Etikettarkiv: Obiter dictum

Veckans vokabel 54: Redundans

”… redundanta, det kan språkvårdaren gå in och analysera …”
(Obiter Dictum avsnitt 53 (nytt fönster), 40:52)

Challenge accepted. Om man ska gå efter definitionen i Svenska Akademiens ordlista, betyder redundant ’överflöd i information’, ’överflödighet’. Jag ska inte förkovra mig i Billys användning av uttrycket utan istället anlägga ett lingvistiskt perspektiv.

Inom språkvetenskapen används begreppet redundans bland annat för att beskriva den överflödsinformation som är inbyggd i talsignalen. Svenskans böjningssystem är ett tydligt exempel. Vissa språk nöjer sig med en bestämd artikel för att markera bestämdhet (analytiska språk), andra tycker att en böjningsändelse är nog för att uppfylla syftet (syntetiska språk). Men vi svenskar har inte valt väg, vi har inte ens funnit en medelväg – vi har båda.

När vi bildar bestämdhet anges det ofta på tre ställen i en fras att det är något specifikt som åsyftas. I frasen ”det gula huset” markerar artikeln det samt böjningsändelserna -a och -et, att det rör sig om bestämdhet. Visst kan man raljera över hur dumt det är med denna redundans, det sätter till exempel käppar i hjulet för en andraspråksinlärare, men vi har inga andra att skylla än oss själva. Språket skapas och förändras i dialog enligt det naturliga urvalets principer – endast de uttryck och former som faktiskt används överlever.

Men framför allt så är denna grammatiska redundans ingen nackdel. Ifall talet på något sätt störs (mumlande, omgivande brus etc.) gör den att en mening som ”vi ses *oljud* gula huset” ändå är kommunikativ, eftersom vi (trots oljudet) på två ställen likväl får reda på att det är ett specifikt gult hus som åsyftas. Med andra ord ökar den övertydlighet som finns i grammatiken chansen för ömsesidig förståelse.

Men det är inte bara i språkläran det finns redundans, i vardagens meningsbyggande händer det ofta att samma sak förmedlas flera gånger. Denna typ av redundans brukar kallas tautologisk eller pleonastisk, beroende på hur den är utformad:

”Medan tautologien säger om samma sak med andra ord, brukar pleonasmen alltså överhuvud flera ord än tydligheten i och för sig kräver.” Erik WellanderRiktig svenska (tredje upplagan, s. 712).

Om man exempelvis skriver ”gammal gubbe” är uttrycket pleonastiskt, eftersom ordetgubbe i sig betyder ’gammal man’. Ett uttryck som  ”… orsaken beror på …” är däremot tautologiskt, eftersom man helt enkelt säger samma sak flera gånger fast med andra ord. Det är dock ofta svårt att dra en skarp gräns mellan uttrycken, eftersom båda behandlar onödig och överflödig information.

Tautologier och pleonasmer brukar anses vara något fult, eftersom de ofta syftar på tanklösa upprepningar. Men de är inte alltid en negativ form av redundans, utan tjänar ofta som stilgrepp eller fasta uttryck, t.ex. ständigt och jämt, först och främst, riktigt och rätt.

Men det kan ändå vara bra att ha den klassiska språkmästaren Erik Wellanders ord i åtanke när man skriver:

”Erbjuda sig, som synnerligen ofta är fallet, flera uttryck för samma tanke, så skall icke hela varulagret bredas ut till läsarens val, utan författaren skall välja det bästa, det mest träffande och avstå från det andra.” Riktig svenska (tredje upplagen, s. 705)

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 51: Megalomani

Megalomani är ett ’psykiskt sjukdomstillstånd med abnorm självöverskattning (ofta kombinerad med stort maktbegär)’. Ordet kommer från grekiskans megas ’stor’ och mani ‘överdrivet, ensidigt intresse’. Storhetsvansinne helt enkelt.

Anledningarna till att detta ord hamnar i rampljuset denna vecka har med podradioprogrammet Obiter dictum att göra. Jag har följt denna podcast ganska länge nu och den misslyckas aldrig med att underhålla. Kort kan man säga att den består av Billy Rimgard och Tobias Nordström som varje vecka befattar sig med populärkultur på ett underbart nördigt sätt.

När de i avsnitt 47 diskuterade Kanye West var det svårt att bli förvånad över att ordet megalomani figurerade, är det något denne man tycks lida av så är det storhetsvansinne. (Eller ja, lida och lida, han verkar klara sig ganska bra ändå.) Men om ordets närvaro inte var anledning nog för att befoga ett blogginlägg, så var dess frekvens det. Hittills i mitt liv har megalomani varit en ytterst sällsynt gäst, vilket gjorde att det kändes lite konstlat när Billy använde ordet ett par tre gånger.

Radio – även podradio – är ett formellt sammanhang, och formella sammanhang gör oss alltid mer fokuserade på vår språkanvändning: Vi artikulerar tydligare, plockar fram finorden och talar betydligt mer sammanhängande. Obiter dictum har outtalade pretentioner på att vara en välformulerad podcast. Pretentioner som också uppfylls, även om det ibland känns som att det används överdrivet stora ord för små saker, till exempel när imposanta ord som megalomani dras fram då ord som storhetsvansinne och hybris skulle duga lika bra.

Jag är den siste som skulle kritisera någon för att vilja formulera sig väl och stort, det är väldigt roligt att trava högt. Ta till exempel ordet imposant i förra meningen, allvarligt talat, vem använder ett sådant ord? Därför vill jag betona att detta inte är ett klagoinlägg, utan mer ska tolkas som en iakttagelse. Framför allt vill jag uppmana Billy och Tobias att fortsätta med vad de håller på med och inte överge vare sig ambitions- eller formalitetsnivå. De är helt klart begåvade människor med en podcast att vara stolta över, och jag ser fram emot fler program där de (väl)formulerar tänkvärda och insiktsfulla resonemang.

Precis som alla andra ska de dock se upp med storhetsvansinnet. Inte ens Napoleon kan stiga i all oändlighet, ty förr eller senare möter alla megalomaner sitt Waterloo.

FacebookTwitterGoogle+