Veckans vokabel 35: Gratulera

Jag fick en intressant fråga av en gammal vän som funderade över användningen av ordet grattis.

”Utgår ordet från en stark prestation (grattis till Wimbledontiteln, grattis till tentaresultatet etc) eller passar det enbart vid födelsedagar/namnsdagar och dylikt som vi alla (nästan) har då och då utan att egentligen förtjänat det (för inte innebär väl ett ’grattis på födelsedagen’ att man gratulerar till prestationen att ha besegrat övriga spermier i det där racet i början av förökningsprocessen?) eller kan man kanske använda det även när någon haft ren tur (grattis till lottovinsten).”

Grattis är en interjektion (ett oböjligt ord som kan fungera som självständigt yttrande, t.ex. uttryck för känslor, hälsningsord och svarsord) bildat till verbet gratulera, varför jag har funnit det lämpligare att förklara det förstnämnda genom det sistnämnda.

Om jag skulle vända mig direkt till min gode vän med ett svar, av både kort och koncis karaktär, skulle det lyda som följer: Du snöar in dig för mycket. Du vill avgränsa ordet mer än nödvändigt, ty ordet har en mer generell betydelse än du vill ha det till. Gratulera någon kan man – som du påpekar – göra för en stark prestation, vid bemärkelsedagar och vid andra glädjande fenomen. Det är i synnerhet det sista som står i fokus i Svenska Akademiens ordboks definition: ’lyckönska (ngn) med anledning av ngn glädjande tilldragelse’. Det nämns som exempel bemärkelsedagar av olika slag, framgångar samt utmärkelser.

Enligt Svensk ordbok (2009) är gratulera bildat av latinets gratula´ri som betyder ’lyckönska’, vilket alltså kanske kan skina lite extra ljus på användningen av ordet gratulera. Att gratulera någon är mer eller mindre lika okomplicerat som att lyckönska någon, har det hänt något som är glädjande för personen i fråga e de ba å gör’t.

Det som jag tycker är mest intressant med frågan är att jag tycker att det oftare är så att man övergeneraliserar ett ords omfång än tvärtom. Unga barn som använder ordet pappa för att prata om alla vuxna män, och andraspråkstalare som låter kiosk beteckna alla slags fasta installationer som säljer saker genom en lucka, är båda exempel på fenomenet övergeneralisering. Att däremot undergeneralisera ett ord, att låta det omfatta mindre än det egentligen gör, är något som jag inte har stött på lika ofta.

De flesta ord lär vi oss inte via ordböcker eller andras förklaringar, utan genom sammanhang. När någon lite lurigt deklarerar att den ska pokulera till kvällen, samtidigt som den förnöjt klirrar med två lila kassar, kan till och med Dr. Watson deducera att personen i fråga ska dricka alkohol denna afton. Vi behöver oftast höra ett ord ett flertal gånger innan vi lär oss hur det ska användas, och i början är vår uppfattning rätt diffus. Ju fler sammanhang vi hör ordet i, desto säkrare blir vi på dess betydelse. Efter att ha hört ett ord som grattis tusentals gånger i lika många olika sammanhang ända sedan födseln (”grattis det blev en <kön>!”), har de flesta säkerligen en gedigen känsla för hur det ska användas. Av just denna anledning är det extra speciellt när någon börjar fundera på ordet och dess faktiska betydelse. Hur ofta börjar man fundera på vad ordet desto betyder? Varför vi måste säga det regnar när dropparna faller från skyn? Varför innehåller ordet müsli en bokstav som inte existerar i svenskan (men trots detta står med ordlistan)? Vad har krut i aforismen ont krut förgås inte så lätt att göra?

Som synes finns det mycket i vårt vardagsspråk som man tar för givet. Att reflektera över språkbruket är att reflektera över världen, så ta chansen att språkfilosofera lite då och då. Ifrågasätt din vokabulär, plocka ut ett ord och analysera det – inget skulle glädja mig mer. Gör du detta kan du ju nästa gång vi ses passa på att gratulera mig.

Veckans vokabel 35: Gratulera

Jag fick en intressant fråga av en gammal vän som funderade över användningen av ordet grattis.

”Utgår ordet från en stark prestation (grattis till Wimbledontiteln, grattis till tentaresultatet etc) eller passar det enbart vid födelsedagar/namnsdagar och dylikt som vi alla (nästan) har då och då utan att egentligen förtjänat det (för inte innebär väl ett ’grattis på födelsedagen’ att man gratulerar till prestationen att ha besegrat övriga spermier i det där racet i början av förökningsprocessen?) eller kan man kanske använda det även när någon haft ren tur (grattis till lottovinsten).”

Grattis är en interjektion (ett oböjligt ord som kan fungera som självständigt yttrande, t.ex. uttryck för känslor, hälsningsord och svarsord) bildat till verbet gratulera, varför jag har funnit det lämpligare att förklara det förstnämnda genom det sistnämnda.

Om jag skulle vända mig direkt till min gode vän med ett svar, av både kort och koncis karaktär, skulle det lyda som följer: Du snöar in dig för mycket. Du vill avgränsa ordet mer än nödvändigt, ty ordet har en mer generell betydelse än du vill ha det till. Gratulera någon kan man – som du påpekar – göra för en stark prestation, vid bemärkelsedagar och vid andra glädjande fenomen. Det är i synnerhet det sista som står i fokus i Svenska Akademiens ordboks definition: ’lyckönska (ngn) med anledning av ngn glädjande tilldragelse’. Det nämns som exempel bemärkelsedagar av olika slag, framgångar samt utmärkelser.

Enligt Svensk ordbok (2009) är gratulera bildat av latinets gratula´ri som betyder ’lyckönska’, vilket alltså kanske kan skina lite extra ljus på användningen av ordet gratulera. Att gratulera någon är mer eller mindre lika okomplicerat som att lyckönska någon, har det hänt något som är glädjande för personen i fråga e de ba å gör’t.

Det som jag tycker är mest intressant med frågan är att jag tycker att det oftare är så att man övergeneraliserar ett ords omfång än tvärtom. Unga barn som använder ordet pappa för att prata om alla vuxna män, och andraspråkstalare som låter kiosk beteckna alla slags fasta installationer som säljer saker genom en lucka, är båda exempel på fenomenet övergeneralisering. Att däremot undergeneralisera ett ord, att låta det omfatta mindre än det egentligen gör, är något som jag inte har stött på lika ofta.

De flesta ord lär vi oss inte via ordböcker eller andras förklaringar, utan genom sammanhang. När någon lite lurigt deklarerar att den ska pokulera till kvällen, samtidigt som den förnöjt klirrar med två lila kassar, kan till och med Dr. Watson deducera att personen i fråga ska dricka alkohol denna afton. Vi behöver oftast höra ett ord ett flertal gånger innan vi lär oss hur det ska användas, och i början är vår uppfattning rätt diffus. Ju fler sammanhang vi hör ordet i, desto säkrare blir vi på dess betydelse. Efter att ha hört ett ord som grattis tusentals gånger i lika många olika sammanhang ända sedan födseln (”grattis det blev en <kön>!”), har de flesta säkerligen en gedigen känsla för hur det ska användas. Av just denna anledning är det extra speciellt när någon börjar fundera på ordet och dess faktiska betydelse. Hur ofta börjar man fundera på vad ordet desto betyder? Varför vi måste säga det regnar när dropparna faller från skyn? Varför innehåller ordet müsli en bokstav som inte existerar i svenskan (men trots detta står med ordlistan)? Vad har krut i aforismen ont krut förgås inte så lätt att göra?

Som synes finns det mycket i vårt vardagsspråk som man tar för givet. Att reflektera över språkbruket är att reflektera över världen, så ta chansen att språkfilosofera lite då och då. Ifrågasätt din vokabulär, plocka ut ett ord och analysera det – inget skulle glädja mig mer. Gör du detta kan du ju nästa gång vi ses passa på att gratulera mig.

Veckans vokabel 34: Sörlänning

Om man ska tro Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien från 2009 (och varför skulle man tvivla?) så är en sörlänning en ’person från södra (eller mellersta) Sverige’. Enligt Svenska Akademiens ordbok – en språketymologisk ordbok som inte ska förväxlas med tidigare nämnda verk – används ordet ofta i motsats till begreppet norrlänning.

För mig är perspektivet för båda dessa ord ganska talande. Precis som att jag inte känner någon som identifierar sig som sörlänning har jag mig veterligen inte träffat någon som svarar ”norrlänning” på den klassiska ursprungsfrågan som har en tendens att uppkomma i diverse sociala sammanhang. Vad jag försöker komma fram till är att en norrlänning är en norrlänning i sörlänningens ögon, och en sörlänning är en sörlänning i norrlänningens ögon.

Det är egentligen konstigt att begreppet sörlänning faller mig i smaken, det är en fruktansvärt grov generalisering. Att bunta ihop mig dialekt- och identitetsmässigt med skåningar, västkustbor, stockholmare etc. är helt befängt ur mitt perspektiv. Men om vi sörlänningar får lov att påstå att jämtlänningar, härjedalingar, Gävlebor, Umebor och Kirunabor alla pratar norrländska, får banne mig de påstå att vi pratar sörländska. Även om beteckningen principiellt är sann säger den absolut ingenting om talarens identitet.

Jag blir irriterad när jag läser om dialektundersökningen gjord av Sifo på uppdrag av dejtingsajten E-kontakt.se. Enligt den tycker 18 % att göteborgskan är den sexigaste dialekten i Sverige, och i mitt tycke är den helt klart en av de finaste. Dialekt nummer två på listan med sina 17 % är norrländskan. Norrländska. Dialekten norrländska? Vilken dialekt tänker de på då?

”Ni kan ju höra skillnader på dialekter där” säger Karin Boo som är pressansvarig på E-kontakt, ”men för en Malmöbo till exempel är det bara norrländska”. Detta underbara perspektiv som E-kontakt anlägger noteras och kritiseras av en del kommentatorer: ”Det är ju vansinnigt att klumpa ihop hela Norrland, 2/3 delar av Sverige” skriver Anna7regina och jag kan inte annat än att hålla med.

Ju mer jag tänker på det desto egendomligare är det att jag gillar det här ordet.  Kanske är det för att min identitet som sörlänning har aktiverats allt mer i och med min relativt nya geografiska hemvist. Att bo 90 mil fågelvägen från hemmiljön har gjort att min språkliga identitet har breddats. Det är ingenting jag har valt, men från att ha varit en Rödebybo i gymnasiet blev jag en Karlskronit i lumpen. När jag reste i fjärran östern var jag svensk, och efter att ha flyttat till Göteborg blev jag en bleking. Allting har som synes med perspektiv att göra. Ju längre från hemtrakten man är, desto bredare blir generaliseringen av individens språkdräkt. Och för tillfället är jag alltså sörlänning.

Eftersom ingen här uppe (med få undantag, i går kväll visade till exempel en Ö-viksbo prov på skrämmande precision när hon ganska omgående ringade in Karlskrona som min hemstad) brukar kunna identifiera min dialekt som blekingska, utan antingen gissar på småländska eller skånska, kan man lite välvilligt se det som att de skänker mig en större gemenskap. En lite mer illvillig tolkning är att de tar ifrån mig min språkliga identitet och tvingar på mig en annan.

Då jag misstänker att ytterst få här uppe har stött på många blekingar i sina dagar är det inte konstigt att de inte kan ringa in min dialekt. Har de mött en smålänning är det kanske den dialekten som ligger närmast till hands när de hör mina (nästintill) obefintliga r, men känner de en skåning kan det vara andra sörländska drag som känns bekanta och leder dem till gissningen att Skåne är landskapet jag kallar mitt. Jag har aldrig varit en lokalpatriot, men det kan ändå kännas lite vemodigt ibland att få min språkdräkt hopbuntad med mål som inte är mina.

Veckans vokabel 34: Sörlänning

Om man ska tro Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien från 2009 (och varför skulle man tvivla?) så är en sörlänning en ’person från södra (eller mellersta) Sverige’. Enligt Svenska Akademiens ordbok – en språketymologisk ordbok som inte ska förväxlas med tidigare nämnda verk – används ordet ofta i motsats till begreppet norrlänning.

För mig är perspektivet för båda dessa ord ganska talande. Precis som att jag inte känner någon som identifierar sig som sörlänning har jag mig veterligen inte träffat någon som svarar ”norrlänning” på den klassiska ursprungsfrågan som har en tendens att uppkomma i diverse sociala sammanhang. Vad jag försöker komma fram till är att en norrlänning är en norrlänning i sörlänningens ögon, och en sörlänning är en sörlänning i norrlänningens ögon.

Det är egentligen konstigt att begreppet sörlänning faller mig i smaken, det är en fruktansvärt grov generalisering. Att bunta ihop mig dialekt- och identitetsmässigt med skåningar, västkustbor, stockholmare etc. är helt befängt ur mitt perspektiv. Men om vi sörlänningar får lov att påstå att jämtlänningar, härjedalingar, Gävlebor, Umebor och Kirunabor alla pratar norrländska, får banne mig de påstå att vi pratar sörländska. Även om beteckningen principiellt är sann säger den absolut ingenting om talarens identitet.

Jag blir irriterad när jag läser om dialektundersökningen gjord av Sifo på uppdrag av dejtingsajten E-kontakt.se. Enligt den tycker 18 % att göteborgskan är den sexigaste dialekten i Sverige, och i mitt tycke är den helt klart en av de finaste. Dialekt nummer två på listan med sina 17 % är norrländskan. Norrländska. Dialekten norrländska? Vilken dialekt tänker de på då?

”Ni kan ju höra skillnader på dialekter där” säger Karin Boo som är pressansvarig på E-kontakt, ”men för en Malmöbo till exempel är det bara norrländska”. Detta underbara perspektiv som E-kontakt anlägger noteras och kritiseras av en del kommentatorer: ”Det är ju vansinnigt att klumpa ihop hela Norrland, 2/3 delar av Sverige” skriver Anna7regina och jag kan inte annat än att hålla med.

Ju mer jag tänker på det desto egendomligare är det att jag gillar det här ordet.  Kanske är det för att min identitet som sörlänning har aktiverats allt mer i och med min relativt nya geografiska hemvist. Att bo 90 mil fågelvägen från hemmiljön har gjort att min språkliga identitet har breddats. Det är ingenting jag har valt, men från att ha varit en Rödebybo i gymnasiet blev jag en Karlskronit i lumpen. När jag reste i fjärran östern var jag svensk, och efter att ha flyttat till Göteborg blev jag en bleking. Allting har som synes med perspektiv att göra. Ju längre från hemtrakten man är, desto bredare blir generaliseringen av individens språkdräkt. Och för tillfället är jag alltså sörlänning.

Eftersom ingen här uppe (med få undantag, i går kväll visade till exempel en Ö-viksbo prov på skrämmande precision när hon ganska omgående ringade in Karlskrona som min hemstad) brukar kunna identifiera min dialekt som blekingska, utan antingen gissar på småländska eller skånska, kan man lite välvilligt se det som att de skänker mig en större gemenskap. En lite mer illvillig tolkning är att de tar ifrån mig min språkliga identitet och tvingar på mig en annan.

Då jag misstänker att ytterst få här uppe har stött på många blekingar i sina dagar är det inte konstigt att de inte kan ringa in min dialekt. Har de mött en smålänning är det kanske den dialekten som ligger närmast till hands när de hör mina (nästintill) obefintliga r, men känner de en skåning kan det vara andra sörländska drag som känns bekanta och leder dem till gissningen att Skåne är landskapet jag kallar mitt. Jag har aldrig varit en lokalpatriot, men det kan ändå kännas lite vemodigt ibland att få min språkdräkt hopbuntad med mål som inte är mina.

Veckans vokabel 33: Eljest

Jag har alltid varit fientligt inställd till denna veckas vokabel. Innan jag flyttade till Norrland var eljest för mig en exakt synonym för annars, om än ”något ålderdomlig”, som ordboken berättar. Detta är kanske inte nog för att väcka skepsis, då jag är av uppfattningen att alla former av synonymi berikar språket. Anledningen till att jag sneglade aningen surmulet på just detta ord var för att jag oftast stötte på det i en akademisk kontext.

När jag läser kurslitteratur kan jag stundom irriteras över hur överdrivet komplicerade ordval och orimligt slingriga meningar kan dämpa förståeligheten avsevärt. Frågan jag ställer mig är om det avancerade språkbruket är ett försök att sträcka på ryggen och verka viktig, eller om det är ett resultat av oreflekterat användande.

Självklart kräver vetenskapen exakt definierade och precisa termer, men eljest hör inte hemma i det akademiska lexikonet. Missförstå mig inte nu, jag uppskattar ovanliga ord – som en och annan läsare kanske har noterat – men det är onödigt ovanliga ord av detta slag som gör en redan utmanande text, vars innehåll en stackars student måste tillägna sig, ännu mer utmanande. Eftersom språkvetenskapliga termer och avancerade resonemang inte är nog att brottas med för de vetgiriga humanisterna kan vi ju slänga in några kryptiska urgamla ord.

Nu raljerar jag kanske lite mer än nödvändigt, men jag vill försöka åskådliggöra något utav den irritation som alla störande moment skapar när man suttit i timtal och försökt läsa sig till ny lingvistisk kunskap. Irritationen har lagt sig för just detta ord efter att ha umgåtts med norrlänningar som har det i sin vardagsvokabulär med en något annan betydelse. Härstädes kan en person ibland vara eljest, eller annorlunda som jag hade uttryckt det.

Apropå synonymi så finns det inga exakta synonymer i språket, det finns alltid något sammanhang som det uppstår en betydelseskillnad. Och varför skulle vi vilja ha två ord som betyder exakt samma sak? Det är inte antalet ord som gör ett språk rikt, det vackra ligger i betydelsenyanserna. Att kunna många ord är att kunna precisera en tanke så mycket som möjligt, att kunna återberätta bilderna som fladdrar omkring mellan synapserna på ett sätt som gör dem rättvisa.

Trots detta är det ett faktum att ord stundom är utbytbara, och att då använda osedvanliga benämningar med abstrakt denotation enkom för dess exotiska konnotation är i mina ögon lite eljest. Eller enklare uttryckt – för att leva som jag lär – så är det ibland lite konstigt att använda ovanliga ord för enkla tankar bara för sakens skull. Är jag inte en hycklare så säg?

Andras ord: Viveka Adelswärd

”Det gäller inte bara att få människor att öppna sig – man måste också kunna ta hand om det som då eventuellt avslöjas. Om man inte är beredd att göra detta är det omoraliskt att kräva närhet.” Från Institutionella samtal – Struktur, moral och rationalitet, 1995.

Veckans vokabel 32: Dekadens

För förra helgens observationer från Valborgsfirandet i Uppsala finns det bara ett ord: dekadens. Ett ’tillstånd av förfall’ kan man utan att överdriva kalla situationen som vi gick runt i (Svensk ordbok, 2008). Att förfallet gällde ’särskilt andligt och moraliskt’ kan de testosteronfyllda, high-fiveande studenterna som tände eld på en soffa som de kastade ner från taket på en åttavåningsbyggnad stå som bevis för. Det var en ganska besynnerlig syn och strök på något sätt under det samhällsansvar som somliga studenter uppenbarligen inte känner. Men visst, om man ska flytta om några veckor, varför inte elda upp möblemanget först?

Och efter det gick det utför. Vi tog skydd i Annas korridorsrum någon våning ner, där vi i vår lilla bubbla kunde isolera oss från den festfrenesi som kokade utanför. Korridoren var fylld av människor utan anknytning till densamma, och somliga låg i hallen fulla och fryntliga.

När jag skulle hjälpa Tommy, en medlem i sällskapet, att hitta vägen till rätt lägenhet, fick jag hoppa över människor och kryssa emellan dem och när jag mötte honom i trappen var det kö för att komma upp igen. En haktappande mängd människor pressade sig upp till taket, där det enligt uppgift vistades runt 400 studenter. Vi fick spendera 15 minuter i ett alkoholluktande trapphus fyllt av fulla, högljudda studenter som pressar sig upp för trapporna då de inte förstår konceptet att ett tak inte rymmer hur många som helst. Sådär lagom dekadent.

Dagen efter var det tomma flaskor i korridoren, och glaskross, klibb och vinkartonger i hela trapphuset. Utanför fanns det glas över hela marken, resterna av en datorskärm modell äldre, stolar, chipspåsar och engångsgrillar. Hela scenariot var som hämtat från dagen efter bomben, zombieapokalypsens efterdyningar eller vilken annan domedag plus ett man nu vill föreställa sig. Kort sagt, dekadensen visste inga gränser. En annan av mina följeslagare, Ola, dokumenterade resultatet som nu finns på youtube till allmän beskådan.

När en så stor mängd människor koagulerar till en ansvarslös klump vet jag inte vart världen är på väg. När framtidens ledare tänder eld på sin omgivning och hivar den över höghustak känns framtiden lika mörk som den djupaste brunn. Nu är studentperspektivet från valborgs Uppsala aningen för snävt för att anses representativt för samhället, men det är fortfarande skrämmande att så många människor ägnar sig åt detta beteende.

Frågan är om samhällets kollektiva moral någonsin har existerat, eller om moral bara är någonting som återfinns hos enstaka individer. Jag kommer ihåg en artikel jag läste om varför människor inte ingriper när de ser felaktigheter på offentlig plats. Ju fler som observerar något oegentligt, desto större är sannolikheten att ingen ingriper. Vi upplever det som att det är ett kollektivt ansvar att ingripa som delas lika av alla på plats, och är det bara två personer som ser det hela uppfattas det individuella ansvaret som 50 procent, medan det uppfattas som 10 procent, och betydligt mindre tvingande, om det är tio människor på plats. Jag tror att det ligger mycket i det här sättet att resonera kring ansvar; man känner nog mer press att ingripa om ingen annan har möjlighet att hjälpa till.

Civilkurage är något fint som inte skådas lika ofta som det borde. Att våga säga ifrån när andra handlar fel kan ofta räcka för att avvärja en situation som inte bör uppstå. Jag tror faktiskt inte att medborgarnas mod och moral har fått ge plats åt dekadenta drifter. Men ibland, som på valborg, kan jag inte se annat än dekadens och dystopi när jag blickar framåt.

Veckans vokabel 31: Bakis

På samma sätt som den klirrande, lila kassen är ett löfte om en trevlig helg, är baksmällan ett kvitto på detsamma. (Även om Systembolagets kassar i dag inte nödvändigtvis är lila, kvarstår färgen som en symbol för förut nämnda instituion.) Det kostar att ligga på topp etc.

Att vara bakis, som man säger, är något av det värsta jag vet. Att kasta bort en hel dag på ingenting, medan kroppen gör sitt bästa för att återställa balansen, är något jag inte har förstått tjusningen med. Sova till tolv. Äta något fett. Göra ingenting, Äta något igen. Gå till sängs. Visserligen behöver inte varje bakisdag spenderas med en känsla av influensa, mycket beror det på hur duktig man var på att sätta ner glaset i tid kvällen innan. Om dagen efter dessutom spenderas i goda vänners lag är den inte bortkastad. All tid som spenderas med människor man tycker om är värdefull.

Men att resa dagen efter en utekväll är ingen rolig upplevelse. Inte att resa sig upp när klockan klämtar, och definitivt inte att förflytta sig några längre sträckor rent geografiskt. När jag på påskdagen skulle retirera från hemtrakterna tillbaka till min norrländska fästning kände jag av föregående kvälls ymniga och varaktiga festande mer än jag ville. Att packa väskan i mitt dåvarande tillstånd var lite utav en ansträngning och inget jag var speciellt intresserad av att göra, sitta i solen och läsa var mycket minder världsomvälvande. Men plikten framför allt, som Calle 6 brukade säga. Efter ansträngning och assistans var väskan packad och matsäck ordnad. Det som dröjde sig kvar, det kvitto jag hade från gårdagen, var en illamåendekänsla som inte ville komma överens med resandet. Resan, som skulle vara 17 timmar, spenderades i ett tillstånd som protesterade mot såväl vertikal som horisontell förflyttning.

Periodvis kunde jag läsa min bok – Blodets meridian av Cormac McCarthy, författaren till The road och No country for old men, rekommenderas – men stundtals var det något inom mig som tyckte att läsning inte lämpade sig i mitt nuvarande tillstånd. För att lugna min oroliga, illamående själ fick jag då helt enkelt nöja mig med att ta ner boken och tjuvlyssna på herrarna till höger om mig som hade en något högtravande diskussion om något slags lajvliknande improvisationsinstallation i Los Angeles som den ene hade arbetat med. Nåja, jag kom fram tillslut (om än en timme sen …) och resan var faktiskt trevlig (bortsett från nattågssträckan som spenderades liggandes vaken i en varm kupé på en brits som lämnade en minnesbeta i ryggen som kändes rejält i några dagar).

Anledningen till att jag tar upp detta nu är inte för att jag i dag är bakis. Faktum är att det i dag inte ens är söndag. Jag sitter några dagar i förväg och skriver ihop början på veckans vokabel, då vi i helgen ska hyra en bil och styra kosan mot Uppsala där valborg ska spenderas. Nu kan världsvana läsare börja ana varför veckans vokabel aktualiserats. Det är nämligen så att valborg i Uppsala, enligt pålitliga källor, ofta ackompanjeras av alkohol i olika former (OK, alltid flytande, men ni förstår vad jag menar). Då jag alltid brukar säga att man ska ta seden dit man kommer, vill jag inte framstå som en hycklare på självaste valborg, men för att hålla helgen på en relativt sofistikerad nivå har en behållare optimerad för att bevara vätskors temperaturer införskaffats. Det kommer åtminstone finnas en Blekingebo i Uppsala den 30:e april som ur en billig termos från Clas Ohlson avnjuter en iskall white russian.

För att inte glorifiera den rucklande studentkulturen – som jag i vanliga fall undviker mer än föga – ska jag återigen ta ton i min klagosång. För det är nu det spännande påbörjas: Resten av inlägget ska nämligen avslutas i Uppsala mitt i det sengångartillstånd jag siar om.

När jag läser orden ovan från ett fysiskt friskare jag, kan jag inte annat än förfasas över den spöklika precision som min spådom har slagit in. Jag är uppenbarligen klärvoajant. Jag hade skrivit något längre och fyndigare, men jag har fullt upp med att njuta av en bakisdag i mycket goda vännerslag.