Veckans vokabel 32: Dekadens

För förra helgens observationer från Valborgsfirandet i Uppsala finns det bara ett ord: dekadens. Ett ’tillstånd av förfall’ kan man utan att överdriva kalla situationen som vi gick runt i (Svensk ordbok, 2008). Att förfallet gällde ’särskilt andligt och moraliskt’ kan de testosteronfyllda, high-fiveande studenterna som tände eld på en soffa som de kastade ner från taket på en åttavåningsbyggnad stå som bevis för. Det var en ganska besynnerlig syn och strök på något sätt under det samhällsansvar som somliga studenter uppenbarligen inte känner. Men visst, om man ska flytta om några veckor, varför inte elda upp möblemanget först?

Och efter det gick det utför. Vi tog skydd i Annas korridorsrum någon våning ner, där vi i vår lilla bubbla kunde isolera oss från den festfrenesi som kokade utanför. Korridoren var fylld av människor utan anknytning till densamma, och somliga låg i hallen fulla och fryntliga.

När jag skulle hjälpa Tommy, en medlem i sällskapet, att hitta vägen till rätt lägenhet, fick jag hoppa över människor och kryssa emellan dem och när jag mötte honom i trappen var det kö för att komma upp igen. En haktappande mängd människor pressade sig upp till taket, där det enligt uppgift vistades runt 400 studenter. Vi fick spendera 15 minuter i ett alkoholluktande trapphus fyllt av fulla, högljudda studenter som pressar sig upp för trapporna då de inte förstår konceptet att ett tak inte rymmer hur många som helst. Sådär lagom dekadent.

Dagen efter var det tomma flaskor i korridoren, och glaskross, klibb och vinkartonger i hela trapphuset. Utanför fanns det glas över hela marken, resterna av en datorskärm modell äldre, stolar, chipspåsar och engångsgrillar. Hela scenariot var som hämtat från dagen efter bomben, zombieapokalypsens efterdyningar eller vilken annan domedag plus ett man nu vill föreställa sig. Kort sagt, dekadensen visste inga gränser. En annan av mina följeslagare, Ola, dokumenterade resultatet som nu finns på youtube till allmän beskådan.

När en så stor mängd människor koagulerar till en ansvarslös klump vet jag inte vart världen är på väg. När framtidens ledare tänder eld på sin omgivning och hivar den över höghustak känns framtiden lika mörk som den djupaste brunn. Nu är studentperspektivet från valborgs Uppsala aningen för snävt för att anses representativt för samhället, men det är fortfarande skrämmande att så många människor ägnar sig åt detta beteende.

Frågan är om samhällets kollektiva moral någonsin har existerat, eller om moral bara är någonting som återfinns hos enstaka individer. Jag kommer ihåg en artikel jag läste om varför människor inte ingriper när de ser felaktigheter på offentlig plats. Ju fler som observerar något oegentligt, desto större är sannolikheten att ingen ingriper. Vi upplever det som att det är ett kollektivt ansvar att ingripa som delas lika av alla på plats, och är det bara två personer som ser det hela uppfattas det individuella ansvaret som 50 procent, medan det uppfattas som 10 procent, och betydligt mindre tvingande, om det är tio människor på plats. Jag tror att det ligger mycket i det här sättet att resonera kring ansvar; man känner nog mer press att ingripa om ingen annan har möjlighet att hjälpa till.

Civilkurage är något fint som inte skådas lika ofta som det borde. Att våga säga ifrån när andra handlar fel kan ofta räcka för att avvärja en situation som inte bör uppstå. Jag tror faktiskt inte att medborgarnas mod och moral har fått ge plats åt dekadenta drifter. Men ibland, som på valborg, kan jag inte se annat än dekadens och dystopi när jag blickar framåt.

2 svar på “Veckans vokabel 32: Dekadens”

    1. Nykter kan jag inte säga att jag var på Valborg. Jag låg på en lagom nivå under hela festligheterna. Dock anar jag att alkoholen inte har kraft nog att få mig att tända eld på en soffa och kasta ner den från ett tak.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *