Veckans vokabel 26: Patriotism

Något jag aldrig har förstått mig på är patriotism. Att samma statsskick skulle innebära att vi alla delar på något intimt som enar oss mot resten av världen känns aningen avlägset. Att ett gemensamt språk automatiskt innebär en gemensam kultur är även detta främmande i mina ögon. Bara för att du kan läsa det här innebär det inte att vi nödvändigtvis har samma världssyn, bara att vi har samma ord- och lagbok.

Det farliga med patriotism – och anledningen till att jag reser ragg och går på defensiven när jag hör ordet – är dess närhet till nationalism. Från Svensk ordbok (2009): Patriotism är ’kärlek till det egna landet som yttrar sig i beredvillighet att osjälviskt arbeta för dess välgång’ medan nationalism är ’åskådning som hävdar den egna nationens värde och intressen, ofta framför andra nationers’. Fokus hamnar på det som skiljer vår kultur från andra och gör den bättre, rent utav överlägsen. Nationalister är ofta blinda; den egna kulturens brister sopas under mattan och skygglapparna åker på.

Sportvärldens patriotism är ett intressant fenomen. Har man ett lag i hemorten är det mer eller mindre obligatoriskt att vara engagerad till den milda grad att världsalltet står eller faller med nästa matchs resultat, samtidigt som man givetvis ska tro allt illa om motståndarna. En förlust innebär en stor kollektiv sorg som förutsätts delas av alla i nejden, en vinst blir anledning till firande av rang. Men i verkligheten gör vinst eller förlust ingen reell skillnad, ändå påverkar och rör resultatet så många människor på ett djupt känslomässigt plan.

Kanske ska sporterna snarare ses som ett legitimt utlopp för frustrationen över privatlivets påfrestningar, en säkerhetsventil för att hindra en explosion. Säkert är att det band som ett gemensamt lag skapar även mellan okända individer är fascinerande starkt på ett ibland nästan religiöst vis. Och på samma sätt som religion genom historian har begagnats för att kuva en farlig allmänhet, kan sporten pacificera pöbeln genom att låta den ge utlopp för sitt stormiga känsloliv i en arena långt bort från maktens korridorer.

Samhörigheten som patriotism medför har traditionellt använts för att skapa enighet genom avstånd. Att ena folket genom att trycka på skillnaderna mellan vår kultur och andras, mellan oss och dem. I krig slåss våra soldater för sitt land och gör en humanitär insats, medan deras trupper är ondskefulla sadister. Att känna samhörighet med något så godtyckligt som en landsman är på många plan, för mig, absurt. En filantropisk, altruistisk kamp är något jag kan respektera. En kamp för mänskligheten, för rättvisa, för jämlikhet och för andra demokratiska värden. Vi är alla människor. Vi är alla slavar under samma förutsättningar med nästintill identiska gener.

Eller är det kanske mig det är fel på? Är jag en rotlös, osolidarisk, empatilös eller omänsklig människa som inte känner av detta okapbara band med varken lag eller land? Modersmålet och fäderneslandet innebär en trygghet, varför det kanske är naturligt att vilja känna sig sammanbunden med dem med samma mor och far. Svenskar utomlands kan oblygt gå fram till andra svensktalande och föra en konversation på ett sätt som inte skulle hända på hemmaplan. Hemmavid är språket inte samma märkbara gemensamma nämnare, men utrikes får vi för oss att den språkliga gemenskapen är viktig och stark. Och det kanske den är. Normer för moral, uppträdande och andra saker delas trots allt av (nästan) alla svenskar. Detta kanske räcker för att vi på okänd mark omgivna av okända ramar ska söka oss till Sveriges trygga normsystem.

Även om jag förstår skillnaden mellan att älska sitt land och okritiskt predika dess fördelar gentemot andra nationer, så är båda företeelserna för mig främmande, oförståeliga och ibland rent utav skrämmande.

Veckans vokabel 25: Unik

I mellanstadiet stiftades en ny bekantskap, datorspelet Diablo II tågade in i mitt liv. Demoner skulle avlivas, karaktärer utvecklas och nivåer avklaras­ – allt i ett rasande tempo. Det var kort och gott drömmen för en femteklassare. Under denna kamp mot ondskans lakejer var karaktären tvungen att vara kraftfull nog att besegra djävulen och hans bröder i helvetets avgrund. Givetvis innebar detta ett sisyfosaktigt avlivande av avoghetens avkomma, samt ett ändlöst samlande av redskap av olika kvalité. Drömföremålen var de som med sina gyllene namn avslöjade att de var unika och gav bäraren inkommensurabla (löjligt roligt ord som betyder ’som på grund av sin natur inte kan jämföras’) krafter.

Unik. I förut nämnda demondödarsammanhang blev ordet synonymt med ett kraftigt föremål med värdefulla attributbonusar. Att en och samma karaktär kunde ha många exemplar av samma unikum var inget som skakade världsuppfattningen, tvärtom var det ett välkommet kryphål i semantiken för att få lite extra kräm till den där bosstriden som inte tidigare avklarats.

Senare i livet har ordets associationer till kraftfulla maktredskap klingat av, och kvar är den unika betydelsen som hittas i ordboken; ’fullständigt ensam i sitt slag’ med tillägget ’särsk. i fråga om värdefulla el. intressanta egenskaper’. Med andra ord stämde trots allt spelsammanhangets användning oroväckande väl överens med lexikonets. Om man bortser från att ’fullständigt ensam i sitt slag’ endast gäller tills man hittar ett likadant föremål (d.v.s. att de unika föremålen inte alls är unika).

Men om jag skulle ta och höja blicken en aning och göra en samhällsfråga av ordet, var hamnar jag då? Att vara unik är att vara dygdig. Alla ska vara unika, alla ska uttrycka sin personlighet på diverse – stundtals extrema – sätt. Och det är så lätt att vara unik! Det är bara att ansluta sig till en subkultur och uttrycka sitt unika inre på samma sätt som alla andra i gruppen. Det är ju skönt att vara unika tillsammans, så att man inte står ensam och gemenskapslös. Att särskilja sig från gråa mittfåran är givet, det vore dåraktigt att vilja vara som alla andra.

”Du är unik, precis som alla andra” är en leendeframkallande mening som cementerats i mitt minne. Men om meningen ska analyseras lite djupare, var hamnar jag då? Med tanke på den komplicerade samverkan av arv och miljö är det givet att alla är unika; inte ens enäggstvillingar är fullkomligt enhetliga. Både kroppsligt och sinnligt skiljer vi oss alla åt. Men människan är trots allt ett flockdjur, en biologisk faktor som uniformerar vårt beteende. Var kommer strävan efter originalitet och viljan att skilja sig från flocken ifrån? Är det kanske en häckningstaktik, ett sätt att i flocken försöka framstå förmer än andra? Allting har inte en enkel biologisk förklaring, och ibland är det för sammanhanget meningslöst att söka en.

Men det finns faktiskt de som är mer unika än andra – om jag får lov att uttrycka mig så dumt –, de som verkligen vandrar den väg de själva valt. En väg som går utanför ramarna på den låda man växt upp i, en väg som förnekar samhällets världsbild och gör de saker som framhålls som omöjliga. En väg som innebär att man inte rättar sig in i ledet och tar sin plats i systemet. Banbrytande vägarbetare, människor som vågar välja en osäker framtid. Människor som har alternativa åsikter och insikten att se andra utsikter för framtiden. Framförallt handlar det om att bryta mot tankemönster som är så inpräntade och accepterade att de i samhället har blivit axiom, självklara sanningar.

Vetenskapen handlar ju om att empiriskt belägga världen, att metodiskt sluta sig till vad den består av och hur dessa beståndsdelar förhåller sig till varandra. Men till och med vetenskapen får ibland ompröva sina vedertagna teorier, och en vetenskapsman som går emot det rådande paradigmet är en öppensinnad varelse. Det krävs mycket för att ifrågasätta det som ens grupp håller som truism. Tänk att vara funtad på ett sätt som öppnar dörrar och fönster i omvärlden som andra inte ens har märkt är stängda. Tänk att kunna tänka utanför de ramar som fängslar vårt sinne, som hindrar kreativitetens fria flödande. Tänk att se vardagens mysterier som de unikum de ofta är.

Veckans vokabel 24: Pekoral

Ett ord som min kära alfabetiska akrobat till klasskamrat Åsa-Saga använde nyligen är pekoral. Jag kände igen ordet men kunde inte riktigt placera det direkt. Men efter att ha funderat ett slag och slagit i upp det ordboken, kunde jag konstatera att ett slags lucka i mitt ordförråd var tilltäppt.

’(litterär) text som är oavsiktligt komisk genom att dess utformning inte passar ihop med ämnet eller syftet t.ex. genom att stilen är alltför högtravande i förhållande till ämnet (el. vice versa).’

Jag är ofta orolig för att uppfattas på detta sätt, bland annat här på min blogg. Tänk att förlöjliga mig själv med högtravande formuleringar som utger sig för att vara och säga mer än vad de är och gör. Parallellt med detta är det njutningsfullt att verbalisera en och annan dimhöljt högtravande mening som alstrar en komisk effekt, om än inte oavsiktligt.

Stöter man som skribent på en genre som man är inte är van vid, är det lätt att bli vilsen. En genre bestäms av vissa ’stildrag eller innehållsliga faktorer’ (Svensk ordbok 2009), och är genren okänd för författaren är givetvis även faktorerna som definierar den det. Skribenten måste bli medveten om genrens stildrag för att kunna skriva en text som inte är pekoral. Den ofrivilliga komiken är en företeelse som jag känner igen mycket väl från texter som jag både läst och skrivit. Det är underhållande att gå tillbaka till gamla syntaktiska konstruktioner för att se hur mycket jag har utvecklats sedan dess – att gårdagens texter är genanta bör rimligtvis innebära att dagens är betydligt bättre. Eller? Om jag var nöjd med detta i går, vad gör jag då för fel i dag? Givetvis kan jag fortfarande inte allt, jag har många luckor i mitt lexikon som jag vill täppa. Men en text är inte blodigt allvar. En formulering måste inte alltid vara skarp och exakt. Att treva i mörkret och famla runt målet i diffusa ordalag kan vara godtagbart ibland det också.

Nybörjare på ett område har en tendens att förstora saker och ting. I och med att de inte har samma överblicksbild som en insatt, har de en tendens att känna att varje fundering är världsomvälvande, en tanke som ingen har tänkt förut. Sanningen är oftare att det är ett stadium som måste passeras i inlärningskurvan, ett hinder som måste överstigas för att komma vidare till nästa länk i ämneskedjan. För att komma över den kunskapströskel som skiljer nybörjarna från veteranerna, måste nybörjarna tänka det som många tänkt, göra det som många gjort och säga det som många sagt.

De erfarna veteranerna inom ett ämne har en överblicksbild som nybörjarna saknar. Nybörjarna har endast några pusselbitar, och hur de relaterar till varandra är inte från början givet. Ju fler bitar de får tag på, desto lättare blir det att lägga pusslet. De börjar med kantbitarna och fyller på med innehåll allteftersom. När de har blivit en aning mer initierade kan de se lite mer av bilden, kanske tillräckligt för att förstå vad de inbitna talar om. Efter ytterligare några bitar kan de konversera med veteranerna, och tillslut dra självständiga slutsatser och tillföra nya tankar till ämnet.

Att lära sig måla kräver ett man börjar med små krumelurer. Det går inte att komponera en kaskad av färger som redan från början blir exceptionella. Nu har jag inte ens passerat krumelurstadiet, så mina åsikter om färgpaletten kan vara en aning färgade av bristande färgkunskap. Men att i litteraturvärlden hoppa direkt till romanskrivandet utan mellanled skulle innebära att man går miste om viktiga sidor av skrivandet – man saknar djupseendet, och resultatet blir en ytlig berättelse.

Insikt i den genre man skriver är ett måste för att undvika att producera pekoral prosa. Att hålla sig inom genrens ramar är ett måste för den skribent som inte vill bli utskrattad. Eller kanske inte, men jag tror innerligt på uppfattningen att man måste kunna reglerna innan man bryter mot dem. Att skriva fel på grund av bristande kunskap imponerar inte på någon, men att kreativt avvika från genrenormer eller språkregler är ett kännetecken för stora författare. Balansgången på den luddiga linjen mellan genialitet och genans är en svår sådan, risken är stor att man hamnar med ett ben på var sida.

Snögrottan

Ett gott dagsverke.

Snögrottan blev nattens hem.

Trött? En underdrift.

[nggallery id=7]

Veckans vokabel 23: Retorik

I Svensk ordboks (2009) artikel om retorik kan följande läsas: ’(läran om) konsten att tala väl och att övertyga eller övertala andra’. Som nyans av denna huvudbetydelse står ’även med negativ bibetydelse konsten att tala väl och övertygande utan ngt egentligt innehåll (eller med vilseledande innehåll) i det som sägs’.

För att börja med SO:s huvuddefinition tänker jag klargöra skillnaden mellan övertala och övertyga. Övertala handlar om att få x att gå med på att göra y, medan övertyga går ut på att få x att betrakta y som sanning. Där övertala handlar om att få någon att handla mot sin egentliga vilja, innebär övertyga snarare ett omotsägligt resonemang eller regelrätt manipulation. Men när övergår resonemang till manipulation? Manipulation handlar om oärlighet och att undanhålla viktiga delar av information; man berättar inte hela sanningen. För mig innebär detta att ju mer ensidigt ett resonemang är, desto mer påminner det om ett försök att manipulera. SO:s exempel för ordet manipulera är ”väljarna manipuleras lätt av smarta politiker”, vilket gör att jag anar lite av det politikerförakt som finns i samhället även hos lexikograferna.

Talaren Quintilianus i det kejserliga Rom menade att retoriken ska användas av rättrådiga och karaktärsfasta talare, inte vara ett redskap för cyniska manipulatörer. När en politiker i dag öppnar munnen inför riksdagsvalet är det klart att mycket av det som sägs inte kommer att genomföras. Osäkerhetsmarkörer som ”om utrymme i budgeten finns” eller ”vi strävar efter” handlar inte om löften eller förhoppningar, utan om vilseledande retorik i linje med den SO:s betydelsenyans beskriver.

Filosofen Platon var kritisk mot retoriken eftersom han ansåg att den inte strävar efter sanning utan efter makt. Platons elev Aristoteles delade inte denna uppfattning utan undervisade i konsten och skrev dessutom en lärobok som lade grunden till hela ämnet. Men antikens föreställda bild av den välvillige vältalaren har fullständigt förvrängts av moraliskt underutvecklade demagoger. Hitlers manipulation av ett folk är ett skräckinjagande exempel på retorikens avigsidor, men han är inte den enda välformuleraren i historien som med retoriken som maktmedel för många människor förändrat och förkortat framtiden

”Sticks and stone may break my bones, but words can never hurt me”. Ack ack ack, denna naivitet. På samma sätt som en bild säger mer än tusen ord kan ett ord såra mer än tusen slag. Det är lätt att likställa en aforism med en truism, men att en tanke förevigats som ordstäv innebär inte per automatik att det är en absolut sanning. Glåpord kastade rakt i ansiktet kan göra betydligt ondare än en snöskyffel mot samma område. Förolämpningar kan göra olika ont beroende på sanningshalt, källa och syfte. Berör någon en känslig punkt är det klart att det gör ont. Om din partner eller bästa vän yttrar elakheter är det klart att det gör ont. Om du möts av tillmälen med avsikt att såra är det klart att det gör ont. För ord påverkar.

I Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt beskriver den vältalige lord Henry ett hedonistiskt livssätt som har stark verkan på den unge, oskuldsfulle och vackre Dorian Gray. Dorian söker sig till livsnjutning och hans tilltagande dekadens leder honom djupare ner i moralisk upplösning. Och allt startade med ord. För ord påverkar.

Ord kan vara kraftfulla nog att få en annan person att ge och att ta, att glädjas och att gråta, att älska och att hata. Illvilliga idéer som kläs i en dräkt av angenäma adjektiv, vackra verb och sköna substantiv kan planteras i tanken. Dessa frön förändrar förutsättningar och fördärvar framtider. Inflytelserika individer med talets gåva kan påverka våra tankebanor, putta oss lite ur kurs och få oss att nå ett annat mål än det avsedda.

Sveriges officiella minoritetsspråk

I dag tänkte jag göra ett försök att bidra med lite allmänbildning. En viktig demokratisk fråga som oroväckande många är omedvetna om, är att vi har fem officiella minoritetsspråk i Sverige som från och med 2009 är skyddade enligt lag.

Sveriges officiella minoritetsspråk är finska, samiska, meänkieli, jiddisch och romani chib. Det som har avgjort vilka språk som ska få denna status har inte med antalet talare att göra, utan med hur länge språken har talats i Sverige. Denna gräns går ungefär vid 1700-talet och framåt, vilket gör att nya tillskott som arabiskan inte kvalificerar för minoritetsspråksstatus.

Finskan, samiskan och meänkieli har starkare skydd i lagen än jiddisch och romani chib, eftersom de förstnämnda tre har en geografisk förankring på ett sätt som de två senare saknar. Samiskan och meänkieli talas främst i nordvästra Sverige, medan finskan främst talas i och runt Stockholm samt väldigt långt norrut. Modersmålstalare av dessa tre språk har rätt att använda sina modersmål i kontakt med myndigheter i de här regionerna. För en mer grafisk presentation av språkens hemdomäner kan ett besök på Wikipedias artikel i ämnet med fördel göras.

Svenskt teckenspråk är sedan 1981 de dövas officiella modersmål i Sverige och likställs i svensk lag med minoritetsspråken och har samma skydd som dem, men räknas inte som ett officiellt språk. Teckenspråk är för övrigt ett språk som har växt fram av behov på samma naturliga vis som talat språk. Eftersom olika teckenspråk har utvecklats var för sig i olika delar av världen, är teckenspråken väldigt olika sinsemellan.

Språkrådet har mer information för den som vill läsa vidare om våra officiella minoritetsspråk.