Veckans vokabel 22: Kärlek

Jag tänkte inleda med att göra en tämligen oromantisk analys av ordet kärlek. Enligt Svensk ordbok (2009) är det första skriftliga belägget för detta ord från 1200-talets Västgötalag, även om fenomenet gissningsvis är äldre än så. Kär kommer från fornsvenskan och är inlånat från fornfranskans cher, som i sin tur kommer från latinets ca´rus med samma betydelse, medan ändelsen lek i detta fall är ett suffix vars bokstavliga betydelse blekts bort. Jag hoppas att jag inte har gått alltför mycket vilse i etymologins svårnavigerade snårskogar.

Kärlek är tydligen en ’mycket stark, positiv känsla (för ngn) som kännetecknas av ömhet och ibland sexuell åtrå’, vilket låter ganska upplyftande. Det är sällan jag slår upp en ordbok och finner en definition som är något annat än saklig och torr. Detta behöver i sig inte vara något negativt; det vackra står för de fantasifulla att finna i det finstilta mellan raderna. Antingen lider jag brist på fantasifronten, eller så är just det här lemmat (det vill säga den minst böjda formen av ett ord, den som förekommer i ordböcker) ett undantag.

En intressant sak är att engelskans love beroende på kontext kan stå för svenskans substantiv kärlek och vårt verb älska. Varför det är så att vi har två ord medan engelskan har ett kan jag inte svara på. Dock är älskar ursprungligen ett nordiskt ord med grundbetydelsen ’uppföda’, och förstabelägget i skrift är omkring 1325 i Västgötalagen. Ett intressant sidospår är att älska enligt Svensk ordbok kan ha två betydelser: ’känna kärlek för en viss person, spec. utan inslag av erotik’ eller ’ha könsumgänge med ngn; mest i form av samlag’. Att den första betydelsen utesluter den andra är för mig en ganska egendomlig motsättning. Det är inte ovanligt att ett ord kan betyda flera saker, men att den ena definitionen innehåller kärlek utan erotik och att den andra endast innehåller kärlek med erotik känns ologiskt. Hur denna betydelseglidning har gått till kan jag inte heller riktigt ge svar på, även om jag misstänker att älska efterhand blev synonymt med stark passion, en betydelse som rimligtvis kan förknippas med den intima sfären. Betydelse nummer två förekom i skrift första gången år 1921.

Anledningen till att jag valde att komma in på skillnaderna mellan älska och kärlek är de olika synsätt som ligger dolda bakom. När A älskar B föreställer jag mig att ordet beskriver de känslor som A hyser för B. När A delar med sig av sin kärlek till B blir det som att A har ett lager av denna romantiska råvara inom sig och B endast är ett objekt att projicera dem på. Personligen känns den här konstruktionen naturligare på engelska – share your love –, på svenska känns den aningen krystad. Vad jag vill poängtera är att de olika uttryckssätten avslöjar olika synvinklar på en grundläggande del av den mänskliga kulturen. Är vi romantiska varelser som ofrivilligt och handlöst knyter oss till en person med ett okapbart band? Eller är vi kanske snarare kärleksfulla varelser som väljer vem vi vill överösa med den ”mycket starka och positiva känsla” vi alla har ett lager av inombords?

Ibland känns det bra att jag har större delen av ett liv att fundera över livets beskaffenhet, ibland känns det som att tiden aldrig kommer att räcka. Att hitta svar på frågor av den här karaktären är antagligen inte möjligt – det finns inga rätt svar, bara sinnesstämningar. Jag är övertygad om att frågorna bara blir fler med åren. När vägs ände nästan är nådd sitter jag förhoppningsvis med mina frågor och det som återstår innan timglaset är tomt är att bestämma mig för svaren. Vem bryr sig om meningen med livet? Varför söka efter lätta och rätta svar? Det är resonemangen och inte svaren – resan och inte målet – som jag är intresserad av.

En lek med en början,
en lek med ett slut,
livet är kort,
så lek en minut.

Veckans vokabel 21: Fippla

”SLUTA FIPPLA!!!” vrålat helt i versaler och med ett otal utropstecken var nog för att hela plutonen skulle frysa till is och sluta trippelkolla att fickorna var stängda, att kragen i nacken faktiskt var nedvikt eller att vi verkligen stod med en armslängds mellanrum. Fippla innebär att man ’beter sig fumligt och klumpigt’, och med tanke på den press och stress som lumpen ofta medför, är det inte egendomligt att fumlighet och klumpighet förekommer. Icke desto mindre var fipplande något våra löjtnanter hatade av hela sina grönkamouflerade hjärtan.

När vi vid inryck slöt oss till försvarets förunderliga församling var det en ny tillvaro vi gick till mötes. Vi ingick nu i en bestyckad värld med nya kläder, nya normer och ett helt nytt språk. Vi blev nummer och efternamn, försvarsmakten gick in för att stöpa om oss som individer. Men tiderna förändras och möjligheterna att bryta ner och bygga upp är inte som de en gång var.

Likväl finns kulturen fortfarande kvar vilket märks i lexikonet. Ord som i civila kläder betyder en sak har i militära dito en helt annan innebörd, och tidigare obekanta uttryck förekom flitigt i denna grön- och blåklädda gemenskap, med nya och egendomliga fenomen som syftning. Fältskjorta 90, ruska lång, ruska kort, slutstycke, hjälmunderlag, buske 14, tant Agda 75. Ett yttrande var ”uppfattat” eller ”taget”, och anmärkningsvärt ofta ”mmmyyycket märkligt”.

”… tid till förfogande: fem minuter.” Så fort punkten anades i befälens intonation rusade femtio man i full mundering för att genomföra en uppgift som alla visste krävde betydligt mer tid än vad som tilldelats. Hjälmar skumpade, stridsvästar krängde och vapen slog i på ömma ställen. Oftast hann vi tillbaka med marginella marginaler till melodin av kreativa kraftuttryck som skulle få härdade sjåare att rynka på näsan. Kors i allsin dar. Tur att mormor inte var där.

I efterhand är både kulturen och språkbruket mmmyyycket märkligt, men när man levde och andades automatkarbin, testosteron och frystorkad mat var det hela normalt. Likväl som det är normerna i den kontext som man lever i som bestämmer hur saker och ting ska göras, bestämmer de vilket språkbruk som ska användas. Även försvaret har en djupt förankrad språklig standardnorm.

Antagligen så skiljer sig inte den militära jargongen anmärkningsvärt från andra fackspråk. Inom alla områden finns det ord som har en snävare betydelse än i allmänspråket, eller som där inte alls existerar. Jag antar att skillnaden främst beror på det vis försvarsmakten ligger vid sidan av det vardagliga samhället och den långa historia som militären har.

Även om jag än i dag stundtals beter mig fumligt och klumpigt så fipplar jag inte i samma utsträckning som under mitt liv som värnpliktig. Värnplikten är på gott och ont ett avslutat kapitel i mitt liv, ett kapitel som såhär i backspegeln har förvandlats till en samling mycket verklighetsfrämmande anekdoter.

Slut. Klart slut.

Veckans vokabel 20: Magi

Veckans vokabel var tänkt att bli kortare än vanligt då en guldkantad helg hastigt passerat. Nästa vecka kommer dessutom att gå i tentamens tecken, varför tiden till att gosa ner mig i ett ord då är på tok för begränsad. Men nu sitter jag här på Henriks sovrumsgolv, med en sovande Henrik på sängen till vänster och en bloggande Clara vid datorn till höger, och inser omöjligheten. Nu när jag har klart för mig vilket ord jag ska utforska inser jag att något annat än en djupare dykning inte vore rättvist.

Magi. Någon gång i barndomen kom jag i kontakt med detta ord och vår relation har försiktigt utvecklats till något ganska vackert. Enligt Svensk ordbok (2009) är magi en ”(föregiven) behärskning av omgivningen med övernaturliga metoder som besvärjelse, rituella handlingar o.d.”, vilket i sig inte tillnärmelsevis beskriver min relation till begreppet. Ett övernaturligt fenomen är kanske svårt att definiera med naturliga termer, och även om en ordbok kan vara en ändlös källa till fantastiska fantasier, så är det nog inte det sammanhang där magi frodas.

För mig är magi till vardags en metafor som ganska bra tar sig uttryck i datorspelet The Longest Journey (eller Den längsta resan för den som föredrar den svenskspråkiga versionen). I spelet har världen för längesedan delats itu. Den ena halvan, Stark, är en lätt dekadent framtida version av vår värld; en värld fylld av vetenskap och logik. Den andra halvan, Arcadia, är byggd på magi och är rent materiellt ett outvecklat medeltidsamhälle, men magin ger världen andra förutsättningar.

Det finns mörka krafter som strävar efter att återförena världarna och själva ta makten. När vetenskapen och trolldomen förr levde tillsammans slets världen nästan i stycken: krafterna blev tillsammans för starka. Den ofrivilliga hjältinnan April Ryan måste hindra denna återförening för att hindra en förödande kollision mellan logik och magi.

Denna fiktiva konflikt symboliserar min inre strid. Magi mot vetenskap, känslor mot förnuft. Rationalitet blir ibland ett sätt för mig att rättfärdiga en känslobaserad handling, en efterkonstruktion för att övertyga andra och mig själv om att jag är en förståndig individ som handlar utifrån reson och inte känslor.

Samtidigt vill jag vara en känslosam varelse, som tänker och handlar med hjärtat. Självklart är det bäddat för konflikter. Magin och vetenskapen kolliderar och sliter i mig och det är svårt att veta vilket öra jag ska lyssna till. Ibland anar jag att jag inte riktigt passar in, men är jag en magiker i ett Stark-liknande samhälle, eller en kallhamrad logiker i Arcadia? Som allt annat anar jag att det handlar om en balansgång. Är jag för empatisk och gör allas lidande till mitt är det klart att en undergång är stundande. Men samtidigt räds jag ofta vid tanken på hur kall världen kan vara, hur egocentricitet har blivit norm. Produktion är var persons plikt och materialism var mans måste. Varje dag måste balansen hållas för att inte trilla ner i känslomässigt fördärv eller falla ner i en kall betongvärld.

Hur mycket jag än värdesätter kunskap så är magi ibland att föredra. Jag vill inte veta varför ett ögonkast kan sprida värme, varför en lätt beröring kan få kroppen att darra eller hur ett ord kan skapa fysisk smärta. Nej, rationaliteten får ibland lov att stiga åt sidan för magins värmande hand.

Veckans vokabel 19: Evangemang

Veckans vokabel skulle lika gärna kunna vara kontamination, vilket är lingvistisk lingo för en sammanblandning av två likartade uttryck. Men genom att ta mig själv som exempel får evangemang illustrera detta vanliga fenomen.

Det finns ett otal kontaminationer som cirkulerar i det vardagliga språket, många av dem så vanliga att man inte tänker på att de i själva verket är fel. Någon gång, någonstans, i något sammanhang började jag att blanda ihop evenemang och arrangemang till den milda grad att jag numera både säger och skriver evangemang (jag ska inte gå närmare in på detaljer, men jag kan avslöja att min klasskamrat Oscar blev ohämmat förtjust när jag skrev detta ord i ett semiformellt sammanhang).

Det vanskliga med vanliga kontaminationer är att de lätt sätter sig i ordförrådet. Inget i svenskan är naturligt rätt och fel, utan det rätta och det felaktiga formas i vår strävan efter att kunna förstå varandra. Den godtyckliga relationen mellan ordet bok och dess fysiska uppenbarelse är baserad på konventioner, konventioner som i sig vilar på denna strävan efter ömsesidig förståelse. Dessa semantiskt betingande överenskommelser har man i efterhand försökt beskriva genom omfattande verk som Svenska Akademiens ordlista och dito grammatik. Med andra ord beskriver nämnda böcker hur vi använder språket ­– i alla fall det så kallade standardspråket, dialektala företeelser behandlas i relativt blygsam skala – inte hur vi ska använda det.

Min poäng är att eftersom hela ordförrådet är arbiträrt, så har ett felaktigt uttryck lika lätt att sätta sig i vårt mentala lexikon som ett korrekt. Det heter begå självmord eftersom denna konstruktion har lexikaliserats som en enhet, det vill säga fått en fast form i vårt ordförråd. Det finns inget logiskt argument varför det endast är klandervärda handlingar som misstag, mord och övergrepp som kan begås, men det har ändå blivit på detta vis i takt med att språket har använts. Detta gör att många språkbrukares språkkänsla säger ifrån när de hör konstruktioner som ta självmord, men eftersom samma språkbrukare ofta utsätts för formuleringen ökar risken för att även de ska yttra samma felaktighet.

Ibland spelar det dessutom ingen roll om man har lärt sig vad som är rätt och fel. I spontana samtal är talaren ofta mer inställd på att förmedla själva budskapet än exakta formuleringar, och då har de lexikaliserade fraserna en tendens att dyka upp i ett yttrande. Har man då exponerats för felaktiga uttryck är risken stor att det också är dessa som präntas in i minnet och printas ut i samtalet. Jag själv är till exempel väldigt medveten om att det heter begå självmord respektive ta sitt liv, men det hindrar inte ett oplanerat ta självmord från att slinka ut då och då. Nu hampade det sig så att mitt exempel blev ett ganska laddat ord, men jag tror att just dess laddning har mycket att göra med att människor blir så uppmärksamma på, och stötta av, just denna kontamination.

Rent allmänt förstår jag att kontaminationer kan uppröra, de är ju helt enkelt felaktiga. Men att konsekvent gå emot varenda blandning av uttryck tycker jag är ett onödigt hämmande av den språkliga kreativiteten. Uttryck som ta självmord och testa på tillför kanske ingenting till det svenska språket, men en blandning av metaforer som nu föll polletten på plats (som jag yttrade en tid tillbaka) kan enligt erfarenhet generera ett och annat leende. Och är inte detta ett stort skäl till att vi pratar med andra människor?