Lingvistisk lingo: Lars-Gunnar Andersson

Mitt möte med mannen, myten.

Nu har det passerat tillräckligt lång tid sedan min favoritprofessor tillika språkidol Lars-Gunnar Andersson avlade sitt besök för att jag ska ha distans nog att kommentera det. Den språkintresserade läsaren känner förmodligen till Lars-Gunnar i hans roll som sakexpert i radioprogrammet Språket på P1. Om denne professor i modern svenska trots allt är okänd för dig, finns det ett lätt sätt att åtgärda detta, nämligen via Sveriges Radios poddradio.

I dagar, ja veckor hade jag sett fram emot besöket. Under min termin som studerande vid Göteborgs universitet hade jag en lördag chansen att se en direktsändning av detta radioprogram på min institution. Jag behöver knappast beskriva bitterheten som sjöd inom mig bakom ratten i jobbilen denna helg. Men nu skulle jag alltså få en ny chans att se denna språkliga virtuos i verkliga livet. Den här gången skulle inget få komma emellan.

En månad spenderades med att försöka överföra delar av min entusiasm till mina kurskamrater. (Något som möttes med blandade reaktioner.) När dagen D och Lasse-G nalkades, gjorde mina nerver sig påminda. Jag hade sedan länge bestämt att jag med självsäkra steg skulle gå fram till mannen och be om en autograf. Jag hoppades även på att jag i ett ögonblicks inspiration skulle slänga ur mig någon språkfråga vars insiktsfullhet skulle göra intryck och imponera. Tyvärr existerar ju något som heter självkännedom. Den sa mig att sannolikheten var större att jag skulle finna mig ståendes framför giganten, fnissandes och stammandes med ögonen fixerade på mina – ovanligt fascinerande – skor, och kvida fram ett ”Autograf!” i ett för mig helt okaraktäristiskt högt tonläge.

Nu föll det sig så väl att jag efter hans föreläsning – ”Svensken om svenskan” – genomförde min plan bättre än förväntat. Jag växlade inte bara några meningar om min utbildning och en del andra språkrelaterade ämnen, utan jag lyckades även med konststycket att lura ner honom i vårt hemrum för att sätta sin kråka på en tavla på väggen. Redan första gången jag hörde Språket insåg jag att mannen på radion inte kunde vara annat än sympatisk, men jag trodde inte att han skulle vara trevlig.

Dagen är över och förevigad. Men jag hoppas lite inombords att det här inte är slutet på en historia, utan kanske början på en ny.

(Om Lars-Gunnar Andersson mot förmodan skulle råka läsa det här tar jag tillbaka allt och hävdar motsatsen.)

Veckans vokabel 9: Tankeskutt

Alla har vi gjort oss skyldiga till tankeskutt. Av alla uttryck som jag har hört för att beskriva fenomenet det betecknar, känns tankeskutt som det mest pricksäkra. Det är just ett skutt – eller ja, hopp ­– över den bryggande delen mellan två till synes fristående tankar.

De mellanliggande tankeleden brukar framstå som så uppenbara att de är onödiga att påpeka. Detta är dock en inställning som i alla fall jag oftast är tvungen att ompröva när min lyssnare med frågande blick och oroligt tonfall undrar om jag har fått i mig något olämpligt och/eller olagligt. (Förvånansvärt ofta med tillägget var mer finns att finnas.)

Det är nu som det brukar vara intressant att spåra resonemanget bakåt. En tanke som väckts i förbifarten kan färdas genom åtskilliga synapser och neuroner, och muterats påtagligt innan resonemanget artikulerats av det fonetiska maskineriet.

”Den där kon som susade förbi bilfönstret påminner om när jag räknade kor på väg till sommarstugan förra sommaren, där jag läste Mina drömmar stad, den där jättebra boken om Stockholm. Just ja, Stockholm. Det var länge sedan. Sist jag var där var på väg hem från permis. Lumpen. KSP, AK5, M90 med mera utgjorde livet då. Apropå förkortningar. LOL, OMG, WTF. Chatkompisarna från förr, vad gör de nu?”

Om jag nu skulle vända mig till kamraterna bredvid och öppna munnen, skulle ögonbryn höjas, pannor rynkas och frågan ställas.

”Erik, vad har du tagit?”

NYTT NYTT NYTT

Först vill jag hälsa alla välkomna till min nya domän och min nya design. Jag skryter stolt och gärna med att jag har gjort det mesta själv. Jag har dock tvingat en del vänner att komma med lite smakråd samt googlat fram lösningen på de flesta problem jag har stött på. Nu har WordPress – ett gratis hanteringssystem för bloggar och hemsidor – varit lättare och bättre att arbeta med än jag trodde, varför jag vill passa på att nämna dem såhär i mitt inledande inlägg.

Med pompa och ståt! Välkomna!

Bilder från min Uppsalavistelse i helgen

[nggallery id=10]

Jag måste passa på att tacka min goda vän Anna för vistelsen.

Slott och nationer, studenter och ångestvrål.

Uppsala har nog allt och lite till.

Är änna en görgo stad.

Det vet la jag.

Slut.

Veckans vokabel 8: Snickarglädje

Ett ord som fram tills helgen inte existerade i min vokabulär är snickarglädje. Jag vet inte hur jag har missat det, men på något vis har det smugit sig under min språksensor. Svensk ordbok (2009) definierar det som följer: ”detaljrik arkitektur i snickeri ofta på utsidan av hus”. Den som vill precisera förklaringen vidare hänvisar jag till valfri sökmotor, då jag av någon outgrundlig anledning inte aktivt nyttjade kameran som passivt hängde över min axel, för att dokumentera och demonstrera fenomenet. Något som sedermera alltså skulle visa sig vara ytterligare en fadäs från min sida, vilket jag ber om ursäkt för.

Ordets ordagranna tolkning romantiserar företeelsen på ett förträffligt sätt. Denna guldkantsdekoration på tillvaron kan omöjligen vara skapad av någon annan än en snickare som brinner för sitt hantverk. Den tid, möda och skicklighet som ofrånkomligen ligger bakom de fina små krumelurerna i taknocken är uppenbarligen ett resultat av synnerligen mycket arbetsglädje – snickarglädje.

Jag blir alltid väldigt glad när ett ord lika vackert som detta introduceras för mig. Sålunda tackar jag hjärtligt min goda vän Anna för att hon, i helgen under mitt Uppsalabesök, pekade ut snickarglädje för mig – inte bara ordet, utan även de flera utmärkta exemplar av fenomenet som föranledde upplysningen.

I julklapp önskar jag mig ord som har betydelse utöver den semantiska. Lämna gärna en julklapp i form av en kommentar (eller fler) med ett ord, vad det betyder och varför det är älskansvärt för dig.

Veckans vokabel 7: Tassemarker

Tassemarker är ett ord som jag stött på ett fåtal gånger. Majoriteten av användningarna har Ingvar Storm, programledare för På Minuten och Spanarna, stått för. Därför tänkte jag att det skulle vara en intressant vinkling att fråga herr Storm vad för relation han har till detta ord. Följaktligen skickade jag iväg ett mejl med frågan (och en del beröm) utan att riktigt förvänta mig ett svar.

Hej På Minuten-redaktionen!


Jag är en spanarintresserad språkstudent skrivandes från Umeå. Jag tycker om ord i alla dess former och anser det vara intressant med de relationer människor kan ha till ord. Ett ord jag som jag har fäst min uppmärksamhet på är tassemarker. Då jag har observerat att programledaren Ingvar Storm har använt detta ord ett flertal gånger i På Minuten och även, om jag inte missminner mig, i Spanarna, slogs jag av den egendomliga tanken att det skulle vara intressant att veta vad, om någon, en så vältalig herre (blygsam komplimang) som Ingvar Storm har för relation till detta ord. Det vore roligt, trevligt och ytterst angenämt med ett svar!

Jag vill även passa på att uttrycka mitt djupaste tack för de båda ovan nämnda programmen. De har många gånger varit orsaken till att promenaden till skolan har genomförts med ett leende på läpparna.

Med vänliga hälsningar,
Erik Svensson

P.S.
Det är beklagligt att inte hela SR:s arkiv av På Minuten finns att tillgå via Internet, då de efter tredje genomlyssningen blir förargligt förutsägbara.
D.S.

En liten fadäs från min sida visade det sig. Svaret lät inte vänta länge på sig, varför jag inte ska orda mer om detta ord, utan låta Ingvar Storm stå för orrerandet. (Oredigerat återgivet.)

Hej, Erik
Det gläder mig verkligen att du gillar såväl Spanarna som På minuten.
Min relation till ordet *tassemarker* är inte särskilt märkvärdig.
Det förekom då och då bland de vuxna under min barndom på 50-talet. Och
eftersom jag redan då var naturintresserad så tyckte jag att ordet var
både lockande och träffande * utmarker där djurlivet kunde tassa
omkring ostört.
Nu har jag för mig att man nog egentligen menade att det i första hand
skulle vara vargar som tassade omkring, och att ordet i sin ursprungliga
användning syftade på ödslig vildmark som ibland kunde vara hotfull. Men
det bekymrade mig aldrig.
Med bästa hälsning
Ingvar

Det verkar som att jag har valt rätt sorts människor att se upp till, då även denna radioprofil verkar minst lika sympatisk i verkligheten som i etern (en liten diskret syftning på mitt möte med språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson för några veckor sedan).
Egentligen är jag inte förvånad. Om de inte hade denna sympatiska karaktär skulle jag med största sannolikhet inte beundrat dem från början.

Allt är möjligt med pinnens hjälp

En promenad sent en lördagskväll kan sätta fart på tankearbetet. Ett rent teoretiskt påstående, för även om kvällens promenad innehöll en hel del intressanta tankar kan jag redan nu dementera de rykten som låter det påskina att jag har revolutionerat filosofin. Dessutom är det Felix Wankel, inte jag, som uppfunnit wankelmotorn. Jag hoppas att vi nu har rett ut detta en gång för alla.

Det närmaste filosofi som formulerades under promenaden är insikten att jag lever i en drömvärld. En drömvärld av den typ som jag som liten såg på tv varje gång julen närmade sig. En värld med en stor mängd fluffig snö som var både mjuk och inbjudande. Snön är vacker, i synnerhet på natten när grenarna längs cykel- och gångbanor av snön tyngs ner i det orangea lampskenet och bildar en lång, mystisk gång. Om gången leder till samma sak som den gör på dagen går inte att med säkerhet avgöra. Något som med bara några timmars mellanrum kan förvandlas från en tråkig transportsträcka till en grogrund för finurliga funderingar fyllda av filosofi kan knappast vara pålitligt. Om nu dess form kan förändras såhär radikalt, varför skulle inte dess innehåll, dess syfte och mål, kunna göra detsamma? Kanske leder den till en magisk värld, en drömvärld.

På andra änden av filosofispektrumet finner vi pinnen. Ingen promenad är riktigt komplett utan den. En perfekt pinne är ungefär lika hög som en skidstav, tjock som en femkrona och robust nog för en svärdduell. Det är svårt att beskriva den känsla som infinner sig när rätt pinne är funnen, någon sorts pojkaktig spjuverhet gör sig gällande. Risken att det runt nästa krök kan komma en annan människa gående är för stor för att försummas, men luften måste perforeras med ett flertal hål. Varenda syremolekyl ska punkteras och koldioxiden ska frukta närvaron av min nyfunne vän. Kvällens pinne var lite kortare och smalare än jag just beskrivit, men en bra promenadpartner lik förbannat. När jag gick igenom en tunnel som jag alltid har velat röra taket på gav mig pinnen äntligen denna möjlighet. Den hjälpte mig att åstadkomma saker jag inte trodde var möjligt. Jag insåg att jag med hjälp kan nå hur långt – eller högt – som helst.

Svensk ordbok

Aldrig mer kommer jag att famla i okunskapens mörker när ett främmande ord dyker upp och blockerar ljuset. Räddningen är kommen. Räddningen är i varje fall beställd. Någon gång nästa vecka anländer förhoppningsvis lågan som lyser upp litteraturens skuggpartier: Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien. Två band med ren språklig kunskap. När ord som eklekticism, konkatenering eller schattera dyker upp har de aderton botemedlet. Med 3 700 sidor och 65 000 uppslagsord är det svårt att förbli okunnig. Från och med snart ska detta bli min huvudkälla vid betydelsebrister i mitt ordförråd.

Jag är lite fattigare men mycket rikare.

Veckans vokabel 6: Älskvärd

Ponera att du stöter på ordet älskvärd för första gången. Om du som språkbrukare då försöker bilda dig en uppfattning om dess betydelse utifrån de ingående rötterna ”älsk(a)” och ”värd”, är det lätt att dra slutsatsen att betydelsen är ’värd att älska’. I själva verket betyder älskvärd, vilket kanske redan är bekant, ‘vänlig, angenäm att umgås med’.

Nu finns det ett ord som betyder just ’värd att älska’, nämligen älskansvärd. Denna form känns mer logisk när den sätts i relation till ord som fruktansvärd och beundransvärd. Trots detta så klingar ordet älskvärd bättre i mina öron, det är kortare, enklare. Ordet älska väger tungt och ett generöst användande kan förflacka dess betydelse, något som uppenbarligen har hänt i detta fall. Men just här ser jag det inte som ett problem, då ord ofta mister sin ursprungliga innebörd när de ingår i sammansättningar. Kanske är det just att älskvärd kan användas betydligt mer frikostigt i och med sin mildare – men genompositiva – betydelse som jag finner lockande.
 
Även i språkets tassemarker finns det tankar att tänka och åsikter att … åsikta. Det finns mycket att tycka och någon måste tycka det.