Veckans vokabel 28: Autodidakt

Jag minns så väl när jag reagerade på det här ordet första gången. Jag läste Äcklet av Jean-Paul Sartre en sommar för ett antal år sedan, och en bifigur i denna historia är en man som alltid sitter på biblioteket som huvudpersonen frekventerar.  Målet för denne man tycks vara att läsa alla bibliotekets böcker i bokstavsordning efter författarens namn. Denne man benämns genomgående ”autodidakten”, och min kära vän ordboken förklarade anledningen till detta epitet tämligen väl; autodidakt betyder ’självlärd person’.

Jag har blandade känslor för detta begrepp. Dels associerar jag till trubbighet, dels till intelligens och envetenhet. Samma trubbiga kontur som trägubbarna ett känt busfrö i Lönneberga snidar, orörda av hantverkarens ekvilibristiska handlag. Utebliven handledning har lämnat denne mössbeprydde snickare att på egen hand, på över hundra trägubbar, experimentera fram vilket förfarande som är optimalt för att resultatet ska bli detsamma.

Jag föreställer mig alltså att en självlärd person inte har samma möjlighet att slipa sina förmågor och sitt förnuft på vägledningens slipsten. Men vad vet jag? Det kanske inte är en lärares utlärning som utvecklar intellektet och det kritiska tänkandet, autodidakten har ju inte behövt acceptera allt det som en föreläsare med ämbetets auktoritet hävdar är sanning. Å andra sidan kanske den självlärde ser författarna som ofelbara föreläsare, förmedlare av absoluta sanningar i sina föreskrivande skrifter.

Men det som faller mig i smaken med veckans begrepp är framförallt envisheten och självständigheten. Den karaktärsfasthet och viljestyrka jag föreställer mig att Sartres karaktär måste besitta för att på egen hand, utan förkunskaper, slita sig till kunskap genom att plöja igenom bok efter bok. Eller det tålamod som krävs av Emil för att han ska genomföra sitt kvantitativa – om än inte kvalitativa, många av hans alster är ohyggligt oestetiska – träsnideri är ett bevis på envishet och tålamod. Man kan inte vara bäst direkt, för att förbättras måste man förlita sig till misstagens lärande, och att våga fela kan vara det bästa ­– och stundom det enda – ­­sättet att lära sig på.

Rädslan att begå misstag har fått mig att avstå erfarenheter, vilket i efterhand lämnat en syrlig eftersmak av ånger. Men för varje gång jag stått emot min handlingsförlamande rädsla, har denna ånger sjunkit och för en stund helt överskuggats av handlingskraftens rogivande känsla. ”Varför göra fel när man kan fråga och göra rätt från början” är en återkommande tanke inbäddad i min kognition. Att min fobi för frågande residerar på samma ställe, och lämnar mig och mitt handlande i ett tillstånd av ambivalens, är något som inte stör mig märkbart. Vad vore vi människor utan kluvenhet, om vi inte led av kognitiv dissonans? Om vi inte tyckte två motstridiga saker samtidigt? Med tanke på att ingenting är säkert är det ytterst egendomligt att vi någonsin är säkra på någonting.

Sokrates lär ha sagt att ”det enda jag vet är att jag ingenting vet”, och ”de är ju hajpade med rätta, de där gammelgrekerna” som min kära klasskamrat uttryckte det. Problemet med dem är att varje gång en tanke värd att utforskas dyker upp i mitt medvetande, så visar det sig nästan alltid att en grek för tusentals år sedan har tänkt samma tanke, men utvecklat och formulerat den skarpare och klarsyntare än jag.  En fundering infinner sig: är mina tankar en produkt av grekernas, förmedlade och filtrerade via vårt utbildningssystem? Och vad skulle jag egentligen veta om dessa skäggbeprydda och togaklädda män, som fördrev sin tillvaro tänkandes, utan detta system? Skolans läroplan går ut på att någon annan bestämmer vad jag ska kunna, vad vi alla måste kunna, för att fungera i samhället.

Denna didaktiska ovalfrihet är faktiskt något jag uppskattar. Om jag hade blivit inkastad i ett bibliotek med uppgiften att läsa och lära mig precis det jag vill, undrar jag var jag skulle börja. Jag hade antagligen inte plockat upp en bok med titeln Äcklet, om vi inte under filosofilektionen på gymnasiet hade diskuterat författaren till detta verk. Och hur väl hade jag känt Maslow och hans behovstrappa om inte psykologiföreläsningarna hade satt avtryck i mitt sinne?

Fast ändå. Jag började läsa Noam Chomsky efter att ha lyssnat på det politiska punkbandet Anti-Flags texter. Och det var inte skolans skolning som fick mig att öppna Strindbergs Röda rummet, det var snarare en sorts nyfikenhet på svenska språkets förflutna som var orsaken till detta. Moment 22 och 1984 är även dessa två uppskattade bekantskaper som den lärande institutionen inte kan ta åt sig äran för att ha presenterat för mig.

Men inombords tror jag att jag hade varit en helt annan människa, med en helt annan bildningsnivå (gissningsvis lägre), utan skolväsendets ledsagning. Självlärd eller hjälplärd; egentligen spelar resan till kunskapen mindre roll, huvudsaken är att man tillskansar sig den. För kunskap är, som man brukar säga, makt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *