Veckans vokabel 16: Arbiträr

Veckans vokabel är arbiträr och betydelsen är godtycklig. Föregående mening kan tolkas på flera lika sanna sätt. Ordet arbiträr är veckans vokabel, och det betyder ’godtycklig’. Vidare är förhållandet mellan ett ord och dess betydelse godtycklig, det vill säga enda anledningen till att en fonem- eller grafemkombination betyder vad det betyder är för att vi har en social överenskommelse om detta. Det finns inget i fonemföljden /älg/ som gör det självklart att det är skogens konung som åsyftas. Någon gång på något vis kom denna ljudkombination att representera skogens konung. Ordet blev accepterat av flera människor genom att de använde det, och det är denna acceptans som konventionaliserat det.

De onomatopoetiska (ljudhärmande) orden kan klassas som gränsfall. Djurläten kan fungera som bra exempel. Grisens nöff härmar grymtandet och är hur en svensk gris låter. Men i England låter den oink, och i Frankrike låter den groin. Innebär detta att engelska och franska grisar grymtar på ett annat språk än de svenska? Givetvis inte, även om ordet i grunden är ljudhärmande har vi i olika nationer gjort olika tolkningar. Ordets förhållande mellan betydelse och form är med andra ord delvis ljudhärmande och delvis konventionaliserad.

Men är verkligen relationen mellan tecken och objekt godtycklig? För någon som inte vet att det svenska ordet orange kommer från franskan, där det betecknar både frukten apelsin och dess färg, är det omöjligt att se ett samband mellan de två. Känner man till detta framträder sambandet, och vad är det som säger att ordet inte har ännu mer historia? Tänk om alla ord kommer från ett ursprungligt språk, eller en tankevärld á la Platon, där saker är ekvivalenta med sina namn. Orden i detta språk eller i denna värld är fullkomliga, men har under sin vandring mellan många åtskilliga generationer människors språkminnen degenererats. Ordens ursprung är bortglömt, ett ord har fått beteckna det utpekande istället för att vara det. Under tidens gång har orden blivit bleka skuggor av de ursprungliga väsendena.

Jag menar alltså att orange här inte skulle vara namnat på frukten, utan det skulle vara ett och samma. På samma sätt som en apelsin är atomerna den är uppbyggd av är den sitt namn – de är ett och samma, de är odelbara. Homonymi (olika ord som råkar stavas och uttalas likadant) existerar inte, utan det ursprungliga väsendet har jämförts med något och fått dela med sig lite av sin substans genom att även beteckna något annat. Tigerns smygande kanske har jämförts med en person som är tyst, en person som tiger. Tigerns väsen har fått dela med sig lite av sig självt genom att metaforiskt inkludera något annat.

Visst, att konstruera sammansättningar av redan befintliga ord för att beskriva en ny sak eller företeelse är tämligen enkelt och följer oftast logiska mönster; trähäst, en häst av trä. Men hur skapar man ett nytt ord utan att relatera det till något befintligt? När man uppfinner ett nytt ord brukar man utgå från redan existerande morfem (språkets minsta betydelsebärande enheter), men dessa morfem kommer ju också någonstans ifrån. Kanske ursprungsspråket? Försök uppfinna ett nytt ord som inte relaterar till tidigare språkmedlemmar och det resulterar bara i en mängd slumpartade ljud som inte alls upplevs som ett ord då det inte tycks betyda något.

Det är ju såhär vi gör i dag, om något påminner om något annat får det sitt namn från det det liknar. Datormusen har fått sitt namn från gnagaren, Internet har fått sitt namn från ett nät och så vidare. Tänk om det alltid varit såhär? Tänk om sambandet mellan beteckningen och det betecknande egentligen inte är arbiträrt?

Jag vill avsluta med att stryka under att detta har varit grundlösa språkfilosofiska spekulationer. Tack för mig.

Ett svar på “Veckans vokabel 16: Arbiträr”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *