Veckans vokabel 26: Patriotism

Något jag aldrig har förstått mig på är patriotism. Att samma statsskick skulle innebära att vi alla delar på något intimt som enar oss mot resten av världen känns aningen avlägset. Att ett gemensamt språk automatiskt innebär en gemensam kultur är även detta främmande i mina ögon. Bara för att du kan läsa det här innebär det inte att vi nödvändigtvis har samma världssyn, bara att vi har samma ord- och lagbok.

Det farliga med patriotism – och anledningen till att jag reser ragg och går på defensiven när jag hör ordet – är dess närhet till nationalism. Från Svensk ordbok (2009): Patriotism är ’kärlek till det egna landet som yttrar sig i beredvillighet att osjälviskt arbeta för dess välgång’ medan nationalism är ’åskådning som hävdar den egna nationens värde och intressen, ofta framför andra nationers’. Fokus hamnar på det som skiljer vår kultur från andra och gör den bättre, rent utav överlägsen. Nationalister är ofta blinda; den egna kulturens brister sopas under mattan och skygglapparna åker på.

Sportvärldens patriotism är ett intressant fenomen. Har man ett lag i hemorten är det mer eller mindre obligatoriskt att vara engagerad till den milda grad att världsalltet står eller faller med nästa matchs resultat, samtidigt som man givetvis ska tro allt illa om motståndarna. En förlust innebär en stor kollektiv sorg som förutsätts delas av alla i nejden, en vinst blir anledning till firande av rang. Men i verkligheten gör vinst eller förlust ingen reell skillnad, ändå påverkar och rör resultatet så många människor på ett djupt känslomässigt plan.

Kanske ska sporterna snarare ses som ett legitimt utlopp för frustrationen över privatlivets påfrestningar, en säkerhetsventil för att hindra en explosion. Säkert är att det band som ett gemensamt lag skapar även mellan okända individer är fascinerande starkt på ett ibland nästan religiöst vis. Och på samma sätt som religion genom historian har begagnats för att kuva en farlig allmänhet, kan sporten pacificera pöbeln genom att låta den ge utlopp för sitt stormiga känsloliv i en arena långt bort från maktens korridorer.

Samhörigheten som patriotism medför har traditionellt använts för att skapa enighet genom avstånd. Att ena folket genom att trycka på skillnaderna mellan vår kultur och andras, mellan oss och dem. I krig slåss våra soldater för sitt land och gör en humanitär insats, medan deras trupper är ondskefulla sadister. Att känna samhörighet med något så godtyckligt som en landsman är på många plan, för mig, absurt. En filantropisk, altruistisk kamp är något jag kan respektera. En kamp för mänskligheten, för rättvisa, för jämlikhet och för andra demokratiska värden. Vi är alla människor. Vi är alla slavar under samma förutsättningar med nästintill identiska gener.

Eller är det kanske mig det är fel på? Är jag en rotlös, osolidarisk, empatilös eller omänsklig människa som inte känner av detta okapbara band med varken lag eller land? Modersmålet och fäderneslandet innebär en trygghet, varför det kanske är naturligt att vilja känna sig sammanbunden med dem med samma mor och far. Svenskar utomlands kan oblygt gå fram till andra svensktalande och föra en konversation på ett sätt som inte skulle hända på hemmaplan. Hemmavid är språket inte samma märkbara gemensamma nämnare, men utrikes får vi för oss att den språkliga gemenskapen är viktig och stark. Och det kanske den är. Normer för moral, uppträdande och andra saker delas trots allt av (nästan) alla svenskar. Detta kanske räcker för att vi på okänd mark omgivna av okända ramar ska söka oss till Sveriges trygga normsystem.

Även om jag förstår skillnaden mellan att älska sitt land och okritiskt predika dess fördelar gentemot andra nationer, så är båda företeelserna för mig främmande, oförståeliga och ibland rent utav skrämmande.

6 svar på “Veckans vokabel 26: Patriotism”

  1. jag kan bara säga att jag håller med, då vi svävar i ovisheten ”Eller är det kanske mig det är fel på?”

  2. ”Och på samma sätt som religion genom historian har begagnats för att kuva en farlig allmänhet, kan sporten pacificera pöbeln genom att låta den ge utlopp för sitt stormiga känsloliv i en arena långt bort från maktens korridorer.” Opium åt folket har vissa sagt.

    Men det är att förenkla det. Idrotten i allmänhet och fotbollen i synnerhet har fler krafter än så. Varför blir det en jättedebatt varje gång någon får stryk på en fotbollsmatch samtidigt som det sker misshandlar varje dag på krogen? Lika mycket som sporten kan pacificera pöbeln, vilket den har gjort i många afrikanska länder, kan den även mobilisera pöbeln och ta över makten i det offentliga rummet.

    Frågan är om revolutionen i Egypten ens hade varit möjlig utan fotbollsfansens organisationsförmåga. Ett annat exempel är det Öst-Berlinska laget Union vars arena var ett av få ställen att överhuvudtaget praktisera opposition mot kommunismen. Eller de Jugoslaviska arenorna där nationalismen härjade långt innan kriget bröt ut.

  3. Det är en befogad fråga, kanske för att sportevenemangen redan är så mediala? Till skillnad från krogvåldet som inte har strålkastare riktade mot sig. Dessutom blir ju det organiserade och planerade våldet så tydligt i fotbollssammanhang.

    Men att sport har goda konsekvenser är inget jag bestrider, lika lite som att jag säger emot att religion har haft det. Idrott är en enande kraft, och det är inte nödvändigtvis något ont, utan det är sammanhanget och vart denna kraft riktas som avgör moralen i det hela.

  4. Det är en befogad fråga, kanske för att sportevenemangen redan är så mediala? Till skillnad från krogvåldet som inte har strålkastare riktade mot sig. Dessutom blir ju det organiserade och planerade våldet så tydligt i fotbollssammanhang.

    Men att sport har goda konsekvenser är inget jag bestrider, lika lite som att jag säger emot att religion har haft det. Idrott är en enande kraft, och det är inte nödvändigtvis något ont, utan det är sammanhanget och vart denna kraft riktas som avgör moralen i det hela.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *