Etikettarkiv: kyla

En kväll.

Det kan inte bara vara jag som uppskattar den norrländska kylan. De krasande, öronbedövande ljuden från varje fotsteg. Den stickande känslan i lungorna vid ett djupt, kvarhållet andetag. Dimman som uppstår när andetaget släpps och isen i skägget som dimman ger upphov till. Det vackra snötäckta landskapet; träden som nästan är helvita.

Stiltje och varma kläder. Låg fuktighet och mycket rörelse. Nitton minusgrader? Det skulle jag aldrig ha gissat.

FacebookTwitterGoogle+

Några nyanserade nattliga nyttigheter

Jag bestämmer mig för att nog är nog. Detta växande ångestliknande tillstånd står mig redan upp i halsen och får inte lov att fortsätta stiga ens med minsta lilla millimeter.

Jag reser mig hastigt ur den obekväma ursäkten till ”kontorsstol” där min bak varit parkerad på tok för länge nu, och går istället med raska steg och en fiktiv och ansträngd beslutsamhet till det rum som brukar kallas för mitt. Där äger ett ombyte av kläder hastigt rum. En tidigare observation av termometern indikerade en temperatur av ett positivt slag, i alla fall strikt matematiskt menat; personligen finner jag inget positivt i två grader Celsius.

Fördelen med denna framförhållning från min sida är att jag iförd min nya, betydligt varmare mundering utan risk att frysa kan ge mig ut på en lång, uppiggande promenad i det uppfriskande nattliga, senhöstliga väder som numera tagit natten i besittning.

Åh, vad jag önskar att detta vore sant.

Den vinterjacka som jag var övertygad skulle finnas i förrådet, var till synes frånvarande. Kan jag kanske låna en av de många värmande ytterplagg som hänger på krokarna i hallen? Nej, beslöt jag utan vidare eftertanke, och iklädde mig istället min tunna, vindotäta sommarjacka ackompanjerad av en sjal och en mössa.

Sjalen och mössan var, om inte en snilleblixt, i alla fall ingen dum idé. Jackan däremot, ack, den lämnade mycket att önska. Jag kan nog med fördel jämföra den med ett par underbyxor av det minimalistiska slaget; samma skydd mot den bitande vinden och samma värmande effekt. Dock utan samma sexighetsgrad (även om en del nära och kära ofta och ivrigt påtalar hur het jag är i min sommarjacka).

Påpekas bör att jag alltid gör likadant, antingen hittar jag inte en varmare jacka, eller tänker jag att jag går desto raskare och därför håller mig varm (och utelämnar som sig bör den vind som ständigt hemsöker mina hemtrakter från mina beräkningar).

Handskar ville jag förresten också ha, men eftersom allt jag hittade var otympliga motorcykelhandskar bestämde jag mig för att ha händerna i fickorna; det är ju ändå så varmt nära kroppen. Det finns aldrig handskar, och jag misslyckas alltid lika fullkomligt med att hålla mina vid underarmarna fästa extremiteter i en behaglig temperatur under mina långa promenader.

Värme värme värme, ropade mina händer mycket riktigt ett flertal gånger under promenaden. När jag till sist lovade dem att en dåligt isolerad kaffekopp skulle tina upp dem när vi väl kom hem – förutsatt att de kunde hantera kaffebryggaren – tystnade deras klagosång.

Och så tyst det blev. Och skönt. Mina tankar vandrade fram och tillbaka mellan olika frågor i mitt liv som mer eller mindre brådskande krävde en lösning. Men inga lösningar valde sig att infinna sig denna kväll, vilket förvånansvärt nog är relativt acceptabelt för min del, eftersom jag för tillfället lyckats korka igen mitt inre svarta hål.

Och nu är det nu. Det förflutna som är relevant i det här sammanhanget har jag nu redogjort för, och kvar är presens och futurum.

En kopp kaffe. Två koppar kaffe. Fokus och finmotorik tillbaka. Sängen är fortfarande några timmar bort, något som för närvarande låter förträffligt, eftersom det ger mig ytterliggare tid att begrunda min tillvaro. Det gäller att göra det med måtta, eftersom för mycket grubblande i fel sinnesstämning lätt leder till deprimerade slutsatser. Frisk luft och en rask promenad, och vips så är det bra igen. Vad är den helande kraften? Kanske är det mer så att den destruktiva lättja som så lätt infinner sig vid alltför långt stillsittande, mer eller mindre avlägsnas under en rask gångtur.

Tre koppar kaffe. Hm. Jag har hört att kaffe ska vara vätskedrivande, upp till bevis säger jag!

Jag tror sannerligen att det är dags att avrunda nattens tankar. Tilläggas bör att det nästan bara är de mer eller mindre positiva sådana som har fått passera den filtreringsprocess som äger rum någonstans mellan hjärnan och pekfingervalsen över tangentbordet.

(Efter ett raskt besök hos Walter Closett, kan jag konstatera att påståendet angående kaffe verkar stämma.)

FacebookTwitterGoogle+