Veckans vokabel 18: Allitteration

Den aktningsvärda alfabetiska akrobatik som används vid allitteration anses av en annan vara alldeles … alldeles underbar. De underfundigt uppbyggda upprepningarna av begynnelsebokstäver bildar bokstavsrim som kittlar min lekfulla språksida. Allitteration är alltså ’bokstavsrim’ av den typen som demonstrerades ett flertal gånger i de två föregående meningarna. Detta låter kanske lite dramatiskt, men jag sugs in i en text eller ett tal med allitterationer på ett lätt hypnotiskt vis. Jag är sällan så fokuserad som när en språklig regelbundenhet presenteras för mig, och jag absorberar vartenda ord. Detta gäller inte bara bokstavsrim, jag fascineras av symmetri i allmänhet. Jag bli harmonisk vid en välkomponerad bild, ett genomtänkt möblerat rum och andra situationer där symmetri gör sig gällande. Men då jag i denna webblogg oftast försöker styra in resonemangen på just språk, är det just det språkliga som kommer att belysas.

Radioprogrammet Spanarna är en fröjd att lyssna på. Dels är panelens skarpa och fyndiga observationer en ständig källa till nöje, men deras språklighet  i synnerhet är en inspirationskälla värd namnet. Vältaliga och pricksäkra formuleringar blandade med retoriska grepp skapar ett underhållningsvärde som är svårt att överträffa i radiosammanhang. Programledaren Ingvar Storm (som jag skrivit om tidigare) använder sig ofta av allitterationer, många diskreta och smått smygande i sitt framförande. Jag gillar hans sätt att lägga in dessa små guldklimpar i sina redan gyllene formuleringar, det signalerar på ett anspråkslöst sätt att han är synnerligen säker på sin språkliga skicklighet.

Att Ingvar Storm behärskar det svenska språket råder det ingen tvekan om. Med det flyt han lägger fram sina kompetenta och komplicerade konstruktioner kan man lätt tro att han följer ett manus, även i spontana sammanhang då sannolikheten för något dylikt är särdeles låg. Hans allitterationer känns som små påskägg som endast ett vaket öra uppfattar, en liten present till de uppmärksamma. Jag tror att bokstavsrimmen i allmänhet allt som oftast missas av läsare och lyssnare, men jag är samtidigt övertygad om att de ändå gör effekt i det undermedvetna.

Slutligen vill jag säga att det inte är helt fel att få mer rytm i tillvaron. Prova att rytmiskt rimma tankarna i ordning, skaka fram lite skrift och dansa ner en dikt på pränt.

Finns det fog för att fogligt foga med ofoget foge-s?

Då foge-s stundtals kan vara knepigt att använda har jag beslutat mig för att skriva en kort användningsguide för dess bruk, baserad på artikeln om detta ämne i Språkriktighetsboken (2005).

Det är främst när förledet i en sammansättning är ett substantiv som tvekan uppstår, när det första ordet tillhör en annan ordklass används i regel inte foge-s. Men de gånger ett substantiv inleder sammansättningen är det i huvudsak uttalsmässiga och strukturella faktorer som avgör s:ets vara eller icke vara.

När det gäller den fonologiska (uttalsrelaterade) biten undviks foge-s om förledet slutar med ett s-ljud (t.ex. s, z, ce), sje-ljud (t.ex. sch, ch, ge) eller en konsonantgrupp där något av dessa ljud ingår (t.ex. husrum, punchdryck, fiskrätt).

Om strukturen kan sägas att om förledet är sammansatt, slutar på konsonant samt slutar på ett ljud som inte nämns ovan, så kan man klämma in ett foge-s (t.ex. bindestreck–bindestrecksanvändning, rättstavning–rättstavningsövning). Även vid vissa förstavelser (t.ex. an-, bi-, sam-) och ändelser (t.ex. -dom, -het, -lek, -skap) används foge-s.

I sammansättningar visar foge-s hur ordet ska utläsas, vad som är bestämning till vad: en skolbokhylla är en hylla tillverkad för skolor, medan en skolbokshylla är en hylla tillägnad skolböcker.

Ett intressant fall är kärnkraftverk. Varför denna konstruktion inte har något foge-s kan man fråga sig. Tack Språkriktighetsboken för svaret. Detta är en sammansättning som i sin tur är skapad av de två etablerade sammansättningarna kärnkraft och kraftverk. När dessa sammanfogas bör den nya formen bli kärnkraftskraftverk, men av smidighetsskäl skippas ett kraft och resultatet blir ett ord utan ofoget fog-s.

I övriga fall är det väldigt konventionaliserat huruvida foge-s ska användas eller inte. Vissa förled kräver alltid ett foge-s, medan andra bestämt men vänligt säger ”tack, men nej tack”. Ytterligare andra är ambivalenta i sin inställning och växlar fritt med fogmassan, vilket gör det svårt för oss språkbrukare att veta hur vi ska skriva. Även om oskyddad fogning kan kännas riskabelt, anser inte jag mig vara rätt person att döma ett förleds leverne.

En annan intressant aspekt av fogningen i sammansättningar är användningen av fogevokaler: gatukorsning, kyrkogård, tidevarv, barnaskara med mera. Dessa fogevokaler används som flitigast i sydsvenskt regionalspråk, men är i dag inte aktiva vid nybildningar av sammansättningar.

Är man osäker huruvida ett s behövs i fogen kan SAOL med fördel konsulteras. Finns inte den aktuella sammansättningen där, kan man snegla på liknande sammansättningar med samma förled, och i största möjliga mån efterapa den konstruktionen.

Radioaktivitet

Mitt mejl och inlägg från några veckor tillbaka medförde oväntad respons. För att skippa några mellanled kan jag deklarera att jag och min blekingska (som visade sig vara påtagligare än jag trodde) i går klockan 13.20 kunde höras i riksradio. För den som vill lyssna på denna vackra, nästintill r-lösa, dialekt i etern, pekar jag lite diskret mot reprisen i kväll kl. 19.03, natten till torsdag kl. 01.03 eller söndag morgon kl. 07.03 (hujeda mig). Om du vill ha en dos snabbare än så, ogillar att vara tidsbunden, eller helt enkelt inte har möjlighet att lyssna vid ovan nämnda tidpunkter, så finns programmet för lyssning och nedladdning på Språkets egna krypin.

Veckans vokabel 17: Ortografi

Jag tänker denna vecka ta mig an en fackterm. Ordet ortografi är inte ett underämne till geografi som behandlar orter och deras namn, även om detta kan vara en tolkning som ligger nära till hands. Jag kan med stolthet avslöja att jag genomskådade detta ords förrädiska yttre då jag stötte på det första gången. Dock inte till den grad att jag förstod vad det betydde, men dess omgivande textuella kontext gjort det i högsta grad klart för mig att det inte var ett ord som hade med Borås, Borlänge eller Båstad att göra (de tre första orterna i mina tankar börjar alla på ”b”, vilken psykologisk term förklarar detta?). Eftersom sammanhanget var språkvetenskapligt deducerade jag att ordet rimligtvis bör vara relaterat till detta fält. Jag var mycket riktigt på rätt spår, ibland förundrar jag till och med mig själv. Enligt Svensk ordbok (2009) betyder ortografi ”(sammanfattningen av) principerna för korrekt stavning av ett språks ordförråd”. Lätt förenklat kan man säga att det handlar om rättstavning.

Man kan debattera om det vackra med det här ordets form och innebörd. Personligen gillar jag ord med runda grafem (skrivtecken), varför i synnerhet ordets inledande ”o” får mig på glatt humör. Att det här ordet på min dialekt inledningsvis uttalas ”otto” hindrar inte min språkliga glädje nämnvärt, om något innebär detta tappade ”r” att ordet blir rundare/mjukare/lenare i munnen och följaktligen trevligare att bruka. I övrigt har jag inte speciellt mycket att säga om det fonetiska, varför jag genast släpper detta och vandrar vidare.

När det gäller rättstavning är jag väl medveten den ambivalenta inställning som finns i samhället. För vissa är ett felstavat ord lika kränkande som ett slag i ansiktet, medan det för andra är mer regel än undantag (alla som försökt att söka på Tradera eller Blocket vet vad jag menar; ofta får man till exempel fler resultat om man särskriver ett vanligtvis sammanskrivet ord).

Alla förstår inte vitsen med att följa skrivregler. Även om vissa tycks tro att rättstavning är ett självändamål är detta givetvis inte fallet. Skrivnormer underlättar för alla språkbrukare, såväl producenter som konsumenter. Att läsa en text som tydligt signalerar var den börjar och slutar med inledande versal och avslutande skiljetecken, är betydligt lättare än att läsa en text som inte gör det. Att läsa en text med rättstavade ord går betydligt snabbare och enklare än en txt ndklttrd md frkrtnngr och andra reducerande element. Att skriva en text går lättare om man har en mall att placera sina tankar i. Kan du språkets regler blir det betydligt lättare att få fram ditt budskap, och språket blir ett maktredskap.

Jag har tidigare skrivit att jag uppskattar kreativ användning av språket, men jag misstänker att det inte är kreativa processer som verkar i dessa lägen. Nu vill jag inte vara en översittare som ser ner på folk som inte vill eller kan skriva efter Svenska Akademiens ordlista, forskning har visat att människor kan kodväxla, det vill säga växla i formalitetsgrad beroende på situationen. Men någonstans inom mig finns det en oro att skriften ska delas itu, att vi får två helt olika skriftspråk. Skrivandet förankrar ju sig i ryggmärgen desto mer man skriver, varför jag tycker det vore dumt att träna in ett ”felaktigt” språk .

Jag föreställer mig att ord som felstavas i informella sammanhang lätt kan glida med in i formellare texter. Är man av motsatt åsikt, att en människa helt och fullt kan använda respektive språkbruk i respektive kontext, verkar det som att det verkligen är två språk vi talar om. Två språk med helt olika ortografi och kanske i viss mån även grammatik.

Det finns mycket att säga om språkriktighet, språkreception och annat gosigt, men jag ska inte gå in på de reaktioner som inkorrekt språkbruk kan väcka hos många läsare, det är ett ämne som i sig skulle må bra av att utforskas i ett mer vetenskapligt sammanhang. Inte heller ska jag fördjupa mig i det faktum att avancerat språk är ett sätt att utforska och uttrycka abstrakta och för individen utvecklande resonemang. Istället ska jag runda av med att erkänna att det kan vara så att bilden jag målar upp är överdrivet dystopisk, eller åtminstone väldigt långt fram i tiden. Språk utvecklas, det är inget som kan eller bör ändras, men jag känner ändå ett styng av oro när jag tänker på framtiden för svenskans ortografi.

Veckans vokabel 16: Arbiträr

Veckans vokabel är arbiträr och betydelsen är godtycklig. Föregående mening kan tolkas på flera lika sanna sätt. Ordet arbiträr är veckans vokabel, och det betyder ’godtycklig’. Vidare är förhållandet mellan ett ord och dess betydelse godtycklig, det vill säga enda anledningen till att en fonem- eller grafemkombination betyder vad det betyder är för att vi har en social överenskommelse om detta. Det finns inget i fonemföljden /älg/ som gör det självklart att det är skogens konung som åsyftas. Någon gång på något vis kom denna ljudkombination att representera skogens konung. Ordet blev accepterat av flera människor genom att de använde det, och det är denna acceptans som konventionaliserat det.

De onomatopoetiska (ljudhärmande) orden kan klassas som gränsfall. Djurläten kan fungera som bra exempel. Grisens nöff härmar grymtandet och är hur en svensk gris låter. Men i England låter den oink, och i Frankrike låter den groin. Innebär detta att engelska och franska grisar grymtar på ett annat språk än de svenska? Givetvis inte, även om ordet i grunden är ljudhärmande har vi i olika nationer gjort olika tolkningar. Ordets förhållande mellan betydelse och form är med andra ord delvis ljudhärmande och delvis konventionaliserad.

Men är verkligen relationen mellan tecken och objekt godtycklig? För någon som inte vet att det svenska ordet orange kommer från franskan, där det betecknar både frukten apelsin och dess färg, är det omöjligt att se ett samband mellan de två. Känner man till detta framträder sambandet, och vad är det som säger att ordet inte har ännu mer historia? Tänk om alla ord kommer från ett ursprungligt språk, eller en tankevärld á la Platon, där saker är ekvivalenta med sina namn. Orden i detta språk eller i denna värld är fullkomliga, men har under sin vandring mellan många åtskilliga generationer människors språkminnen degenererats. Ordens ursprung är bortglömt, ett ord har fått beteckna det utpekande istället för att vara det. Under tidens gång har orden blivit bleka skuggor av de ursprungliga väsendena.

Jag menar alltså att orange här inte skulle vara namnat på frukten, utan det skulle vara ett och samma. På samma sätt som en apelsin är atomerna den är uppbyggd av är den sitt namn – de är ett och samma, de är odelbara. Homonymi (olika ord som råkar stavas och uttalas likadant) existerar inte, utan det ursprungliga väsendet har jämförts med något och fått dela med sig lite av sin substans genom att även beteckna något annat. Tigerns smygande kanske har jämförts med en person som är tyst, en person som tiger. Tigerns väsen har fått dela med sig lite av sig självt genom att metaforiskt inkludera något annat.

Visst, att konstruera sammansättningar av redan befintliga ord för att beskriva en ny sak eller företeelse är tämligen enkelt och följer oftast logiska mönster; trähäst, en häst av trä. Men hur skapar man ett nytt ord utan att relatera det till något befintligt? När man uppfinner ett nytt ord brukar man utgå från redan existerande morfem (språkets minsta betydelsebärande enheter), men dessa morfem kommer ju också någonstans ifrån. Kanske ursprungsspråket? Försök uppfinna ett nytt ord som inte relaterar till tidigare språkmedlemmar och det resulterar bara i en mängd slumpartade ljud som inte alls upplevs som ett ord då det inte tycks betyda något.

Det är ju såhär vi gör i dag, om något påminner om något annat får det sitt namn från det det liknar. Datormusen har fått sitt namn från gnagaren, Internet har fått sitt namn från ett nät och så vidare. Tänk om det alltid varit såhär? Tänk om sambandet mellan beteckningen och det betecknande egentligen inte är arbiträrt?

Jag vill avsluta med att stryka under att detta har varit grundlösa språkfilosofiska spekulationer. Tack för mig.

Digitala moln

När man tycker sig se ett ord överallt är det lätt att dra slutsatsen att det är en trend på gång, men lika ofta (antagligen oftare) är det snarare så att man blivit uppmärksam på ett ord och dess användning och börjar märka alla de gånger de gömmer sig i vardagens talade och skrivna yttranden. Trots detta vill jag påstå att jag har stött på ordet ”molnet” eller ”the cloud” i betydelsen Internet ovanligt ofta på sistone. Med ”sistone” är jag medvetet ospecifik då jag inte är riktigt säker på när det började. Men att jag medvetet har uppmärksammat ett bruk som för mig tycks ökat i frekvens, tyder på att det har pågått betydligt längre än så.

Det känns inte som att det är speciellt länge sedan då en nätverkskabel eller ett modem symboliserade det världsomspännande intranät som i dag är en oöverskådlig del av vardagen. Att ett moln istället kommit att allt mer symbolisera samma sak känns i ljuset av teknikens utveckling naturligt och träffande. Internet är i dag mycket mer trådlöst än för bara några år sedan. Internet i mobilen eller via en dongel är vardagsmat, Wi-Fi hotspots och trådlösa nätverk i hemmet är nästan vanligare än motsatsen. Med denna extrema sladdlöshet är det inte svårt att föreställa sig var molnliknelsen kommer ifrån ­– all information finns lagrad i ett moln någonstans redo att plockas ner vid behov.

Självfallet är det inte så lätt – vilket förstås förstås av de flesta – molnet i fråga är snarare mediet eller mellanhanden mellan två datorer. All data som utan problem flödar genom luften mellan master och mobiler gör oss blinda för det komplexa systemet bakom. Ju mer abstrakt och svårförståelig tekniken blir för användaren, desto mer förväntar vi oss att allt ska fungera utan komplikationer, utan avbrott. Förståelsen för tillfälliga telefoniavbrott är låg när man inte begriper de bakomliggande faktorerna. Om en liten länk i kedjan fallerar, brister hela systemet. Sårbarheten i vårt trådlösa (egentligen tekniska) samhälle är inget vi förstår oss på. Därför är det inte egendomligt att människor reagerar med irritation vid isolering från vardagens trådlösa kommunikativa gemenskap.

Teknik är egentligen inte mer speciellt än något annat. Ju mer inblick man har i något, desto mer förståelse har man. Ju mer kontakt man har med något, desto mindre rädsla finns där. Detta gäller allt från teknik och andra kulturer, till information från SJ vid en tågförsening.

Det är information som får orosmolnen att upplösas.

Veckans vokabel 15: Askplock

Veckans vokabel har ett lite annorlunda perspektiv. Inlägget tar sig form av ett brev som jag i samma veva skickar till P1:s Språket, då jag hoppas att det finns någon mer som kan finna någon glädje i den språkliga iakttagelsen nedan.

Hej Språket!

Mitt namn är Erik och jag studerar till Språkkonsult vid Umeå universitet. Jag vill börja med att tacka för ett bra program, men professor Lars-Gunnar Andersson ska ha ett extra tack för sin intressanta föreläsning här i höstas, som var väldigt uppskattad både av mig och av mina programkamrater. Jag minns att Lars-Gunnar påpekade att ni aldrig får in några brev som uppskattande berör språkförändring. Här kommer i så fall ert första.

Jag fann mig själv lyssnades på en intervju i Humorhimlen på P3 för några veckor sedan, när mina öron plötsligt ryckte till vid ett ord som programledaren begagnade. Ordet hon använde var ”askplock”, och när hon uttalade det stakade hon sig och upprepade det med ett halvkvävt skratt. Min första tanke var att det var en felsägning, men med tanke på att hon upprepade ordet slog det mig att det kanske är så hennes tolkning av ordet ser ut. Och varför inte?

I dag när vi lever så långt ifrån gamla Jordbrukssveriges sädesfält, ter sig utformningen ”axplock” tämligen egendomlig. Om sädesslagens ax inte tillhör en människas naturliga omgivning, är det kanske mer logiskt att relatera denna fonetiska (ljudmässiga) bild till något som semantiskt (betydelsemässigt) befinner sig närmare vardagen. Ordet ”axplock” betyder enligt Svensk Ordbok (2009) ”slumpartat urval avsett att ge exempel e.d.”, och varför inte i så fall tänka sig att vi har en låda fylld av saker ­– eller som i detta fall tidigare erfarenheter – vars innehåll vi vill exemplifiera genom att slumpvist lyfta upp några av dem.

Efter att denna tanke väckts funderade jag på om denna folketymologiska tolkning kanske är vidare utbredd. Nu visade en snabb googling på ”ungefär 153 resultat”, varav de flesta verkar relaterade till bloggar, Facebook, forum eller andra informella sammanhang. Jag skulle inte vilja påstå att detta resultat tyder på att ordets mer utspridda – och, enligt ”ungefär 238 000 [sök]resultat”, SAOL och med största sannolikhet majoriteten av Sveriges språkbrukare, korrekta – form riskerar att förflackas och att språksystemet som helhet i förlängningen undermineras och kollapsar. Däremot menar jag att man istället för att kritisera en ”felsägning” eller ”feltolkning”, kan omfamna den och okritiskt fundera varför den har uppstått och försöka spåra den bakåt genom dunkla tankegångar och snåriga språkresonemang. Språkliga associationer och hopblandningar kan ge upphov till ett både underhållande och nyskapande språkbruk. Mer sådant säger jag!

Med vänliga hälsningar

Erik Svensson

www.skrivkunnig.se

Veckans vokabel 14: Galej

Galej. Visst framkallar detta ord muntra associationer? Bilder av unga, fryntliga, hängslebeprydda karlar sprudlande av sprallighet uppenbarar sig i mitt sinne. Gärna ett gäng färglösa (som i före färg-tv) grabbar med söderdialekt som ska ge sig ut och svänga sina lurviga en sen kväll i maj. Jag känner att ordet aldrig har varit mer aktuellt än nu under denna inte så lediga julledighet. Ja, ordet har faktiskt varit såpass närvarande att det nästintill fysiskt uppenbarat sig och presenterat sig som ”Stickan”.

Uppsluppet festande – den definition som NE.se tillhandahåller för galej – har förekommit under denna hemvändning. Den nio timmar förlängda tågresan hem skuggade inte vistelsen överhuvudtaget – förseningen ­­­­med sina intressanta konversationer med mer eller mindre intressanta människor, ledde snarare till en ljusglimt i vintermörkret. Det som följde var juldagskul och nyårsnöjen i goda vänners lag. Detta ledde i sin tur till att det visade sig vara väl värt att vistas hemmavid, vilket vidare verkligen vitaliserade mig på nytt.

Jag är inte riktigt färdig med denna blick in i mitt privatliv, men ha tålamod – snart stängs dörren. Personligen har jag en ambivalent inställning till det uppsluppna festandet. En vital faktor bakom min attityd är dagen efter, då sinnena av någon outgrundlig anledning tenderar att vara aningen avtrubbade. Jag misstänker att det är kroppens självbevarelsedrift som inser att det vore ett veritabelt självmord att denna dag ägna sig åt något mer avancerat än att fylla på de tömda vitamin- och mineralförråden genom att liggandes proppa i sig potatischips, samtidigt som den lätt uppskattande grymtar åt Dödligt vapen ett, två och tre.

Men efter vilket galejståhej är det då som ovan nämnda tillstånd tenderar att tilltaga? Vi har ju nattklubbar. Få mig inte att tala om nattklubbar. Då jag inte är den som med bortkopplad självmedvetenhet smidigt slinker fram till mitten av dansgolvet och dominerar med gödselspridaren, bistrovagnen eller vad de olika pseudodanserna kallas, kan man snabbt stryka denna typ av etablissemang från min personliga bakisskaparlista

Att spendera en trivsam kväll på en trevlig pub med goda maträtter och dito vänner är något som står betydligt högre i kurs. Men dessa kvällar är såpass infrekvent förekommande att de inte ofta skymtas på horisonten. Anledningen är till stor del ekonomisk – det är dyrt att spendera en fredagskväll på detta vis – men antalet ställen att spendera en dylik kväll på brukar inte heller vara svårräknad, vilket i sig är en försvårande omständighet. Dessutom brukar de när de väl inträffar inte vara blöta nog för att skapa den zombieapokalyps jag talar om här.

Så kallade hemmafester brukar vara betydligt mer ögonbrynshöjande (läs: för mig uppmärksamhetsväckande); nya bekantskaper knyts, gamla förstärks och vissa jästa drycker som kopplar bort omvärlden och framtiden på ett oroväckande vis kanske eventuellt förtärs. Genom empiriska undersökningar har jag lyckats ringa in att det är det sistnämnda som brukar vara orsaken till det ovan beskrivna sengångartillstånd. Jag frågar ideligen mig själv och andra om det är värt att välja bort en hel helgs hurtighet till förmån för fredagskvällens festande. Svaret tycks anmärkningsvärt ofta vara ja, i alla fall om man ska se till det folknöje som denna veckoslutsaktivitet tycks vara.

Nåväl. Nu fick det här inlägget lite extra mycket klassisk bloggprägel – om bloggandet har funnits länge nog för att få ha en dylik status. Istället för att raljera vidare över detta ska jag försöka runda av på något snyggt, smidigt och gärna återknytande och kompromissande vis. När allt kommer omkring är det faktiskt väldigt trevligt att stundom dra på sig finkostymen och tillsammans med en likaledes uppklädd vänkrets på ett symboliskt vis välkomna det nya året med öppna armar, öppet hjärta och öppet sinne.