Etikettarkiv: Svensk ordbok

Veckans vokabel 35: Gratulera

Jag fick en intressant fråga av en gammal vän som funderade över användningen av ordet grattis.

”Utgår ordet från en stark prestation (grattis till Wimbledontiteln, grattis till tentaresultatet etc) eller passar det enbart vid födelsedagar/namnsdagar och dylikt som vi alla (nästan) har då och då utan att egentligen förtjänat det (för inte innebär väl ett ’grattis på födelsedagen’ att man gratulerar till prestationen att ha besegrat övriga spermier i det där racet i början av förökningsprocessen?) eller kan man kanske använda det även när någon haft ren tur (grattis till lottovinsten).”

Grattis är en interjektion (ett oböjligt ord som kan fungera som självständigt yttrande, t.ex. uttryck för känslor, hälsningsord och svarsord) bildat till verbet gratulera, varför jag har funnit det lämpligare att förklara det förstnämnda genom det sistnämnda.

Om jag skulle vända mig direkt till min gode vän med ett svar, av både kort och koncis karaktär, skulle det lyda som följer: Du snöar in dig för mycket. Du vill avgränsa ordet mer än nödvändigt, ty ordet har en mer generell betydelse än du vill ha det till. Gratulera någon kan man – som du påpekar – göra för en stark prestation, vid bemärkelsedagar och vid andra glädjande fenomen. Det är i synnerhet det sista som står i fokus i Svenska Akademiens ordboks definition: ’lyckönska (ngn) med anledning av ngn glädjande tilldragelse’. Det nämns som exempel bemärkelsedagar av olika slag, framgångar samt utmärkelser.

Enligt Svensk ordbok (2009) är gratulera bildat av latinets gratula´ri som betyder ’lyckönska’, vilket alltså kanske kan skina lite extra ljus på användningen av ordet gratulera. Att gratulera någon är mer eller mindre lika okomplicerat som att lyckönska någon, har det hänt något som är glädjande för personen i fråga e de ba å gör’t.

Det som jag tycker är mest intressant med frågan är att jag tycker att det oftare är så att man övergeneraliserar ett ords omfång än tvärtom. Unga barn som använder ordet pappa för att prata om alla vuxna män, och andraspråkstalare som låter kiosk beteckna alla slags fasta installationer som säljer saker genom en lucka, är båda exempel på fenomenet övergeneralisering. Att däremot undergeneralisera ett ord, att låta det omfatta mindre än det egentligen gör, är något som jag inte har stött på lika ofta.

De flesta ord lär vi oss inte via ordböcker eller andras förklaringar, utan genom sammanhang. När någon lite lurigt deklarerar att den ska pokulera till kvällen, samtidigt som den förnöjt klirrar med två lila kassar, kan till och med Dr. Watson deducera att personen i fråga ska dricka alkohol denna afton. Vi behöver oftast höra ett ord ett flertal gånger innan vi lär oss hur det ska användas, och i början är vår uppfattning rätt diffus. Ju fler sammanhang vi hör ordet i, desto säkrare blir vi på dess betydelse. Efter att ha hört ett ord som grattis tusentals gånger i lika många olika sammanhang ända sedan födseln (”grattis det blev en <kön>!”), har de flesta säkerligen en gedigen känsla för hur det ska användas. Av just denna anledning är det extra speciellt när någon börjar fundera på ordet och dess faktiska betydelse. Hur ofta börjar man fundera på vad ordet desto betyder? Varför vi måste säga det regnar när dropparna faller från skyn? Varför innehåller ordet müsli en bokstav som inte existerar i svenskan (men trots detta står med ordlistan)? Vad har krut i aforismen ont krut förgås inte så lätt att göra?

Som synes finns det mycket i vårt vardagsspråk som man tar för givet. Att reflektera över språkbruket är att reflektera över världen, så ta chansen att språkfilosofera lite då och då. Ifrågasätt din vokabulär, plocka ut ett ord och analysera det – inget skulle glädja mig mer. Gör du detta kan du ju nästa gång vi ses passa på att gratulera mig.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 24: Pekoral

Ett ord som min kära alfabetiska akrobat till klasskamrat Åsa-Saga använde nyligen är pekoral. Jag kände igen ordet men kunde inte riktigt placera det direkt. Men efter att ha funderat ett slag och slagit i upp det ordboken, kunde jag konstatera att ett slags lucka i mitt ordförråd var tilltäppt.

’(litterär) text som är oavsiktligt komisk genom att dess utformning inte passar ihop med ämnet eller syftet t.ex. genom att stilen är alltför högtravande i förhållande till ämnet (el. vice versa).’

Jag är ofta orolig för att uppfattas på detta sätt, bland annat här på min blogg. Tänk att förlöjliga mig själv med högtravande formuleringar som utger sig för att vara och säga mer än vad de är och gör. Parallellt med detta är det njutningsfullt att verbalisera en och annan dimhöljt högtravande mening som alstrar en komisk effekt, om än inte oavsiktligt.

Stöter man som skribent på en genre som man är inte är van vid, är det lätt att bli vilsen. En genre bestäms av vissa ’stildrag eller innehållsliga faktorer’ (Svensk ordbok 2009), och är genren okänd för författaren är givetvis även faktorerna som definierar den det. Skribenten måste bli medveten om genrens stildrag för att kunna skriva en text som inte är pekoral. Den ofrivilliga komiken är en företeelse som jag känner igen mycket väl från texter som jag både läst och skrivit. Det är underhållande att gå tillbaka till gamla syntaktiska konstruktioner för att se hur mycket jag har utvecklats sedan dess – att gårdagens texter är genanta bör rimligtvis innebära att dagens är betydligt bättre. Eller? Om jag var nöjd med detta i går, vad gör jag då för fel i dag? Givetvis kan jag fortfarande inte allt, jag har många luckor i mitt lexikon som jag vill täppa. Men en text är inte blodigt allvar. En formulering måste inte alltid vara skarp och exakt. Att treva i mörkret och famla runt målet i diffusa ordalag kan vara godtagbart ibland det också.

Nybörjare på ett område har en tendens att förstora saker och ting. I och med att de inte har samma överblicksbild som en insatt, har de en tendens att känna att varje fundering är världsomvälvande, en tanke som ingen har tänkt förut. Sanningen är oftare att det är ett stadium som måste passeras i inlärningskurvan, ett hinder som måste överstigas för att komma vidare till nästa länk i ämneskedjan. För att komma över den kunskapströskel som skiljer nybörjarna från veteranerna, måste nybörjarna tänka det som många tänkt, göra det som många gjort och säga det som många sagt.

De erfarna veteranerna inom ett ämne har en överblicksbild som nybörjarna saknar. Nybörjarna har endast några pusselbitar, och hur de relaterar till varandra är inte från början givet. Ju fler bitar de får tag på, desto lättare blir det att lägga pusslet. De börjar med kantbitarna och fyller på med innehåll allteftersom. När de har blivit en aning mer initierade kan de se lite mer av bilden, kanske tillräckligt för att förstå vad de inbitna talar om. Efter ytterligare några bitar kan de konversera med veteranerna, och tillslut dra självständiga slutsatser och tillföra nya tankar till ämnet.

Att lära sig måla kräver ett man börjar med små krumelurer. Det går inte att komponera en kaskad av färger som redan från början blir exceptionella. Nu har jag inte ens passerat krumelurstadiet, så mina åsikter om färgpaletten kan vara en aning färgade av bristande färgkunskap. Men att i litteraturvärlden hoppa direkt till romanskrivandet utan mellanled skulle innebära att man går miste om viktiga sidor av skrivandet – man saknar djupseendet, och resultatet blir en ytlig berättelse.

Insikt i den genre man skriver är ett måste för att undvika att producera pekoral prosa. Att hålla sig inom genrens ramar är ett måste för den skribent som inte vill bli utskrattad. Eller kanske inte, men jag tror innerligt på uppfattningen att man måste kunna reglerna innan man bryter mot dem. Att skriva fel på grund av bristande kunskap imponerar inte på någon, men att kreativt avvika från genrenormer eller språkregler är ett kännetecken för stora författare. Balansgången på den luddiga linjen mellan genialitet och genans är en svår sådan, risken är stor att man hamnar med ett ben på var sida.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 23: Retorik

I Svensk ordboks (2009) artikel om retorik kan följande läsas: ’(läran om) konsten att tala väl och att övertyga eller övertala andra’. Som nyans av denna huvudbetydelse står ’även med negativ bibetydelse konsten att tala väl och övertygande utan ngt egentligt innehåll (eller med vilseledande innehåll) i det som sägs’.

För att börja med SO:s huvuddefinition tänker jag klargöra skillnaden mellan övertala och övertyga. Övertala handlar om att få x att gå med på att göra y, medan övertyga går ut på att få x att betrakta y som sanning. Där övertala handlar om att få någon att handla mot sin egentliga vilja, innebär övertyga snarare ett omotsägligt resonemang eller regelrätt manipulation. Men när övergår resonemang till manipulation? Manipulation handlar om oärlighet och att undanhålla viktiga delar av information; man berättar inte hela sanningen. För mig innebär detta att ju mer ensidigt ett resonemang är, desto mer påminner det om ett försök att manipulera. SO:s exempel för ordet manipulera är ”väljarna manipuleras lätt av smarta politiker”, vilket gör att jag anar lite av det politikerförakt som finns i samhället även hos lexikograferna.

Talaren Quintilianus i det kejserliga Rom menade att retoriken ska användas av rättrådiga och karaktärsfasta talare, inte vara ett redskap för cyniska manipulatörer. När en politiker i dag öppnar munnen inför riksdagsvalet är det klart att mycket av det som sägs inte kommer att genomföras. Osäkerhetsmarkörer som ”om utrymme i budgeten finns” eller ”vi strävar efter” handlar inte om löften eller förhoppningar, utan om vilseledande retorik i linje med den SO:s betydelsenyans beskriver.

Filosofen Platon var kritisk mot retoriken eftersom han ansåg att den inte strävar efter sanning utan efter makt. Platons elev Aristoteles delade inte denna uppfattning utan undervisade i konsten och skrev dessutom en lärobok som lade grunden till hela ämnet. Men antikens föreställda bild av den välvillige vältalaren har fullständigt förvrängts av moraliskt underutvecklade demagoger. Hitlers manipulation av ett folk är ett skräckinjagande exempel på retorikens avigsidor, men han är inte den enda välformuleraren i historien som med retoriken som maktmedel för många människor förändrat och förkortat framtiden

”Sticks and stone may break my bones, but words can never hurt me”. Ack ack ack, denna naivitet. På samma sätt som en bild säger mer än tusen ord kan ett ord såra mer än tusen slag. Det är lätt att likställa en aforism med en truism, men att en tanke förevigats som ordstäv innebär inte per automatik att det är en absolut sanning. Glåpord kastade rakt i ansiktet kan göra betydligt ondare än en snöskyffel mot samma område. Förolämpningar kan göra olika ont beroende på sanningshalt, källa och syfte. Berör någon en känslig punkt är det klart att det gör ont. Om din partner eller bästa vän yttrar elakheter är det klart att det gör ont. Om du möts av tillmälen med avsikt att såra är det klart att det gör ont. För ord påverkar.

I Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt beskriver den vältalige lord Henry ett hedonistiskt livssätt som har stark verkan på den unge, oskuldsfulle och vackre Dorian Gray. Dorian söker sig till livsnjutning och hans tilltagande dekadens leder honom djupare ner i moralisk upplösning. Och allt startade med ord. För ord påverkar.

Ord kan vara kraftfulla nog att få en annan person att ge och att ta, att glädjas och att gråta, att älska och att hata. Illvilliga idéer som kläs i en dräkt av angenäma adjektiv, vackra verb och sköna substantiv kan planteras i tanken. Dessa frön förändrar förutsättningar och fördärvar framtider. Inflytelserika individer med talets gåva kan påverka våra tankebanor, putta oss lite ur kurs och få oss att nå ett annat mål än det avsedda.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 22: Kärlek

Jag tänkte inleda med att göra en tämligen oromantisk analys av ordet kärlek. Enligt Svensk ordbok (2009) är det första skriftliga belägget för detta ord från 1200-talets Västgötalag, även om fenomenet gissningsvis är äldre än så. Kär kommer från fornsvenskan och är inlånat från fornfranskans cher, som i sin tur kommer från latinets ca´rus med samma betydelse, medan ändelsen lek i detta fall är ett suffix vars bokstavliga betydelse blekts bort. Jag hoppas att jag inte har gått alltför mycket vilse i etymologins svårnavigerade snårskogar.

Kärlek är tydligen en ’mycket stark, positiv känsla (för ngn) som kännetecknas av ömhet och ibland sexuell åtrå’, vilket låter ganska upplyftande. Det är sällan jag slår upp en ordbok och finner en definition som är något annat än saklig och torr. Detta behöver i sig inte vara något negativt; det vackra står för de fantasifulla att finna i det finstilta mellan raderna. Antingen lider jag brist på fantasifronten, eller så är just det här lemmat (det vill säga den minst böjda formen av ett ord, den som förekommer i ordböcker) ett undantag.

En intressant sak är att engelskans love beroende på kontext kan stå för svenskans substantiv kärlek och vårt verb älska. Varför det är så att vi har två ord medan engelskan har ett kan jag inte svara på. Dock är älskar ursprungligen ett nordiskt ord med grundbetydelsen ’uppföda’, och förstabelägget i skrift är omkring 1325 i Västgötalagen. Ett intressant sidospår är att älska enligt Svensk ordbok kan ha två betydelser: ’känna kärlek för en viss person, spec. utan inslag av erotik’ eller ’ha könsumgänge med ngn; mest i form av samlag’. Att den första betydelsen utesluter den andra är för mig en ganska egendomlig motsättning. Det är inte ovanligt att ett ord kan betyda flera saker, men att den ena definitionen innehåller kärlek utan erotik och att den andra endast innehåller kärlek med erotik känns ologiskt. Hur denna betydelseglidning har gått till kan jag inte heller riktigt ge svar på, även om jag misstänker att älska efterhand blev synonymt med stark passion, en betydelse som rimligtvis kan förknippas med den intima sfären. Betydelse nummer två förekom i skrift första gången år 1921.

Anledningen till att jag valde att komma in på skillnaderna mellan älska och kärlek är de olika synsätt som ligger dolda bakom. När A älskar B föreställer jag mig att ordet beskriver de känslor som A hyser för B. När A delar med sig av sin kärlek till B blir det som att A har ett lager av denna romantiska råvara inom sig och B endast är ett objekt att projicera dem på. Personligen känns den här konstruktionen naturligare på engelska – share your love –, på svenska känns den aningen krystad. Vad jag vill poängtera är att de olika uttryckssätten avslöjar olika synvinklar på en grundläggande del av den mänskliga kulturen. Är vi romantiska varelser som ofrivilligt och handlöst knyter oss till en person med ett okapbart band? Eller är vi kanske snarare kärleksfulla varelser som väljer vem vi vill överösa med den ”mycket starka och positiva känsla” vi alla har ett lager av inombords?

Ibland känns det bra att jag har större delen av ett liv att fundera över livets beskaffenhet, ibland känns det som att tiden aldrig kommer att räcka. Att hitta svar på frågor av den här karaktären är antagligen inte möjligt – det finns inga rätt svar, bara sinnesstämningar. Jag är övertygad om att frågorna bara blir fler med åren. När vägs ände nästan är nådd sitter jag förhoppningsvis med mina frågor och det som återstår innan timglaset är tomt är att bestämma mig för svaren. Vem bryr sig om meningen med livet? Varför söka efter lätta och rätta svar? Det är resonemangen och inte svaren – resan och inte målet – som jag är intresserad av.

En lek med en början,
en lek med ett slut,
livet är kort,
så lek en minut.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 20: Magi

Veckans vokabel var tänkt att bli kortare än vanligt då en guldkantad helg hastigt passerat. Nästa vecka kommer dessutom att gå i tentamens tecken, varför tiden till att gosa ner mig i ett ord då är på tok för begränsad. Men nu sitter jag här på Henriks sovrumsgolv, med en sovande Henrik på sängen till vänster och en bloggande Clara vid datorn till höger, och inser omöjligheten. Nu när jag har klart för mig vilket ord jag ska utforska inser jag att något annat än en djupare dykning inte vore rättvist.

Magi. Någon gång i barndomen kom jag i kontakt med detta ord och vår relation har försiktigt utvecklats till något ganska vackert. Enligt Svensk ordbok (2009) är magi en ”(föregiven) behärskning av omgivningen med övernaturliga metoder som besvärjelse, rituella handlingar o.d.”, vilket i sig inte tillnärmelsevis beskriver min relation till begreppet. Ett övernaturligt fenomen är kanske svårt att definiera med naturliga termer, och även om en ordbok kan vara en ändlös källa till fantastiska fantasier, så är det nog inte det sammanhang där magi frodas.

För mig är magi till vardags en metafor som ganska bra tar sig uttryck i datorspelet The Longest Journey (eller Den längsta resan för den som föredrar den svenskspråkiga versionen). I spelet har världen för längesedan delats itu. Den ena halvan, Stark, är en lätt dekadent framtida version av vår värld; en värld fylld av vetenskap och logik. Den andra halvan, Arcadia, är byggd på magi och är rent materiellt ett outvecklat medeltidsamhälle, men magin ger världen andra förutsättningar.

Det finns mörka krafter som strävar efter att återförena världarna och själva ta makten. När vetenskapen och trolldomen förr levde tillsammans slets världen nästan i stycken: krafterna blev tillsammans för starka. Den ofrivilliga hjältinnan April Ryan måste hindra denna återförening för att hindra en förödande kollision mellan logik och magi.

Denna fiktiva konflikt symboliserar min inre strid. Magi mot vetenskap, känslor mot förnuft. Rationalitet blir ibland ett sätt för mig att rättfärdiga en känslobaserad handling, en efterkonstruktion för att övertyga andra och mig själv om att jag är en förståndig individ som handlar utifrån reson och inte känslor.

Samtidigt vill jag vara en känslosam varelse, som tänker och handlar med hjärtat. Självklart är det bäddat för konflikter. Magin och vetenskapen kolliderar och sliter i mig och det är svårt att veta vilket öra jag ska lyssna till. Ibland anar jag att jag inte riktigt passar in, men är jag en magiker i ett Stark-liknande samhälle, eller en kallhamrad logiker i Arcadia? Som allt annat anar jag att det handlar om en balansgång. Är jag för empatisk och gör allas lidande till mitt är det klart att en undergång är stundande. Men samtidigt räds jag ofta vid tanken på hur kall världen kan vara, hur egocentricitet har blivit norm. Produktion är var persons plikt och materialism var mans måste. Varje dag måste balansen hållas för att inte trilla ner i känslomässigt fördärv eller falla ner i en kall betongvärld.

Hur mycket jag än värdesätter kunskap så är magi ibland att föredra. Jag vill inte veta varför ett ögonkast kan sprida värme, varför en lätt beröring kan få kroppen att darra eller hur ett ord kan skapa fysisk smärta. Nej, rationaliteten får ibland lov att stiga åt sidan för magins värmande hand.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 17: Ortografi

Jag tänker denna vecka ta mig an en fackterm. Ordet ortografi är inte ett underämne till geografi som behandlar orter och deras namn, även om detta kan vara en tolkning som ligger nära till hands. Jag kan med stolthet avslöja att jag genomskådade detta ords förrädiska yttre då jag stötte på det första gången. Dock inte till den grad att jag förstod vad det betydde, men dess omgivande textuella kontext gjort det i högsta grad klart för mig att det inte var ett ord som hade med Borås, Borlänge eller Båstad att göra (de tre första orterna i mina tankar börjar alla på ”b”, vilken psykologisk term förklarar detta?). Eftersom sammanhanget var språkvetenskapligt deducerade jag att ordet rimligtvis bör vara relaterat till detta fält. Jag var mycket riktigt på rätt spår, ibland förundrar jag till och med mig själv. Enligt Svensk ordbok (2009) betyder ortografi ”(sammanfattningen av) principerna för korrekt stavning av ett språks ordförråd”. Lätt förenklat kan man säga att det handlar om rättstavning.

Man kan debattera om det vackra med det här ordets form och innebörd. Personligen gillar jag ord med runda grafem (skrivtecken), varför i synnerhet ordets inledande ”o” får mig på glatt humör. Att det här ordet på min dialekt inledningsvis uttalas ”otto” hindrar inte min språkliga glädje nämnvärt, om något innebär detta tappade ”r” att ordet blir rundare/mjukare/lenare i munnen och följaktligen trevligare att bruka. I övrigt har jag inte speciellt mycket att säga om det fonetiska, varför jag genast släpper detta och vandrar vidare.

När det gäller rättstavning är jag väl medveten den ambivalenta inställning som finns i samhället. För vissa är ett felstavat ord lika kränkande som ett slag i ansiktet, medan det för andra är mer regel än undantag (alla som försökt att söka på Tradera eller Blocket vet vad jag menar; ofta får man till exempel fler resultat om man särskriver ett vanligtvis sammanskrivet ord).

Alla förstår inte vitsen med att följa skrivregler. Även om vissa tycks tro att rättstavning är ett självändamål är detta givetvis inte fallet. Skrivnormer underlättar för alla språkbrukare, såväl producenter som konsumenter. Att läsa en text som tydligt signalerar var den börjar och slutar med inledande versal och avslutande skiljetecken, är betydligt lättare än att läsa en text som inte gör det. Att läsa en text med rättstavade ord går betydligt snabbare och enklare än en txt ndklttrd md frkrtnngr och andra reducerande element. Att skriva en text går lättare om man har en mall att placera sina tankar i. Kan du språkets regler blir det betydligt lättare att få fram ditt budskap, och språket blir ett maktredskap.

Jag har tidigare skrivit att jag uppskattar kreativ användning av språket, men jag misstänker att det inte är kreativa processer som verkar i dessa lägen. Nu vill jag inte vara en översittare som ser ner på folk som inte vill eller kan skriva efter Svenska Akademiens ordlista, forskning har visat att människor kan kodväxla, det vill säga växla i formalitetsgrad beroende på situationen. Men någonstans inom mig finns det en oro att skriften ska delas itu, att vi får två helt olika skriftspråk. Skrivandet förankrar ju sig i ryggmärgen desto mer man skriver, varför jag tycker det vore dumt att träna in ett ”felaktigt” språk .

Jag föreställer mig att ord som felstavas i informella sammanhang lätt kan glida med in i formellare texter. Är man av motsatt åsikt, att en människa helt och fullt kan använda respektive språkbruk i respektive kontext, verkar det som att det verkligen är två språk vi talar om. Två språk med helt olika ortografi och kanske i viss mån även grammatik.

Det finns mycket att säga om språkriktighet, språkreception och annat gosigt, men jag ska inte gå in på de reaktioner som inkorrekt språkbruk kan väcka hos många läsare, det är ett ämne som i sig skulle må bra av att utforskas i ett mer vetenskapligt sammanhang. Inte heller ska jag fördjupa mig i det faktum att avancerat språk är ett sätt att utforska och uttrycka abstrakta och för individen utvecklande resonemang. Istället ska jag runda av med att erkänna att det kan vara så att bilden jag målar upp är överdrivet dystopisk, eller åtminstone väldigt långt fram i tiden. Språk utvecklas, det är inget som kan eller bör ändras, men jag känner ändå ett styng av oro när jag tänker på framtiden för svenskans ortografi.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 11: Serendipitet

Denna veckas vokabel beskriver ett fenomen som i dagens elektroniska värld förekommer allt mer infrekvent. I en värld med outtömliga digitala kunskapsbanker vid fingerspetsarna är det mycket lätt att utan omvägar finna det man söker. Vid bläddrandet i en bok av uppslagskaraktär är serendipitet som källa till kuriös kunskap däremot helt enkelt ovärderlig. Alla som någon gång hållit i en encyklopedi eller ett lexikon har antagligen upplevt samma företeelse – av en slump gjort ett lyckligt fynd.

Nu omfattar ordets betydelse betydligt mer än informationshämtning. Anledningen till att jag tog just detta som exempel har med en video om lexikografi att göra. Under ett TED-seminarium brukar nämligen lexikografen Erin McKean ordet ”serendipity” i just detta sammanhang. Serendipitet är i sin tur en försvenskad version som rekommenderas av Sveriges officiella språkvårdsorgan Språkrådet, samt finns med i Svensk ordbok (2009).

Eftersom jag tillhör den skara som inte tror på ödet, gillar och behöver jag alla ord som har något slags relation till slumpen. I denna glosgrupp är givetvis serendipitet kronjuvelen. Vilket ord kan annars beskriva många av mitt livs mest intressanta möten på ett tillfredsställande vis? Tankarna vandrar genast till åttioårige Gunnar som Johan och jag stötte på mitt i myllret på Bangkoks gator. Mannen med härliga historier som till synes  utan skam lämnade oss med sin måltidsnota och en utmärkt berättelse (i sin helhet, fråga mig så kanske jag berättar den).

Den som söker skola finna …                                                                                   något annat.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 8: Snickarglädje

Ett ord som fram tills helgen inte existerade i min vokabulär är snickarglädje. Jag vet inte hur jag har missat det, men på något vis har det smugit sig under min språksensor. Svensk ordbok (2009) definierar det som följer: ”detaljrik arkitektur i snickeri ofta på utsidan av hus”. Den som vill precisera förklaringen vidare hänvisar jag till valfri sökmotor, då jag av någon outgrundlig anledning inte aktivt nyttjade kameran som passivt hängde över min axel, för att dokumentera och demonstrera fenomenet. Något som sedermera alltså skulle visa sig vara ytterligare en fadäs från min sida, vilket jag ber om ursäkt för.

Ordets ordagranna tolkning romantiserar företeelsen på ett förträffligt sätt. Denna guldkantsdekoration på tillvaron kan omöjligen vara skapad av någon annan än en snickare som brinner för sitt hantverk. Den tid, möda och skicklighet som ofrånkomligen ligger bakom de fina små krumelurerna i taknocken är uppenbarligen ett resultat av synnerligen mycket arbetsglädje – snickarglädje.

Jag blir alltid väldigt glad när ett ord lika vackert som detta introduceras för mig. Sålunda tackar jag hjärtligt min goda vän Anna för att hon, i helgen under mitt Uppsalabesök, pekade ut snickarglädje för mig – inte bara ordet, utan även de flera utmärkta exemplar av fenomenet som föranledde upplysningen.

I julklapp önskar jag mig ord som har betydelse utöver den semantiska. Lämna gärna en julklapp i form av en kommentar (eller fler) med ett ord, vad det betyder och varför det är älskansvärt för dig.

FacebookTwitterGoogle+

Svensk ordbok

Aldrig mer kommer jag att famla i okunskapens mörker när ett främmande ord dyker upp och blockerar ljuset. Räddningen är kommen. Räddningen är i varje fall beställd. Någon gång nästa vecka anländer förhoppningsvis lågan som lyser upp litteraturens skuggpartier: Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien. Två band med ren språklig kunskap. När ord som eklekticism, konkatenering eller schattera dyker upp har de aderton botemedlet. Med 3 700 sidor och 65 000 uppslagsord är det svårt att förbli okunnig. Från och med snart ska detta bli min huvudkälla vid betydelsebrister i mitt ordförråd.

Jag är lite fattigare men mycket rikare.

FacebookTwitterGoogle+