En valborgsodyssé

Fyra studenter på resande fot,
med blicken riktad mot söder.
Med Ola vid ratten som självvald pilot,
rullar vi neråt som bröder.
Vår bil tycks hämtad direkt från en skrot,
hjulen de rullar och blöder.
Det är Uppsala vi alla ser fram emot,
det är för valborg som vi glöder.

Allt talar för en episk semester,
med kalas av stor proportion.
Vi skriker alla vilda protester,
så fort Henrik börjar ta ton.
”Överlåt det åt radions orkester,
du skapar en djup depression.”
”Spara din sång till framtida fester,
eller smaka på vägens friktion.”

Resan fortsätter i hyfsat humör,
trots byten av hårda ord.
Men vi fyra är bröder tills vi dör,
vår vänskap stöpt i vinterns nord
”Helvete, Tommy häll käften du stör,
du driver mig nästan till mord.”
Ett brakande följt av en vämjelig odör,
nu var skadan bannemig gjord.

Jag tänker sakta ”hur ska detta gå,
hur ska jag klara av färden?”
Jag tänker ”satans Skellefteå!”,
och anar höjda blodvärden.
Jag blickar utåt, nu kan jag förstå,
”vi måste lägga ner svärden!
Barnsligt gnabb får inte bestå,
låt oss enas igen emot världen!”

Veckans vokabel 30: Normal

Ordet normal betyder enligt Svensk ordbok (2009) ’som är i enhetlighet med den grundläggande typen för företeelsen i fråga, särskilt genom att överensstämma med genomsnittet’. Den som stryker samhället medhårs och simmar längs strömmen är alltså normal. Detta gör man genom att följa de normer som finns – såväl skrivna som oskrivna – och följaktligen handlar normalitet om att följa normer.

Normalitet är en svår dans, en dans vars steg samhällets medborgare lär sig redan från födseln. Att som utomstående tränga in i ett nytt samhälles normstruktur är inte lätt. De explicita normerna – lagarna och andra skrivna regler – går ann att lära sig, men de implicita – tyst på bussen, trubbiga armbågar, ordnat köande – är inte alltid lika lätta att tillskansa sig, eftersom till och med de infödda ofta saknar medveten kunskap om dem.

Som ny i normsystemet är man i en svår situation eftersom man inte vet hur man ska bete sig. Kommer man till exempel från ett normsystem som kräver kortare pauser mellan samtalsturerna – din tid från att en talare tar ordet tills att nästa gör det – än vad samtalspartnerns gör, resulterar det i att man efter sin tur tar ordet igen för att förhindra pinsamma tystnader. Då framstår man som en otrevlig och pratglad person, och medkonversatören känner sig socialt överkörd.

Normbrytare ses på med misstänksamhet och rädsla, eftersom det förväntas av den normale att den ska kunna och följa normerna. Eftersom det är svårt att förutsäga normbrytares reaktioner och handlingar, ses de som lösa kanoner. Människor som öppet revolterar mot gällande normer, som exempelvis punkare och motorcykelgäng, behandlas ofta med viss reservation och de får ofta något bredare yta att röra sig på än andra.

Förutom invandrare finns det andra grupper som omedvetet bryter mot normer. Jag tänker på vuxna som av olika anledningar inte kunnat lära sig dem, och på barn som ännu inte har hunnit göra detsamma. Barn har vi överseende med, även om vi kanske inte alltid vet hur vi ska hantera deras normbrott, medan vuxna som har problem ofta är socialt körda och riskerar att bli ofrivilliga eremiter.

Jag misstänker att det är riskfritt att påstå att ordet normal främst har en positiv klang (i synnerhet i kontrast till motsatsordet onormal), men då det i vårt samhälle är viktigt med att vara unik, kan det kan även ha vissa beigea konnotationer som inte uppskattas av exempelvis tonårsrevoltörer.

Även om det finns mycket att säga om normer och normalitet, och vad som är mer och mindre acceptabelt på respektive område, tänker jag inte fördjupa mig i det. Jag nöjer mig med att konstatera att normer är svårt, jättesvårt, i synnerhet för människor utanför gemenskapen. Vid interaktion med utsocknes folk är detta något som kan vara bra att ha i tankarna. Att de inte följer våra normer betyder inte att de är onormalt funtade, bara att de följer normer tillhörande en annan kultur.

Andras ord: Peter Trudgill

”It is normal in linguistics to use the term ‘borrow’ even though there is of course no intention of ever giving the word back.” Från Sociolingustics: An introduction to language and society, 2000.

Professor Peter Trudgill skämtar till det lite i sociolingvistikens spännande värld. Sociolingvistiken utforskar språk som en kulturell och social företeelse. Forskare undersöker dialekter och sociolekter, det vill säga hur människor talar olika beroende på geografisk spridning respektive social dito. Människors attityder till språk och dialekter kartläggs, och förklaringar till varför vissa drag är fula försöks nås (förenklat: din dialekt är finast, dialekten i närheten är fulast, sen blir dialekterna finare ju längre bort de är).

Att min favoritprofessor Lars-Gunnar Anderssons bok Fult språk var översatt till engelska var ingen nyhet för mig, men enligt förordet till Sociolinguistics är Bad language (som den engelska titeln givetvis är) författad tillsammans med Peter Trudgill, vilket var en positiv överraskning. Nackdelen är att jag nu måste läsa hela bokjäveln …

Ljusa löften

Nätter som spenderats i jakten på svar
på frågor som aldrig besvarats.
Sökandes efter de sken som bedrar,
känslor som av kylan förvarats.

Mitt sörländska hjärta täckt av is,
av norrländsk vinter fruset.
Försiktigt berört av förvårens bris,
det sakta börjar tina i ljuset.

Hoppet vågar sig långsamt tillbaka,
tillsammans med viljan och modet.
Stelfrusna leder ej längre hörs knaka,
livet känns åter strömma i blodet.

Vemod som vintern ackumulerat,
har hängt med likt en objuden gäst.
Kval som dagern nu demaskerat,
och bytt ut mot en skottsäker väst.

Vårsolen inspirerar till fundering,
tanken känns inte längre fången.
Värmen häver mörkrets blockering,
en katalysator för tankesprången.

En glimt av en ljusare framtid,
ett löfte om bättre miljö.
En försmak av att vinna en strid,
i kriget mot vemodets snö.

Veckans vokabel 29: Fossilisering

Om språklig fossilisering, vokabulärens cementering.

En vanlig uppfattning om svenskan är att dess storhetstid är förbi och att detta vårt språk befinner sig i ett tillstånd av förfall. Förr hade vi fler kasus, vi hade verb i konjunktiv och plural. Men nu förenklas språket alltmer och mister sin mångfacetterade uttryckskraft.

VAD FAN SKA VI TA OSS TILL UTAN VÅRA KONJUNKTIV?! kan man höra en och annan ortodox utbrista. Men som Olle uttrycker det kommer den som ser konjunktiven som ett sätt att vaska fram guldklimparna bland skribenterna bli besviken över vad den finner, ty det är mer än komplicerad grammatik som definierar en duktig skribent.

Och svenskan må på vissa grammatiska plan ha förenklats (även om substantivens onödigt många och laglösa deklinationer finns kvar, liksom deras komplicerade bestämdhetssystem i allmänhet och dubbla bestämdhet i synnerhet), men lexikonet utvecklas ständigt och det enda som står emellan dig och det du vill säga är ditt eget ordförråd. Eller ja, det är klart att det krävs att man kan koppla idéerna i huvudet till de ord som bäst uttrycker dem, något som inte alltid är så lätt.

En annan vanlig uppfattning är att språket var som bäst när uppfattaren själv var ung. Sedan dess – med blicken riktad mot ungdomen – har språket i allt snabbare takt förfallit. Det är när vi är unga som vi lär oss vårt språk, ett språk som under vår framtida livstid inte förändras anmärkningsvärt. Det är även här som de flesta av de konstruktioner som vi kommer att (över)använda under vår livstid cementeras i bruket. Mycket händer med språket i takt med att åren går, och när bruket skiljer sig från det vi lärde oss för länge sedan ligger det nära till hands att dra slutsatsen att språket försämras. Bara för att man nått en mogen ålder innebär det visserligen inte automatiskt att språkbruket är satt i sten, men däremot i en trögflytande massa som inte är alldeles lätt att kämpa emot.

Att förstå ungdomens slang och deras urvattnade och uttryckslösa svenska är inte så lätt. Och om ungdomen pratar så märkbart mycket sämre i dag måste språket vara på väg käpprätt åt fanders. Vi måste lära dem att vårda språket!

Eller? Man pratar som mest dialekt när man är ung och gammal, och som minst när man är i arbetsför ålder och vill göra karriär. På yngre och äldre dar är språket alltså slarvigare eftersom man då inte är beroende av hur man uppfattas på samma sätt som i yrkeslivet. Men det är klart att man kan hamna på defensiven när man hör nya okända ord för företeelser som man inte förstår sig på. Att en del drar slutsatsen att språket har passerat sin höjdpunkt när de hör många engelska ord istället för svenska, kan jag förstå – hur fel denna slutsats än må vara. Låneord har alltid funnits; andelen tyska, franska, latinska och grekiska ord i vårt lexikon är betydande. Att det i dag råkar vara engelskan som med sin lingua franca-liknande funktion sätter sin prägel på vårt modersmål är inte på något sätt en märklig eller ens ny företeelse.

Det är synd att lägga energi på att förfasas över ungdomsspråkets förflackande, när det finns mycket viktigare saker som förtjänar att oroa och roa. De flesta ungdomar kan kodväxla – som det så fint kallas – och byta språk mellan informella och formella situationer. Precis som att var och en talar olika på jobbet och i hemmet gör ungdomar det. Slang med mera är sätt att identifiera sig med gruppen, att visa var man hör hemma.

Det är klart att språkliga regler spelar roll. Reglerna är som en mall att ösa ner kreativitet i, och när man väl har lärt sig dessa regler får man gärna experimentera med dem och bryta mot dem. Men att gå in och påta i någons språk och viftandes med fingret utbrista ”sådär får du inte säga!” är ofta inte rätt väg att gå. Standardnormer i all ära, men i praktiken kan ingen bestämma över någon annan individs språkbruk. Det enda som kan göras är att försöka föregå med gott exempel

Andras ord: Svenska Akademien

‎”När en vara eller present överlämnas används ‘varsågod’ (till flera ‘varsågoda’) som besvaras med ‘tack’, ‘tack ska du ha’, ‘tack så mycket’, ‘tackar (som) tackar’ (m.fl. varianter).” Från Svenska Akademiens språklära, 2004.

Det är skönt att Svenska Akademien har koll på vanligt hyfs och sunt förnuft.

Vårsolens avigsidor

Ett par genande gympaskor,
slask slaskigare än befarat.
Jag spottade och jag svor,
på smältvattnet som snön bevarat.

Fötterna kalla och blöta,
långt ifrån hemmets trygga vrå.
En suck jag fann mig utstöta,
över det misstag jag lyckats begå.

Min stolthet fick sig en omgång,
en lösning på detta dilemma?
Mot Ålidhem i plaskande språng,
till värmen som väntar därhemma.

Varje steg sjöng vätans melodi,
varför hade jag över diket sneddat?!
Men jag tog mig trots allt hem skadefri;
såväl liv som lem var räddat!

Veckans vokabel 28: Autodidakt

Jag minns så väl när jag reagerade på det här ordet första gången. Jag läste Äcklet av Jean-Paul Sartre en sommar för ett antal år sedan, och en bifigur i denna historia är en man som alltid sitter på biblioteket som huvudpersonen frekventerar.  Målet för denne man tycks vara att läsa alla bibliotekets böcker i bokstavsordning efter författarens namn. Denne man benämns genomgående ”autodidakten”, och min kära vän ordboken förklarade anledningen till detta epitet tämligen väl; autodidakt betyder ’självlärd person’.

Jag har blandade känslor för detta begrepp. Dels associerar jag till trubbighet, dels till intelligens och envetenhet. Samma trubbiga kontur som trägubbarna ett känt busfrö i Lönneberga snidar, orörda av hantverkarens ekvilibristiska handlag. Utebliven handledning har lämnat denne mössbeprydde snickare att på egen hand, på över hundra trägubbar, experimentera fram vilket förfarande som är optimalt för att resultatet ska bli detsamma.

Jag föreställer mig alltså att en självlärd person inte har samma möjlighet att slipa sina förmågor och sitt förnuft på vägledningens slipsten. Men vad vet jag? Det kanske inte är en lärares utlärning som utvecklar intellektet och det kritiska tänkandet, autodidakten har ju inte behövt acceptera allt det som en föreläsare med ämbetets auktoritet hävdar är sanning. Å andra sidan kanske den självlärde ser författarna som ofelbara föreläsare, förmedlare av absoluta sanningar i sina föreskrivande skrifter.

Men det som faller mig i smaken med veckans begrepp är framförallt envisheten och självständigheten. Den karaktärsfasthet och viljestyrka jag föreställer mig att Sartres karaktär måste besitta för att på egen hand, utan förkunskaper, slita sig till kunskap genom att plöja igenom bok efter bok. Eller det tålamod som krävs av Emil för att han ska genomföra sitt kvantitativa – om än inte kvalitativa, många av hans alster är ohyggligt oestetiska – träsnideri är ett bevis på envishet och tålamod. Man kan inte vara bäst direkt, för att förbättras måste man förlita sig till misstagens lärande, och att våga fela kan vara det bästa ­– och stundom det enda – ­­sättet att lära sig på.

Rädslan att begå misstag har fått mig att avstå erfarenheter, vilket i efterhand lämnat en syrlig eftersmak av ånger. Men för varje gång jag stått emot min handlingsförlamande rädsla, har denna ånger sjunkit och för en stund helt överskuggats av handlingskraftens rogivande känsla. ”Varför göra fel när man kan fråga och göra rätt från början” är en återkommande tanke inbäddad i min kognition. Att min fobi för frågande residerar på samma ställe, och lämnar mig och mitt handlande i ett tillstånd av ambivalens, är något som inte stör mig märkbart. Vad vore vi människor utan kluvenhet, om vi inte led av kognitiv dissonans? Om vi inte tyckte två motstridiga saker samtidigt? Med tanke på att ingenting är säkert är det ytterst egendomligt att vi någonsin är säkra på någonting.

Sokrates lär ha sagt att ”det enda jag vet är att jag ingenting vet”, och ”de är ju hajpade med rätta, de där gammelgrekerna” som min kära klasskamrat uttryckte det. Problemet med dem är att varje gång en tanke värd att utforskas dyker upp i mitt medvetande, så visar det sig nästan alltid att en grek för tusentals år sedan har tänkt samma tanke, men utvecklat och formulerat den skarpare och klarsyntare än jag.  En fundering infinner sig: är mina tankar en produkt av grekernas, förmedlade och filtrerade via vårt utbildningssystem? Och vad skulle jag egentligen veta om dessa skäggbeprydda och togaklädda män, som fördrev sin tillvaro tänkandes, utan detta system? Skolans läroplan går ut på att någon annan bestämmer vad jag ska kunna, vad vi alla måste kunna, för att fungera i samhället.

Denna didaktiska ovalfrihet är faktiskt något jag uppskattar. Om jag hade blivit inkastad i ett bibliotek med uppgiften att läsa och lära mig precis det jag vill, undrar jag var jag skulle börja. Jag hade antagligen inte plockat upp en bok med titeln Äcklet, om vi inte under filosofilektionen på gymnasiet hade diskuterat författaren till detta verk. Och hur väl hade jag känt Maslow och hans behovstrappa om inte psykologiföreläsningarna hade satt avtryck i mitt sinne?

Fast ändå. Jag började läsa Noam Chomsky efter att ha lyssnat på det politiska punkbandet Anti-Flags texter. Och det var inte skolans skolning som fick mig att öppna Strindbergs Röda rummet, det var snarare en sorts nyfikenhet på svenska språkets förflutna som var orsaken till detta. Moment 22 och 1984 är även dessa två uppskattade bekantskaper som den lärande institutionen inte kan ta åt sig äran för att ha presenterat för mig.

Men inombords tror jag att jag hade varit en helt annan människa, med en helt annan bildningsnivå (gissningsvis lägre), utan skolväsendets ledsagning. Självlärd eller hjälplärd; egentligen spelar resan till kunskapen mindre roll, huvudsaken är att man tillskansar sig den. För kunskap är, som man brukar säga, makt.

Veckans vokabel 28: Autodidakt

Jag minns så väl när jag reagerade på det här ordet första gången. Jag läste Äcklet av Jean-Paul Sartre en sommar för ett antal år sedan, och en bifigur i denna historia är en man som alltid sitter på biblioteket som huvudpersonen frekventerar.  Målet för denne man tycks vara att läsa alla bibliotekets böcker i bokstavsordning efter författarens namn. Denne man benämns genomgående ”autodidakten”, och min kära vän ordboken förklarade anledningen till detta epitet tämligen väl; autodidakt betyder ’självlärd person’.

Jag har blandade känslor för detta begrepp. Dels associerar jag till trubbighet, dels till intelligens och envetenhet. Samma trubbiga kontur som trägubbarna ett känt busfrö i Lönneberga snidar, orörda av hantverkarens ekvilibristiska handlag. Utebliven handledning har lämnat denne mössbeprydde snickare att på egen hand, på över hundra trägubbar, experimentera fram vilket förfarande som är optimalt för att resultatet ska bli detsamma.

Jag föreställer mig alltså att en självlärd person inte har samma möjlighet att slipa sina förmågor och sitt förnuft på vägledningens slipsten. Men vad vet jag? Det kanske inte är en lärares utlärning som utvecklar intellektet och det kritiska tänkandet, autodidakten har ju inte behövt acceptera allt det som en föreläsare med ämbetets auktoritet hävdar är sanning. Å andra sidan kanske den självlärde ser författarna som ofelbara föreläsare, förmedlare av absoluta sanningar i sina föreskrivande skrifter.

Men det som faller mig i smaken med veckans begrepp är framförallt envisheten och självständigheten. Den karaktärsfasthet och viljestyrka jag föreställer mig att Sartres karaktär måste besitta för att på egen hand, utan förkunskaper, slita sig till kunskap genom att plöja igenom bok efter bok. Eller det tålamod som krävs av Emil för att han ska genomföra sitt kvantitativa – om än inte kvalitativa, många av hans alster är ohyggligt oestetiska – träsnideri är ett bevis på envishet och tålamod. Man kan inte vara bäst direkt, för att förbättras måste man förlita sig till misstagens lärande, och att våga fela kan vara det bästa ­– och stundom det enda – ­­sättet att lära sig på.

Rädslan att begå misstag har fått mig att avstå erfarenheter, vilket i efterhand lämnat en syrlig eftersmak av ånger. Men för varje gång jag stått emot min handlingsförlamande rädsla, har denna ånger sjunkit och för en stund helt överskuggats av handlingskraftens rogivande känsla. ”Varför göra fel när man kan fråga och göra rätt från början” är en återkommande tanke inbäddad i min kognition. Att min fobi för frågande residerar på samma ställe, och lämnar mig och mitt handlande i ett tillstånd av ambivalens, är något som inte stör mig märkbart. Vad vore vi människor utan kluvenhet, om vi inte led av kognitiv dissonans? Om vi inte tyckte två motstridiga saker samtidigt? Med tanke på att ingenting är säkert är det ytterst egendomligt att vi någonsin är säkra på någonting.

Sokrates lär ha sagt att ”det enda jag vet är att jag ingenting vet”, och ”de är ju hajpade med rätta, de där gammelgrekerna” som min kära klasskamrat uttryckte det. Problemet med dem är att varje gång en tanke värd att utforskas dyker upp i mitt medvetande, så visar det sig nästan alltid att en grek för tusentals år sedan har tänkt samma tanke, men utvecklat och formulerat den skarpare och klarsyntare än jag.  En fundering infinner sig: är mina tankar en produkt av grekernas, förmedlade och filtrerade via vårt utbildningssystem? Och vad skulle jag egentligen veta om dessa skäggbeprydda och togaklädda män, som fördrev sin tillvaro tänkandes, utan detta system? Skolans läroplan går ut på att någon annan bestämmer vad jag ska kunna, vad vi alla måste kunna, för att fungera i samhället.

Denna didaktiska ovalfrihet är faktiskt något jag uppskattar. Om jag hade blivit inkastad i ett bibliotek med uppgiften att läsa och lära mig precis det jag vill, undrar jag var jag skulle börja. Jag hade antagligen inte plockat upp en bok med titeln Äcklet, om vi inte under filosofilektionen på gymnasiet hade diskuterat författaren till detta verk. Och hur väl hade jag känt Maslow och hans behovstrappa om inte psykologiföreläsningarna hade satt avtryck i mitt sinne?

Fast ändå. Jag började läsa Noam Chomsky efter att ha lyssnat på det politiska punkbandet Anti-Flags texter. Och det var inte skolans skolning som fick mig att öppna Strindbergs Röda rummet, det var snarare en sorts nyfikenhet på svenska språkets förflutna som var orsaken till detta. Moment 22 och 1984 är även dessa två uppskattade bekantskaper som den lärande institutionen inte kan ta åt sig äran för att ha presenterat för mig.

Men inombords tror jag att jag hade varit en helt annan människa, med en helt annan bildningsnivå (gissningsvis lägre), utan skolväsendets ledsagning. Självlärd eller hjälplärd; egentligen spelar resan till kunskapen mindre roll, huvudsaken är att man tillskansar sig den. För kunskap är, som man brukar säga, makt.