Veckans vokabel 19: Evangemang

Veckans vokabel skulle lika gärna kunna vara kontamination, vilket är lingvistisk lingo för en sammanblandning av två likartade uttryck. Men genom att ta mig själv som exempel får evangemang illustrera detta vanliga fenomen.

Det finns ett otal kontaminationer som cirkulerar i det vardagliga språket, många av dem så vanliga att man inte tänker på att de i själva verket är fel. Någon gång, någonstans, i något sammanhang började jag att blanda ihop evenemang och arrangemang till den milda grad att jag numera både säger och skriver evangemang (jag ska inte gå närmare in på detaljer, men jag kan avslöja att min klasskamrat Oscar blev ohämmat förtjust när jag skrev detta ord i ett semiformellt sammanhang).

Det vanskliga med vanliga kontaminationer är att de lätt sätter sig i ordförrådet. Inget i svenskan är naturligt rätt och fel, utan det rätta och det felaktiga formas i vår strävan efter att kunna förstå varandra. Den godtyckliga relationen mellan ordet bok och dess fysiska uppenbarelse är baserad på konventioner, konventioner som i sig vilar på denna strävan efter ömsesidig förståelse. Dessa semantiskt betingande överenskommelser har man i efterhand försökt beskriva genom omfattande verk som Svenska Akademiens ordlista och dito grammatik. Med andra ord beskriver nämnda böcker hur vi använder språket ­– i alla fall det så kallade standardspråket, dialektala företeelser behandlas i relativt blygsam skala – inte hur vi ska använda det.

Min poäng är att eftersom hela ordförrådet är arbiträrt, så har ett felaktigt uttryck lika lätt att sätta sig i vårt mentala lexikon som ett korrekt. Det heter begå självmord eftersom denna konstruktion har lexikaliserats som en enhet, det vill säga fått en fast form i vårt ordförråd. Det finns inget logiskt argument varför det endast är klandervärda handlingar som misstag, mord och övergrepp som kan begås, men det har ändå blivit på detta vis i takt med att språket har använts. Detta gör att många språkbrukares språkkänsla säger ifrån när de hör konstruktioner som ta självmord, men eftersom samma språkbrukare ofta utsätts för formuleringen ökar risken för att även de ska yttra samma felaktighet.

Ibland spelar det dessutom ingen roll om man har lärt sig vad som är rätt och fel. I spontana samtal är talaren ofta mer inställd på att förmedla själva budskapet än exakta formuleringar, och då har de lexikaliserade fraserna en tendens att dyka upp i ett yttrande. Har man då exponerats för felaktiga uttryck är risken stor att det också är dessa som präntas in i minnet och printas ut i samtalet. Jag själv är till exempel väldigt medveten om att det heter begå självmord respektive ta sitt liv, men det hindrar inte ett oplanerat ta självmord från att slinka ut då och då. Nu hampade det sig så att mitt exempel blev ett ganska laddat ord, men jag tror att just dess laddning har mycket att göra med att människor blir så uppmärksamma på, och stötta av, just denna kontamination.

Rent allmänt förstår jag att kontaminationer kan uppröra, de är ju helt enkelt felaktiga. Men att konsekvent gå emot varenda blandning av uttryck tycker jag är ett onödigt hämmande av den språkliga kreativiteten. Uttryck som ta självmord och testa på tillför kanske ingenting till det svenska språket, men en blandning av metaforer som nu föll polletten på plats (som jag yttrade en tid tillbaka) kan enligt erfarenhet generera ett och annat leende. Och är inte detta ett stort skäl till att vi pratar med andra människor?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *