Etikettarkiv: Olle Josephson

Veckans vokabel 29: Fossilisering

Om språklig fossilisering, vokabulärens cementering.

En vanlig uppfattning om svenskan är att dess storhetstid är förbi och att detta vårt språk befinner sig i ett tillstånd av förfall. Förr hade vi fler kasus, vi hade verb i konjunktiv och plural. Men nu förenklas språket alltmer och mister sin mångfacetterade uttryckskraft.

VAD FAN SKA VI TA OSS TILL UTAN VÅRA KONJUNKTIV?! kan man höra en och annan ortodox utbrista. Men som Olle uttrycker det kommer den som ser konjunktiven som ett sätt att vaska fram guldklimparna bland skribenterna bli besviken över vad den finner, ty det är mer än komplicerad grammatik som definierar en duktig skribent.

Och svenskan må på vissa grammatiska plan ha förenklats (även om substantivens onödigt många och laglösa deklinationer finns kvar, liksom deras komplicerade bestämdhetssystem i allmänhet och dubbla bestämdhet i synnerhet), men lexikonet utvecklas ständigt och det enda som står emellan dig och det du vill säga är ditt eget ordförråd. Eller ja, det är klart att det krävs att man kan koppla idéerna i huvudet till de ord som bäst uttrycker dem, något som inte alltid är så lätt.

En annan vanlig uppfattning är att språket var som bäst när uppfattaren själv var ung. Sedan dess – med blicken riktad mot ungdomen – har språket i allt snabbare takt förfallit. Det är när vi är unga som vi lär oss vårt språk, ett språk som under vår framtida livstid inte förändras anmärkningsvärt. Det är även här som de flesta av de konstruktioner som vi kommer att (över)använda under vår livstid cementeras i bruket. Mycket händer med språket i takt med att åren går, och när bruket skiljer sig från det vi lärde oss för länge sedan ligger det nära till hands att dra slutsatsen att språket försämras. Bara för att man nått en mogen ålder innebär det visserligen inte automatiskt att språkbruket är satt i sten, men däremot i en trögflytande massa som inte är alldeles lätt att kämpa emot.

Att förstå ungdomens slang och deras urvattnade och uttryckslösa svenska är inte så lätt. Och om ungdomen pratar så märkbart mycket sämre i dag måste språket vara på väg käpprätt åt fanders. Vi måste lära dem att vårda språket!

Eller? Man pratar som mest dialekt när man är ung och gammal, och som minst när man är i arbetsför ålder och vill göra karriär. På yngre och äldre dar är språket alltså slarvigare eftersom man då inte är beroende av hur man uppfattas på samma sätt som i yrkeslivet. Men det är klart att man kan hamna på defensiven när man hör nya okända ord för företeelser som man inte förstår sig på. Att en del drar slutsatsen att språket har passerat sin höjdpunkt när de hör många engelska ord istället för svenska, kan jag förstå – hur fel denna slutsats än må vara. Låneord har alltid funnits; andelen tyska, franska, latinska och grekiska ord i vårt lexikon är betydande. Att det i dag råkar vara engelskan som med sin lingua franca-liknande funktion sätter sin prägel på vårt modersmål är inte på något sätt en märklig eller ens ny företeelse.

Det är synd att lägga energi på att förfasas över ungdomsspråkets förflackande, när det finns mycket viktigare saker som förtjänar att oroa och roa. De flesta ungdomar kan kodväxla – som det så fint kallas – och byta språk mellan informella och formella situationer. Precis som att var och en talar olika på jobbet och i hemmet gör ungdomar det. Slang med mera är sätt att identifiera sig med gruppen, att visa var man hör hemma.

Det är klart att språkliga regler spelar roll. Reglerna är som en mall att ösa ner kreativitet i, och när man väl har lärt sig dessa regler får man gärna experimentera med dem och bryta mot dem. Men att gå in och påta i någons språk och viftandes med fingret utbrista ”sådär får du inte säga!” är ofta inte rätt väg att gå. Standardnormer i all ära, men i praktiken kan ingen bestämma över någon annan individs språkbruk. Det enda som kan göras är att försöka föregå med gott exempel

FacebookTwitterGoogle+

Andras ord: Olle Josephson

”Men den som principiellt begråter konjunktiven är ute efter svårinlärda former som ska skilja agnarna från vetet bland skribenterna. Ack, det blev ett uselt vete – det finns så mycket viktigare ting som gör en god skribent.” Från Ju, 2004.

Olle Josephson visar var skåpet ska stå och kritiserar pseduo-skåpställares romantiserande av svunna verbformer. Allvarligt talat, behöver vi verkligen fler ordformer?

(Svaret är ja. Jag återkommer.)
FacebookTwitterGoogle+