Veckans vokabel 17: Ortografi

Jag tänker denna vecka ta mig an en fackterm. Ordet ortografi är inte ett underämne till geografi som behandlar orter och deras namn, även om detta kan vara en tolkning som ligger nära till hands. Jag kan med stolthet avslöja att jag genomskådade detta ords förrädiska yttre då jag stötte på det första gången. Dock inte till den grad att jag förstod vad det betydde, men dess omgivande textuella kontext gjort det i högsta grad klart för mig att det inte var ett ord som hade med Borås, Borlänge eller Båstad att göra (de tre första orterna i mina tankar börjar alla på ”b”, vilken psykologisk term förklarar detta?). Eftersom sammanhanget var språkvetenskapligt deducerade jag att ordet rimligtvis bör vara relaterat till detta fält. Jag var mycket riktigt på rätt spår, ibland förundrar jag till och med mig själv. Enligt Svensk ordbok (2009) betyder ortografi ”(sammanfattningen av) principerna för korrekt stavning av ett språks ordförråd”. Lätt förenklat kan man säga att det handlar om rättstavning.

Man kan debattera om det vackra med det här ordets form och innebörd. Personligen gillar jag ord med runda grafem (skrivtecken), varför i synnerhet ordets inledande ”o” får mig på glatt humör. Att det här ordet på min dialekt inledningsvis uttalas ”otto” hindrar inte min språkliga glädje nämnvärt, om något innebär detta tappade ”r” att ordet blir rundare/mjukare/lenare i munnen och följaktligen trevligare att bruka. I övrigt har jag inte speciellt mycket att säga om det fonetiska, varför jag genast släpper detta och vandrar vidare.

När det gäller rättstavning är jag väl medveten den ambivalenta inställning som finns i samhället. För vissa är ett felstavat ord lika kränkande som ett slag i ansiktet, medan det för andra är mer regel än undantag (alla som försökt att söka på Tradera eller Blocket vet vad jag menar; ofta får man till exempel fler resultat om man särskriver ett vanligtvis sammanskrivet ord).

Alla förstår inte vitsen med att följa skrivregler. Även om vissa tycks tro att rättstavning är ett självändamål är detta givetvis inte fallet. Skrivnormer underlättar för alla språkbrukare, såväl producenter som konsumenter. Att läsa en text som tydligt signalerar var den börjar och slutar med inledande versal och avslutande skiljetecken, är betydligt lättare än att läsa en text som inte gör det. Att läsa en text med rättstavade ord går betydligt snabbare och enklare än en txt ndklttrd md frkrtnngr och andra reducerande element. Att skriva en text går lättare om man har en mall att placera sina tankar i. Kan du språkets regler blir det betydligt lättare att få fram ditt budskap, och språket blir ett maktredskap.

Jag har tidigare skrivit att jag uppskattar kreativ användning av språket, men jag misstänker att det inte är kreativa processer som verkar i dessa lägen. Nu vill jag inte vara en översittare som ser ner på folk som inte vill eller kan skriva efter Svenska Akademiens ordlista, forskning har visat att människor kan kodväxla, det vill säga växla i formalitetsgrad beroende på situationen. Men någonstans inom mig finns det en oro att skriften ska delas itu, att vi får två helt olika skriftspråk. Skrivandet förankrar ju sig i ryggmärgen desto mer man skriver, varför jag tycker det vore dumt att träna in ett ”felaktigt” språk .

Jag föreställer mig att ord som felstavas i informella sammanhang lätt kan glida med in i formellare texter. Är man av motsatt åsikt, att en människa helt och fullt kan använda respektive språkbruk i respektive kontext, verkar det som att det verkligen är två språk vi talar om. Två språk med helt olika ortografi och kanske i viss mån även grammatik.

Det finns mycket att säga om språkriktighet, språkreception och annat gosigt, men jag ska inte gå in på de reaktioner som inkorrekt språkbruk kan väcka hos många läsare, det är ett ämne som i sig skulle må bra av att utforskas i ett mer vetenskapligt sammanhang. Inte heller ska jag fördjupa mig i det faktum att avancerat språk är ett sätt att utforska och uttrycka abstrakta och för individen utvecklande resonemang. Istället ska jag runda av med att erkänna att det kan vara så att bilden jag målar upp är överdrivet dystopisk, eller åtminstone väldigt långt fram i tiden. Språk utvecklas, det är inget som kan eller bör ändras, men jag känner ändå ett styng av oro när jag tänker på framtiden för svenskans ortografi.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *