Etikettarkiv: P1

Radioaktivitet

Mitt mejl och inlägg från några veckor tillbaka medförde oväntad respons. För att skippa några mellanled kan jag deklarera att jag och min blekingska (som visade sig vara påtagligare än jag trodde) i går klockan 13.20 kunde höras i riksradio. För den som vill lyssna på denna vackra, nästintill r-lösa, dialekt i etern, pekar jag lite diskret mot reprisen i kväll kl. 19.03, natten till torsdag kl. 01.03 eller söndag morgon kl. 07.03 (hujeda mig). Om du vill ha en dos snabbare än så, ogillar att vara tidsbunden, eller helt enkelt inte har möjlighet att lyssna vid ovan nämnda tidpunkter, så finns programmet för lyssning och nedladdning på Språkets egna krypin.

FacebookTwitterGoogle+

Lingvistisk lingo: Lars-Gunnar Andersson

Mitt möte med mannen, myten.

Nu har det passerat tillräckligt lång tid sedan min favoritprofessor tillika språkidol Lars-Gunnar Andersson avlade sitt besök för att jag ska ha distans nog att kommentera det. Den språkintresserade läsaren känner förmodligen till Lars-Gunnar i hans roll som sakexpert i radioprogrammet Språket på P1. Om denne professor i modern svenska trots allt är okänd för dig, finns det ett lätt sätt att åtgärda detta, nämligen via Sveriges Radios poddradio.

I dagar, ja veckor hade jag sett fram emot besöket. Under min termin som studerande vid Göteborgs universitet hade jag en lördag chansen att se en direktsändning av detta radioprogram på min institution. Jag behöver knappast beskriva bitterheten som sjöd inom mig bakom ratten i jobbilen denna helg. Men nu skulle jag alltså få en ny chans att se denna språkliga virtuos i verkliga livet. Den här gången skulle inget få komma emellan.

En månad spenderades med att försöka överföra delar av min entusiasm till mina kurskamrater. (Något som möttes med blandade reaktioner.) När dagen D och Lasse-G nalkades, gjorde mina nerver sig påminda. Jag hade sedan länge bestämt att jag med självsäkra steg skulle gå fram till mannen och be om en autograf. Jag hoppades även på att jag i ett ögonblicks inspiration skulle slänga ur mig någon språkfråga vars insiktsfullhet skulle göra intryck och imponera. Tyvärr existerar ju något som heter självkännedom. Den sa mig att sannolikheten var större att jag skulle finna mig ståendes framför giganten, fnissandes och stammandes med ögonen fixerade på mina – ovanligt fascinerande – skor, och kvida fram ett ”Autograf!” i ett för mig helt okaraktäristiskt högt tonläge.

Nu föll det sig så väl att jag efter hans föreläsning – ”Svensken om svenskan” – genomförde min plan bättre än förväntat. Jag växlade inte bara några meningar om min utbildning och en del andra språkrelaterade ämnen, utan jag lyckades även med konststycket att lura ner honom i vårt hemrum för att sätta sin kråka på en tavla på väggen. Redan första gången jag hörde Språket insåg jag att mannen på radion inte kunde vara annat än sympatisk, men jag trodde inte att han skulle vara trevlig.

Dagen är över och förevigad. Men jag hoppas lite inombords att det här inte är slutet på en historia, utan kanske början på en ny.

(Om Lars-Gunnar Andersson mot förmodan skulle råka läsa det här tar jag tillbaka allt och hävdar motsatsen.)

FacebookTwitterGoogle+