provokation, snarare än en uppriktig åsikt. Men som kontrast till författare som Hemingway som undviker adjektiv, är det intressant med en författare som gör detsamma med verb.

FacebookTwitterGoogle+