Etikettarkiv: ord

Veckans vokabel 12: Fäsör

Den 23 november skrev jag att jag i julklapp önskar mig ord. Ord med betydelse, betydelsefulla ord. Min klasskamrat Åsa-Saga uppmärksammade min önskan och gav mig ett häfte med ord, inspirerande citat och andra kreativa konstruktioner som hon samlat på sig genom åren. Jag vill uttrycka min tacksamhet och uppskattning genom att välja ut en av vokablerna till att bli veckans dito.

När jag i häftet läste fäsör, läste jag det för första gången. Klockornas klämtande uteblev, igenkänningens ljus lös med sin frånvaro. Inga polletter föll ner, inga pusselbitar föll på plats. Detta var ett ord jag inte tidigare stött på. Enligt Svensk ordbok (2009) är en fäsör en ”tekniskt skicklig men rutinmässig och ytlig konstutövare” (särskilt om författare). Det var i början svårt att hitta ett personligt perspektiv för detta lexikala tillskott, vilket jag förstod vad ganska naturligt då jag helt enkelt inte hade ett. Det dröjde dock inte länge innan jag insåg att jag inte kunde ha haft mer fel; sättet ordet kom till min kännedom, mina första associationer när intryck omvandlats till insikt var ju i sig den personliga infallsvinkel jag letade efter.

Jag tror att vi har en intim relation till varje lexem i vårt ordförråd. Varje ord är för mig en individ med en egen personlighet, och ju ovanligare och färgstarkare karaktär, desto tydligare minns jag dess individualitet och var våra vägar korsades för första gången. Mer frekvent förekommande ord har jag däremot exponerats för så många gånger att detta vårt första möte nödvändigtvis måste tyna bort i det lexikala brus som uppstår i takt med vokabulärens växande. Den människa som kan komma ihåg när den stötte på konjunktionen och eller prepositionen för första gången förtjänar en medalj för sin minnesgodhet. Nu tillhör de här orden slutna ordklasser som i sig är relativt intetsägande, då deras uppgift snarare är att uttrycka relationer mellan ord från andra ordklasser. Det är de öppna ordklasserna verb, adjektiv och substantiv som bär på betydelse, varför majoriteten av alla ord finns i just dessa kategorier. Anledningen till att de kallas öppna är för att de tar emot nya medlemmar, och följaktligen är de alltså ständigt växande. Eftersom de har en stark betydelse är det naturligt att vi lättare kommer ihåg dem. Stöter vi på ett okänt ord i en litterär resa kanske vi förstår det på ett ungefär utifrån sammanhanget, om inte kanske vi försöker oss på att finna dess betydelse i en ordbok. Oavsett vad så tillför detta nya semantiska tillskott något till den historia som vi håller på att ta till oss. Bilden författaren försöker måla upp i vårt sinne blir ännu lite skarpare med ännu lite fler detaljer.

Egentligen bär väl ordet fäsör knappast på någon positiv laddning; rutin och ytlighet är inget som uppskattas i den kreativa sektorn. Men samtidigt är ju en fäsör tekniskt skicklig, vilket i sig är något bra. I en avvägning mellan originalitet å ena sidan och teknisk kompetens å andra, väger i vår värld originaliteten tyngre. Jag hoppas att jag någon dag kan tillskriva mig samma tekniska kompetens som fäsören har, men att jag samtidigt skriver med originalitet och djuplodande insikt.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 1: Konsonantkluster

I dag vill jag presentera en ny ambition, nämligen veckans vokabel. Tanken är att med ojämna mellanrum – uppdateringsfrekvens och titel orelaterat – fästa fokus på ord som med sin fascinerande natur fastnat i min fantasi.

Det finns alla möjliga (och omöjliga) ord. De kan ha en bokstavlig eller bildlig betydelse. De kan vara långa eller korta, lättförståeliga eller krångliga, enkla eller sammansatta. När jag i min barndom – för att låta gammal – av min vän hörde att nationalencyklopediförsäljarassisten var det längsta ordet som fanns, kunde jag genast hålla med om att det omöjligen kunde finnas ett längre. Föga anade jag att svenskans sammansättningsmöjligheter ger oss brukare oändliga möjligheter att leva ut vår kreativitet när det gäller ordbildning. I dag vet jag bättre.

Nu är det inte långa ord som är det bästa jag vet, men däremot finns det en möjlighet att kreativa sammansättningar är det. Eller obskyra ord. Eller vardagliga ord. Hur det nu är med den saken så ska jag utforska detta i mitt nya tema.

En känsla för ett ord kan bero på mycket; hårda fonem eller grafem (språkljud respektive skriftens bokstäver) ger mig ett stelt och hårt intryck, och eftersom mitt sinneslag är av det mjukare slaget föredrar jag vanligtvis rundare bokstäver och språkljud. Det finns en hel del teorier om vad som gör något fint eller fult men detta är inget den här bloggen ska fördjupa sig i. Här ligger fokus desto mer på subjektivitet, kanske kryddat med en gnutta allmänbildning. Än så länge känner jag mig fram, så jag får se vad för slags ambitionsnivå jag hamnar på och hur genomförandet kommer att fortsätta.

Då var det dags att presentera det första ordet.

Konsonantkluster

Ordet konsonant har aldrig haft en egen plats i mitt hjärta. Det har snarare stått för något ointressant. (Även om o-et i ointressant på grund av mina universitetsstudier till stora delar har försvunnit. Nu har detta ord tillsammans med de fördjupande begreppen frikativor, klusiler, labialer, nasaler m.fl. smugit sig in och börjat göra utslag på min radar.)

Kluster är ett ord som jag ärligt talat inte har reflekterat över tidigare och har följaktligen inte heller haft ett eget skrymsle i mitt inre. Men kombination av dessa begrepp skapar en intressant mental bild och en sammansatt allitteration (ett bokstavsrim) som faller mig väl i smaken.

När en av mina sambor, Henrik, ansåg att jag med ordet ”västkustskt” bombarderade honom med konsonantkluster, insåg jag att detta ord – såväl som de flesta andra – är sprängfyllt med innehåll. Vanligtvis är tinget eller idén vi förknippar med ett ord väldigt tätt förknippat med dess uttrycksform. Det krävs ofta att man lyfter fram ett vanligt ord, ett i mängden i vår inre vokabulär, för att göra det synligt och väcka funderingar. (Dvs. när vi ser ordet katt ser vi i vårt inre vår stereotypiska bild av en kissemiss, men missar helt uttrycksformen k a t t.) Börjar man fundera på sambandet skiftas blicken från det betecknande till beteckningen. Jag hoppas på att i fortsättningen få fästa fokus på fler finurliga fraser i vårt språk.

Slut på inlägget.

FacebookTwitterGoogle+