Veckans vokabel 9: Tankeskutt

Alla har vi gjort oss skyldiga till tankeskutt. Av alla uttryck som jag har hört för att beskriva fenomenet det betecknar, känns tankeskutt som det mest pricksäkra. Det är just ett skutt – eller ja, hopp ­– över den bryggande delen mellan två till synes fristående tankar.

De mellanliggande tankeleden brukar framstå som så uppenbara att de är onödiga att påpeka. Detta är dock en inställning som i alla fall jag oftast är tvungen att ompröva när min lyssnare med frågande blick och oroligt tonfall undrar om jag har fått i mig något olämpligt och/eller olagligt. (Förvånansvärt ofta med tillägget var mer finns att finnas.)

Det är nu som det brukar vara intressant att spåra resonemanget bakåt. En tanke som väckts i förbifarten kan färdas genom åtskilliga synapser och neuroner, och muterats påtagligt innan resonemanget artikulerats av det fonetiska maskineriet.

”Den där kon som susade förbi bilfönstret påminner om när jag räknade kor på väg till sommarstugan förra sommaren, där jag läste Mina drömmar stad, den där jättebra boken om Stockholm. Just ja, Stockholm. Det var länge sedan. Sist jag var där var på väg hem från permis. Lumpen. KSP, AK5, M90 med mera utgjorde livet då. Apropå förkortningar. LOL, OMG, WTF. Chatkompisarna från förr, vad gör de nu?”

Om jag nu skulle vända mig till kamraterna bredvid och öppna munnen, skulle ögonbryn höjas, pannor rynkas och frågan ställas.

”Erik, vad har du tagit?”

Ett svar på “Veckans vokabel 9: Tankeskutt”

  1. Dina vokabler börjar bli lika vanebildande som de stimulantia din omgivning misstänker att du använder. De ger en skön kick och man vill bara ha mer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *