Etikettarkiv: promenad

En kväll.

Det kan inte bara vara jag som uppskattar den norrländska kylan. De krasande, öronbedövande ljuden från varje fotsteg. Den stickande känslan i lungorna vid ett djupt, kvarhållet andetag. Dimman som uppstår när andetaget släpps och isen i skägget som dimman ger upphov till. Det vackra snötäckta landskapet; träden som nästan är helvita.

Stiltje och varma kläder. Låg fuktighet och mycket rörelse. Nitton minusgrader? Det skulle jag aldrig ha gissat.

FacebookTwitterGoogle+

Allt är möjligt med pinnens hjälp

En promenad sent en lördagskväll kan sätta fart på tankearbetet. Ett rent teoretiskt påstående, för även om kvällens promenad innehöll en hel del intressanta tankar kan jag redan nu dementera de rykten som låter det påskina att jag har revolutionerat filosofin. Dessutom är det Felix Wankel, inte jag, som uppfunnit wankelmotorn. Jag hoppas att vi nu har rett ut detta en gång för alla.

Det närmaste filosofi som formulerades under promenaden är insikten att jag lever i en drömvärld. En drömvärld av den typ som jag som liten såg på tv varje gång julen närmade sig. En värld med en stor mängd fluffig snö som var både mjuk och inbjudande. Snön är vacker, i synnerhet på natten när grenarna längs cykel- och gångbanor av snön tyngs ner i det orangea lampskenet och bildar en lång, mystisk gång. Om gången leder till samma sak som den gör på dagen går inte att med säkerhet avgöra. Något som med bara några timmars mellanrum kan förvandlas från en tråkig transportsträcka till en grogrund för finurliga funderingar fyllda av filosofi kan knappast vara pålitligt. Om nu dess form kan förändras såhär radikalt, varför skulle inte dess innehåll, dess syfte och mål, kunna göra detsamma? Kanske leder den till en magisk värld, en drömvärld.

På andra änden av filosofispektrumet finner vi pinnen. Ingen promenad är riktigt komplett utan den. En perfekt pinne är ungefär lika hög som en skidstav, tjock som en femkrona och robust nog för en svärdduell. Det är svårt att beskriva den känsla som infinner sig när rätt pinne är funnen, någon sorts pojkaktig spjuverhet gör sig gällande. Risken att det runt nästa krök kan komma en annan människa gående är för stor för att försummas, men luften måste perforeras med ett flertal hål. Varenda syremolekyl ska punkteras och koldioxiden ska frukta närvaron av min nyfunne vän. Kvällens pinne var lite kortare och smalare än jag just beskrivit, men en bra promenadpartner lik förbannat. När jag gick igenom en tunnel som jag alltid har velat röra taket på gav mig pinnen äntligen denna möjlighet. Den hjälpte mig att åstadkomma saker jag inte trodde var möjligt. Jag insåg att jag med hjälp kan nå hur långt – eller högt – som helst.

FacebookTwitterGoogle+

Några nyanserade nattliga nyttigheter

Jag bestämmer mig för att nog är nog. Detta växande ångestliknande tillstånd står mig redan upp i halsen och får inte lov att fortsätta stiga ens med minsta lilla millimeter.

Jag reser mig hastigt ur den obekväma ursäkten till ”kontorsstol” där min bak varit parkerad på tok för länge nu, och går istället med raska steg och en fiktiv och ansträngd beslutsamhet till det rum som brukar kallas för mitt. Där äger ett ombyte av kläder hastigt rum. En tidigare observation av termometern indikerade en temperatur av ett positivt slag, i alla fall strikt matematiskt menat; personligen finner jag inget positivt i två grader Celsius.

Fördelen med denna framförhållning från min sida är att jag iförd min nya, betydligt varmare mundering utan risk att frysa kan ge mig ut på en lång, uppiggande promenad i det uppfriskande nattliga, senhöstliga väder som numera tagit natten i besittning.

Åh, vad jag önskar att detta vore sant.

Den vinterjacka som jag var övertygad skulle finnas i förrådet, var till synes frånvarande. Kan jag kanske låna en av de många värmande ytterplagg som hänger på krokarna i hallen? Nej, beslöt jag utan vidare eftertanke, och iklädde mig istället min tunna, vindotäta sommarjacka ackompanjerad av en sjal och en mössa.

Sjalen och mössan var, om inte en snilleblixt, i alla fall ingen dum idé. Jackan däremot, ack, den lämnade mycket att önska. Jag kan nog med fördel jämföra den med ett par underbyxor av det minimalistiska slaget; samma skydd mot den bitande vinden och samma värmande effekt. Dock utan samma sexighetsgrad (även om en del nära och kära ofta och ivrigt påtalar hur het jag är i min sommarjacka).

Påpekas bör att jag alltid gör likadant, antingen hittar jag inte en varmare jacka, eller tänker jag att jag går desto raskare och därför håller mig varm (och utelämnar som sig bör den vind som ständigt hemsöker mina hemtrakter från mina beräkningar).

Handskar ville jag förresten också ha, men eftersom allt jag hittade var otympliga motorcykelhandskar bestämde jag mig för att ha händerna i fickorna; det är ju ändå så varmt nära kroppen. Det finns aldrig handskar, och jag misslyckas alltid lika fullkomligt med att hålla mina vid underarmarna fästa extremiteter i en behaglig temperatur under mina långa promenader.

Värme värme värme, ropade mina händer mycket riktigt ett flertal gånger under promenaden. När jag till sist lovade dem att en dåligt isolerad kaffekopp skulle tina upp dem när vi väl kom hem – förutsatt att de kunde hantera kaffebryggaren – tystnade deras klagosång.

Och så tyst det blev. Och skönt. Mina tankar vandrade fram och tillbaka mellan olika frågor i mitt liv som mer eller mindre brådskande krävde en lösning. Men inga lösningar valde sig att infinna sig denna kväll, vilket förvånansvärt nog är relativt acceptabelt för min del, eftersom jag för tillfället lyckats korka igen mitt inre svarta hål.

Och nu är det nu. Det förflutna som är relevant i det här sammanhanget har jag nu redogjort för, och kvar är presens och futurum.

En kopp kaffe. Två koppar kaffe. Fokus och finmotorik tillbaka. Sängen är fortfarande några timmar bort, något som för närvarande låter förträffligt, eftersom det ger mig ytterliggare tid att begrunda min tillvaro. Det gäller att göra det med måtta, eftersom för mycket grubblande i fel sinnesstämning lätt leder till deprimerade slutsatser. Frisk luft och en rask promenad, och vips så är det bra igen. Vad är den helande kraften? Kanske är det mer så att den destruktiva lättja som så lätt infinner sig vid alltför långt stillsittande, mer eller mindre avlägsnas under en rask gångtur.

Tre koppar kaffe. Hm. Jag har hört att kaffe ska vara vätskedrivande, upp till bevis säger jag!

Jag tror sannerligen att det är dags att avrunda nattens tankar. Tilläggas bör att det nästan bara är de mer eller mindre positiva sådana som har fått passera den filtreringsprocess som äger rum någonstans mellan hjärnan och pekfingervalsen över tangentbordet.

(Efter ett raskt besök hos Walter Closett, kan jag konstatera att påståendet angående kaffe verkar stämma.)

FacebookTwitterGoogle+