Etikettarkiv: valborg

Veckans vokabel 32: Dekadens

För förra helgens observationer från Valborgsfirandet i Uppsala finns det bara ett ord: dekadens. Ett ’tillstånd av förfall’ kan man utan att överdriva kalla situationen som vi gick runt i (Svensk ordbok, 2008). Att förfallet gällde ’särskilt andligt och moraliskt’ kan de testosteronfyllda, high-fiveande studenterna som tände eld på en soffa som de kastade ner från taket på en åttavåningsbyggnad stå som bevis för. Det var en ganska besynnerlig syn och strök på något sätt under det samhällsansvar som somliga studenter uppenbarligen inte känner. Men visst, om man ska flytta om några veckor, varför inte elda upp möblemanget först?

Och efter det gick det utför. Vi tog skydd i Annas korridorsrum någon våning ner, där vi i vår lilla bubbla kunde isolera oss från den festfrenesi som kokade utanför. Korridoren var fylld av människor utan anknytning till densamma, och somliga låg i hallen fulla och fryntliga.

När jag skulle hjälpa Tommy, en medlem i sällskapet, att hitta vägen till rätt lägenhet, fick jag hoppa över människor och kryssa emellan dem och när jag mötte honom i trappen var det kö för att komma upp igen. En haktappande mängd människor pressade sig upp till taket, där det enligt uppgift vistades runt 400 studenter. Vi fick spendera 15 minuter i ett alkoholluktande trapphus fyllt av fulla, högljudda studenter som pressar sig upp för trapporna då de inte förstår konceptet att ett tak inte rymmer hur många som helst. Sådär lagom dekadent.

Dagen efter var det tomma flaskor i korridoren, och glaskross, klibb och vinkartonger i hela trapphuset. Utanför fanns det glas över hela marken, resterna av en datorskärm modell äldre, stolar, chipspåsar och engångsgrillar. Hela scenariot var som hämtat från dagen efter bomben, zombieapokalypsens efterdyningar eller vilken annan domedag plus ett man nu vill föreställa sig. Kort sagt, dekadensen visste inga gränser. En annan av mina följeslagare, Ola, dokumenterade resultatet som nu finns på youtube till allmän beskådan.

När en så stor mängd människor koagulerar till en ansvarslös klump vet jag inte vart världen är på väg. När framtidens ledare tänder eld på sin omgivning och hivar den över höghustak känns framtiden lika mörk som den djupaste brunn. Nu är studentperspektivet från valborgs Uppsala aningen för snävt för att anses representativt för samhället, men det är fortfarande skrämmande att så många människor ägnar sig åt detta beteende.

Frågan är om samhällets kollektiva moral någonsin har existerat, eller om moral bara är någonting som återfinns hos enstaka individer. Jag kommer ihåg en artikel jag läste om varför människor inte ingriper när de ser felaktigheter på offentlig plats. Ju fler som observerar något oegentligt, desto större är sannolikheten att ingen ingriper. Vi upplever det som att det är ett kollektivt ansvar att ingripa som delas lika av alla på plats, och är det bara två personer som ser det hela uppfattas det individuella ansvaret som 50 procent, medan det uppfattas som 10 procent, och betydligt mindre tvingande, om det är tio människor på plats. Jag tror att det ligger mycket i det här sättet att resonera kring ansvar; man känner nog mer press att ingripa om ingen annan har möjlighet att hjälpa till.

Civilkurage är något fint som inte skådas lika ofta som det borde. Att våga säga ifrån när andra handlar fel kan ofta räcka för att avvärja en situation som inte bör uppstå. Jag tror faktiskt inte att medborgarnas mod och moral har fått ge plats åt dekadenta drifter. Men ibland, som på valborg, kan jag inte se annat än dekadens och dystopi när jag blickar framåt.

FacebookTwitterGoogle+

Veckans vokabel 31: Bakis

På samma sätt som den klirrande, lila kassen är ett löfte om en trevlig helg, är baksmällan ett kvitto på detsamma. (Även om Systembolagets kassar i dag inte nödvändigtvis är lila, kvarstår färgen som en symbol för förut nämnda instituion.) Det kostar att ligga på topp etc.

Att vara bakis, som man säger, är något av det värsta jag vet. Att kasta bort en hel dag på ingenting, medan kroppen gör sitt bästa för att återställa balansen, är något jag inte har förstått tjusningen med. Sova till tolv. Äta något fett. Göra ingenting, Äta något igen. Gå till sängs. Visserligen behöver inte varje bakisdag spenderas med en känsla av influensa, mycket beror det på hur duktig man var på att sätta ner glaset i tid kvällen innan. Om dagen efter dessutom spenderas i goda vänners lag är den inte bortkastad. All tid som spenderas med människor man tycker om är värdefull.

Men att resa dagen efter en utekväll är ingen rolig upplevelse. Inte att resa sig upp när klockan klämtar, och definitivt inte att förflytta sig några längre sträckor rent geografiskt. När jag på påskdagen skulle retirera från hemtrakterna tillbaka till min norrländska fästning kände jag av föregående kvälls ymniga och varaktiga festande mer än jag ville. Att packa väskan i mitt dåvarande tillstånd var lite utav en ansträngning och inget jag var speciellt intresserad av att göra, sitta i solen och läsa var mycket minder världsomvälvande. Men plikten framför allt, som Calle 6 brukade säga. Efter ansträngning och assistans var väskan packad och matsäck ordnad. Det som dröjde sig kvar, det kvitto jag hade från gårdagen, var en illamåendekänsla som inte ville komma överens med resandet. Resan, som skulle vara 17 timmar, spenderades i ett tillstånd som protesterade mot såväl vertikal som horisontell förflyttning.

Periodvis kunde jag läsa min bok – Blodets meridian av Cormac McCarthy, författaren till The road och No country for old men, rekommenderas – men stundtals var det något inom mig som tyckte att läsning inte lämpade sig i mitt nuvarande tillstånd. För att lugna min oroliga, illamående själ fick jag då helt enkelt nöja mig med att ta ner boken och tjuvlyssna på herrarna till höger om mig som hade en något högtravande diskussion om något slags lajvliknande improvisationsinstallation i Los Angeles som den ene hade arbetat med. Nåja, jag kom fram tillslut (om än en timme sen …) och resan var faktiskt trevlig (bortsett från nattågssträckan som spenderades liggandes vaken i en varm kupé på en brits som lämnade en minnesbeta i ryggen som kändes rejält i några dagar).

Anledningen till att jag tar upp detta nu är inte för att jag i dag är bakis. Faktum är att det i dag inte ens är söndag. Jag sitter några dagar i förväg och skriver ihop början på veckans vokabel, då vi i helgen ska hyra en bil och styra kosan mot Uppsala där valborg ska spenderas. Nu kan världsvana läsare börja ana varför veckans vokabel aktualiserats. Det är nämligen så att valborg i Uppsala, enligt pålitliga källor, ofta ackompanjeras av alkohol i olika former (OK, alltid flytande, men ni förstår vad jag menar). Då jag alltid brukar säga att man ska ta seden dit man kommer, vill jag inte framstå som en hycklare på självaste valborg, men för att hålla helgen på en relativt sofistikerad nivå har en behållare optimerad för att bevara vätskors temperaturer införskaffats. Det kommer åtminstone finnas en Blekingebo i Uppsala den 30:e april som ur en billig termos från Clas Ohlson avnjuter en iskall white russian.

För att inte glorifiera den rucklande studentkulturen – som jag i vanliga fall undviker mer än föga – ska jag återigen ta ton i min klagosång. För det är nu det spännande påbörjas: Resten av inlägget ska nämligen avslutas i Uppsala mitt i det sengångartillstånd jag siar om.

När jag läser orden ovan från ett fysiskt friskare jag, kan jag inte annat än förfasas över den spöklika precision som min spådom har slagit in. Jag är uppenbarligen klärvoajant. Jag hade skrivit något längre och fyndigare, men jag har fullt upp med att njuta av en bakisdag i mycket goda vännerslag.

FacebookTwitterGoogle+

En valborgsodyssé

Fyra studenter på resande fot,
med blicken riktad mot söder.
Med Ola vid ratten som självvald pilot,
rullar vi neråt som bröder.
Vår bil tycks hämtad direkt från en skrot,
hjulen de rullar och blöder.
Det är Uppsala vi alla ser fram emot,
det är för valborg som vi glöder.

Allt talar för en episk semester,
med kalas av stor proportion.
Vi skriker alla vilda protester,
så fort Henrik börjar ta ton.
”Överlåt det åt radions orkester,
du skapar en djup depression.”
”Spara din sång till framtida fester,
eller smaka på vägens friktion.”

Resan fortsätter i hyfsat humör,
trots byten av hårda ord.
Men vi fyra är bröder tills vi dör,
vår vänskap stöpt i vinterns nord
”Helvete, Tommy häll käften du stör,
du driver mig nästan till mord.”
Ett brakande följt av en vämjelig odör,
nu var skadan bannemig gjord.

Jag tänker sakta ”hur ska detta gå,
hur ska jag klara av färden?”
Jag tänker ”satans Skellefteå!”,
och anar höjda blodvärden.
Jag blickar utåt, nu kan jag förstå,
”vi måste lägga ner svärden!
Barnsligt gnabb får inte bestå,
låt oss enas igen emot världen!”

FacebookTwitterGoogle+