Etikettarkiv: kärlek

Veckans vokabel 27: Altruism

Altruism betyder ’det att sätta andras intressen framför sina egna’. I dag vill jag synliggöra filantropin och på riktigt understryka dess existens. Även om vi ibland kan känna att vi bor i ett kallhjärtat samhälle vill jag lyfta fram de varma sidorna, de oegennyttiga kärleksförklaringarna till våra medmänniskor.

I går så jag Hachiko, en härlig film av Lasse Hallström om en hunds aldrig sinande kärlek och lojalitet till sin husse. I takt med att eftertexterna rullade fram över skärmen, svepte tankar om osjälviskhet och ovillkorlig kärlek genom mitt huvud. I detta fall var det kärleken mellan hund och husse, men i mitt sinne fick jag bilder av mänskliga relationer och altruistiska handlingar. Människor som hjälper helt utan baktankar. Människor som stannar upp i vardagsstressen och tar sig tid att lära känna sin omgivning. En omgivning som vi var dag passerar. En omgivning som vi kanske inte ens märker.

Vårt samhälleliga system är som en pyramid, och det är människorna i fundamentet som håller konstruktionen stabil. Personligen tänker jag inte alltid på de som med sina städvagnar håller ordning i kaoset, eller de som varje dag får vattnet att rinna, telefonen att ringa och elen att passera den smala ståltråden i glödlampan och lysa upp det vemodiga vintermörkret. Det finns så många människor som får vår vardag att fungera, och jag ifrågasätter ibland den blinda fläck jag kan ha för denna grupp. Om vi ändå kunde uppmärksamma dem mer, ta oss tiden att språkas och inse att vi alla i grunden är likadana – vi är alla i behov av medmänsklighet.

Det finns en del kärleksspridare i världen, människor som osjälviskt delar med sig av sin kärlek till sin omgivning. Jag känner några av dessa sprudlande personer, en handfull människor som genom sin utstrålning sätter omgivningen i ett varmare ljus. Och det finns mer kärlek i vardagen än man anar, och många fler tillfällen att dela den på.

Precis som med gäspningar och dåligt humör, så smittar kärlek. När jag under mina promenader möter ett nyförälskat par börjar jag alltid le. Värmen smittar av sig, och något inom mig delar deras glädje. Denna kärleksduo producerar ett överskott av kärlek som finner sin väg genom luften och tinar mitt frusna sörländska hjärta, frostskadat av den norrländska vintern.

Möjligtvis är det mer än altruism som vaknar till liv i dessa lägen, kanske är det även en del minnen som bubblar upp till ytan? Ett öga kastat bakåt – fokus på vad som känns som forntiden, som andra liv på andra platser. Visserligen kan sentimentala tillbakablickar stundom vara ett slöseri med samtid, men andra och många gånger kan reflektioner av detta slag vara ett bra sätt att vitalisera ett vanemässigt vänskapsband eller romantisera en rutinmässig relation.

Att själv få sprida värme i vårt kalla klimat är lite utav en gåva. Vi blir påminda om mänskligheten inom oss. Vi blir påminda om att vi inte är kalla, gråa datorer som mekaniskt utför logiska operationer, utan att vi är kännande varelse som påverkar och påverkas av världen runt omkring. Vi blir påminda om att allt är sammanbundet, att världen inte består av självständiga moduler som arbetar fristående från varandra.

En varm värld ger varma hjärtan, och varma hjärtan ger en varm värld.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 22: Kärlek

Jag tänkte inleda med att göra en tämligen oromantisk analys av ordet kärlek. Enligt Svensk ordbok (2009) är det första skriftliga belägget för detta ord från 1200-talets Västgötalag, även om fenomenet gissningsvis är äldre än så. Kär kommer från fornsvenskan och är inlånat från fornfranskans cher, som i sin tur kommer från latinets ca´rus med samma betydelse, medan ändelsen lek i detta fall är ett suffix vars bokstavliga betydelse blekts bort. Jag hoppas att jag inte har gått alltför mycket vilse i etymologins svårnavigerade snårskogar.

Kärlek är tydligen en ’mycket stark, positiv känsla (för ngn) som kännetecknas av ömhet och ibland sexuell åtrå’, vilket låter ganska upplyftande. Det är sällan jag slår upp en ordbok och finner en definition som är något annat än saklig och torr. Detta behöver i sig inte vara något negativt; det vackra står för de fantasifulla att finna i det finstilta mellan raderna. Antingen lider jag brist på fantasifronten, eller så är just det här lemmat (det vill säga den minst böjda formen av ett ord, den som förekommer i ordböcker) ett undantag.

En intressant sak är att engelskans love beroende på kontext kan stå för svenskans substantiv kärlek och vårt verb älska. Varför det är så att vi har två ord medan engelskan har ett kan jag inte svara på. Dock är älskar ursprungligen ett nordiskt ord med grundbetydelsen ’uppföda’, och förstabelägget i skrift är omkring 1325 i Västgötalagen. Ett intressant sidospår är att älska enligt Svensk ordbok kan ha två betydelser: ’känna kärlek för en viss person, spec. utan inslag av erotik’ eller ’ha könsumgänge med ngn; mest i form av samlag’. Att den första betydelsen utesluter den andra är för mig en ganska egendomlig motsättning. Det är inte ovanligt att ett ord kan betyda flera saker, men att den ena definitionen innehåller kärlek utan erotik och att den andra endast innehåller kärlek med erotik känns ologiskt. Hur denna betydelseglidning har gått till kan jag inte heller riktigt ge svar på, även om jag misstänker att älska efterhand blev synonymt med stark passion, en betydelse som rimligtvis kan förknippas med den intima sfären. Betydelse nummer två förekom i skrift första gången år 1921.

Anledningen till att jag valde att komma in på skillnaderna mellan älska och kärlek är de olika synsätt som ligger dolda bakom. När A älskar B föreställer jag mig att ordet beskriver de känslor som A hyser för B. När A delar med sig av sin kärlek till B blir det som att A har ett lager av denna romantiska råvara inom sig och B endast är ett objekt att projicera dem på. Personligen känns den här konstruktionen naturligare på engelska – share your love –, på svenska känns den aningen krystad. Vad jag vill poängtera är att de olika uttryckssätten avslöjar olika synvinklar på en grundläggande del av den mänskliga kulturen. Är vi romantiska varelser som ofrivilligt och handlöst knyter oss till en person med ett okapbart band? Eller är vi kanske snarare kärleksfulla varelser som väljer vem vi vill överösa med den ”mycket starka och positiva känsla” vi alla har ett lager av inombords?

Ibland känns det bra att jag har större delen av ett liv att fundera över livets beskaffenhet, ibland känns det som att tiden aldrig kommer att räcka. Att hitta svar på frågor av den här karaktären är antagligen inte möjligt – det finns inga rätt svar, bara sinnesstämningar. Jag är övertygad om att frågorna bara blir fler med åren. När vägs ände nästan är nådd sitter jag förhoppningsvis med mina frågor och det som återstår innan timglaset är tomt är att bestämma mig för svaren. Vem bryr sig om meningen med livet? Varför söka efter lätta och rätta svar? Det är resonemangen och inte svaren – resan och inte målet – som jag är intresserad av.

En lek med en början,
en lek med ett slut,
livet är kort,
så lek en minut.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 20: Magi

Veckans vokabel var tänkt att bli kortare än vanligt då en guldkantad helg hastigt passerat. Nästa vecka kommer dessutom att gå i tentamens tecken, varför tiden till att gosa ner mig i ett ord då är på tok för begränsad. Men nu sitter jag här på Henriks sovrumsgolv, med en sovande Henrik på sängen till vänster och en bloggande Clara vid datorn till höger, och inser omöjligheten. Nu när jag har klart för mig vilket ord jag ska utforska inser jag att något annat än en djupare dykning inte vore rättvist.

Magi. Någon gång i barndomen kom jag i kontakt med detta ord och vår relation har försiktigt utvecklats till något ganska vackert. Enligt Svensk ordbok (2009) är magi en ”(föregiven) behärskning av omgivningen med övernaturliga metoder som besvärjelse, rituella handlingar o.d.”, vilket i sig inte tillnärmelsevis beskriver min relation till begreppet. Ett övernaturligt fenomen är kanske svårt att definiera med naturliga termer, och även om en ordbok kan vara en ändlös källa till fantastiska fantasier, så är det nog inte det sammanhang där magi frodas.

För mig är magi till vardags en metafor som ganska bra tar sig uttryck i datorspelet The Longest Journey (eller Den längsta resan för den som föredrar den svenskspråkiga versionen). I spelet har världen för längesedan delats itu. Den ena halvan, Stark, är en lätt dekadent framtida version av vår värld; en värld fylld av vetenskap och logik. Den andra halvan, Arcadia, är byggd på magi och är rent materiellt ett outvecklat medeltidsamhälle, men magin ger världen andra förutsättningar.

Det finns mörka krafter som strävar efter att återförena världarna och själva ta makten. När vetenskapen och trolldomen förr levde tillsammans slets världen nästan i stycken: krafterna blev tillsammans för starka. Den ofrivilliga hjältinnan April Ryan måste hindra denna återförening för att hindra en förödande kollision mellan logik och magi.

Denna fiktiva konflikt symboliserar min inre strid. Magi mot vetenskap, känslor mot förnuft. Rationalitet blir ibland ett sätt för mig att rättfärdiga en känslobaserad handling, en efterkonstruktion för att övertyga andra och mig själv om att jag är en förståndig individ som handlar utifrån reson och inte känslor.

Samtidigt vill jag vara en känslosam varelse, som tänker och handlar med hjärtat. Självklart är det bäddat för konflikter. Magin och vetenskapen kolliderar och sliter i mig och det är svårt att veta vilket öra jag ska lyssna till. Ibland anar jag att jag inte riktigt passar in, men är jag en magiker i ett Stark-liknande samhälle, eller en kallhamrad logiker i Arcadia? Som allt annat anar jag att det handlar om en balansgång. Är jag för empatisk och gör allas lidande till mitt är det klart att en undergång är stundande. Men samtidigt räds jag ofta vid tanken på hur kall världen kan vara, hur egocentricitet har blivit norm. Produktion är var persons plikt och materialism var mans måste. Varje dag måste balansen hållas för att inte trilla ner i känslomässigt fördärv eller falla ner i en kall betongvärld.

Hur mycket jag än värdesätter kunskap så är magi ibland att föredra. Jag vill inte veta varför ett ögonkast kan sprida värme, varför en lätt beröring kan få kroppen att darra eller hur ett ord kan skapa fysisk smärta. Nej, rationaliteten får ibland lov att stiga åt sidan för magins värmande hand.

FacebookTwitterGoogle+