Etikettarkiv: pekoral

Veckans vokabel 38: Stuss

Enligt Svensk ordbok (2009) betyder stuss ’stjärt där den är som bredast särsk. vid måttagning för (sömnad av) klädesplagg’. Personligen använder jag ordet som en städad och festlig synonym till bakpartiet och bortser hänsynslöst från skräddarbranschens mer precisa betydelse. Bara förra veckan beklagade jag mig över min stuss efter en tvåtimmars cykeltur – efter att ha haft punktering sedan senhösten var det uppenbarligen inte läge att inviga cykelns nya slang med en mastodonttur på min fars gamla velociped.

I Svenska Akademiens ordbok kan man läsa att stuss i huvudsak syftar på människans ’bak, stjärt, gump, ända’. Och se, det är alltså precis i linje med mitt bruk, även om jag kan tycka att detta ord inte alls är något vardagligt – som det även står –, då det – om det vore detta – antagligen inte hade haft den ögonbrynshöjande och smilbandsdragande funktion som empiriska studier har visat.

När jag funderar på i vilka sammanhang jag har stött på ordet, finner jag inget ordentligt svar. En liten bjällra pinglar när jag tänker på humor, varför jag misstänker att någon respektabel och underhållande komiker har använt ordet och att jag ­– skamlöst– har lagt rabarber på det och införlivat det i mitt ordförråd. Av någon anledning ser jag Skåne framför mig, varför det är mycket möjligt att det är radiotroppen från P3:s gamla Hej domstol som riktigt har förankrat ordet i mitt lexikon.

Men stussens väg in i min vokabulär är jag egentligen inte så intresserad av, det är dess nutida vitalitet som jag är nyfiken på. Ordet är inte en frekvent gäst i vardagsspråket. Det händer att det dyker upp i en alldaglig konversation i ett försök att få ögat att glimta till en aning, men i seriösa sammanhang lyser det med sin frånvaro: det förekommer endast åtta gånger i Språkbankens arkiv. Detta förvånar mig; är ordet alltså såpass ovanligt? Jag antar att orsaken till ordets sparsamma användning är att det till största del används vid måttagning – vilket tydligt syns i Språkbankens förekomster.

Är det egentligen någon mening att liva upp obskyra synonymer på detta vis? För mig har det ingen egentlig praktisk användning: enda användningsområdet för ordet – förutom i textil kontext – är i humoristiska sammanhang. Men vad ska man annars använda språket till? En av språkets huvudfunktioner är som bekant att skapa gemenskap mellan människor – varför småpratet vi dagligen ägnar oss i allra högsta grad är meningsfullt – och humor är i mitt tycke den snabbaste vägen till vänskap.

Av denna anledning kommer jag fortsätta att beklaga mig över stussvärk. Jag kommer fortsätta att säga ”angenämt” efter att ha skakat hand med en ny bekanting på en fest. Jag kommer fortsätta att snoka reda på andra obskyra, formella och stela ord för att använda dem i informella sammanhang och skapa en något pekoral stämning. Jag kan tyckas ha ett tort sinne för humor, men humor är det lik förbannat. Och kul har jag.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 24: Pekoral

Ett ord som min kära alfabetiska akrobat till klasskamrat Åsa-Saga använde nyligen är pekoral. Jag kände igen ordet men kunde inte riktigt placera det direkt. Men efter att ha funderat ett slag och slagit i upp det ordboken, kunde jag konstatera att ett slags lucka i mitt ordförråd var tilltäppt.

’(litterär) text som är oavsiktligt komisk genom att dess utformning inte passar ihop med ämnet eller syftet t.ex. genom att stilen är alltför högtravande i förhållande till ämnet (el. vice versa).’

Jag är ofta orolig för att uppfattas på detta sätt, bland annat här på min blogg. Tänk att förlöjliga mig själv med högtravande formuleringar som utger sig för att vara och säga mer än vad de är och gör. Parallellt med detta är det njutningsfullt att verbalisera en och annan dimhöljt högtravande mening som alstrar en komisk effekt, om än inte oavsiktligt.

Stöter man som skribent på en genre som man är inte är van vid, är det lätt att bli vilsen. En genre bestäms av vissa ’stildrag eller innehållsliga faktorer’ (Svensk ordbok 2009), och är genren okänd för författaren är givetvis även faktorerna som definierar den det. Skribenten måste bli medveten om genrens stildrag för att kunna skriva en text som inte är pekoral. Den ofrivilliga komiken är en företeelse som jag känner igen mycket väl från texter som jag både läst och skrivit. Det är underhållande att gå tillbaka till gamla syntaktiska konstruktioner för att se hur mycket jag har utvecklats sedan dess – att gårdagens texter är genanta bör rimligtvis innebära att dagens är betydligt bättre. Eller? Om jag var nöjd med detta i går, vad gör jag då för fel i dag? Givetvis kan jag fortfarande inte allt, jag har många luckor i mitt lexikon som jag vill täppa. Men en text är inte blodigt allvar. En formulering måste inte alltid vara skarp och exakt. Att treva i mörkret och famla runt målet i diffusa ordalag kan vara godtagbart ibland det också.

Nybörjare på ett område har en tendens att förstora saker och ting. I och med att de inte har samma överblicksbild som en insatt, har de en tendens att känna att varje fundering är världsomvälvande, en tanke som ingen har tänkt förut. Sanningen är oftare att det är ett stadium som måste passeras i inlärningskurvan, ett hinder som måste överstigas för att komma vidare till nästa länk i ämneskedjan. För att komma över den kunskapströskel som skiljer nybörjarna från veteranerna, måste nybörjarna tänka det som många tänkt, göra det som många gjort och säga det som många sagt.

De erfarna veteranerna inom ett ämne har en överblicksbild som nybörjarna saknar. Nybörjarna har endast några pusselbitar, och hur de relaterar till varandra är inte från början givet. Ju fler bitar de får tag på, desto lättare blir det att lägga pusslet. De börjar med kantbitarna och fyller på med innehåll allteftersom. När de har blivit en aning mer initierade kan de se lite mer av bilden, kanske tillräckligt för att förstå vad de inbitna talar om. Efter ytterligare några bitar kan de konversera med veteranerna, och tillslut dra självständiga slutsatser och tillföra nya tankar till ämnet.

Att lära sig måla kräver ett man börjar med små krumelurer. Det går inte att komponera en kaskad av färger som redan från början blir exceptionella. Nu har jag inte ens passerat krumelurstadiet, så mina åsikter om färgpaletten kan vara en aning färgade av bristande färgkunskap. Men att i litteraturvärlden hoppa direkt till romanskrivandet utan mellanled skulle innebära att man går miste om viktiga sidor av skrivandet – man saknar djupseendet, och resultatet blir en ytlig berättelse.

Insikt i den genre man skriver är ett måste för att undvika att producera pekoral prosa. Att hålla sig inom genrens ramar är ett måste för den skribent som inte vill bli utskrattad. Eller kanske inte, men jag tror innerligt på uppfattningen att man måste kunna reglerna innan man bryter mot dem. Att skriva fel på grund av bristande kunskap imponerar inte på någon, men att kreativt avvika från genrenormer eller språkregler är ett kännetecken för stora författare. Balansgången på den luddiga linjen mellan genialitet och genans är en svår sådan, risken är stor att man hamnar med ett ben på var sida.

FacebookTwitterGoogle+