Veckans vokabel 34: Sörlänning

Om man ska tro Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien från 2009 (och varför skulle man tvivla?) så är en sörlänning en ’person från södra (eller mellersta) Sverige’. Enligt Svenska Akademiens ordbok – en språketymologisk ordbok som inte ska förväxlas med tidigare nämnda verk – används ordet ofta i motsats till begreppet norrlänning.

För mig är perspektivet för båda dessa ord ganska talande. Precis som att jag inte känner någon som identifierar sig som sörlänning har jag mig veterligen inte träffat någon som svarar ”norrlänning” på den klassiska ursprungsfrågan som har en tendens att uppkomma i diverse sociala sammanhang. Vad jag försöker komma fram till är att en norrlänning är en norrlänning i sörlänningens ögon, och en sörlänning är en sörlänning i norrlänningens ögon.

Det är egentligen konstigt att begreppet sörlänning faller mig i smaken, det är en fruktansvärt grov generalisering. Att bunta ihop mig dialekt- och identitetsmässigt med skåningar, västkustbor, stockholmare etc. är helt befängt ur mitt perspektiv. Men om vi sörlänningar får lov att påstå att jämtlänningar, härjedalingar, Gävlebor, Umebor och Kirunabor alla pratar norrländska, får banne mig de påstå att vi pratar sörländska. Även om beteckningen principiellt är sann säger den absolut ingenting om talarens identitet.

Jag blir irriterad när jag läser om dialektundersökningen gjord av Sifo på uppdrag av dejtingsajten E-kontakt.se. Enligt den tycker 18 % att göteborgskan är den sexigaste dialekten i Sverige, och i mitt tycke är den helt klart en av de finaste. Dialekt nummer två på listan med sina 17 % är norrländskan. Norrländska. Dialekten norrländska? Vilken dialekt tänker de på då?

”Ni kan ju höra skillnader på dialekter där” säger Karin Boo som är pressansvarig på E-kontakt, ”men för en Malmöbo till exempel är det bara norrländska”. Detta underbara perspektiv som E-kontakt anlägger noteras och kritiseras av en del kommentatorer: ”Det är ju vansinnigt att klumpa ihop hela Norrland, 2/3 delar av Sverige” skriver Anna7regina och jag kan inte annat än att hålla med.

Ju mer jag tänker på det desto egendomligare är det att jag gillar det här ordet.  Kanske är det för att min identitet som sörlänning har aktiverats allt mer i och med min relativt nya geografiska hemvist. Att bo 90 mil fågelvägen från hemmiljön har gjort att min språkliga identitet har breddats. Det är ingenting jag har valt, men från att ha varit en Rödebybo i gymnasiet blev jag en Karlskronit i lumpen. När jag reste i fjärran östern var jag svensk, och efter att ha flyttat till Göteborg blev jag en bleking. Allting har som synes med perspektiv att göra. Ju längre från hemtrakten man är, desto bredare blir generaliseringen av individens språkdräkt. Och för tillfället är jag alltså sörlänning.

Eftersom ingen här uppe (med få undantag, i går kväll visade till exempel en Ö-viksbo prov på skrämmande precision när hon ganska omgående ringade in Karlskrona som min hemstad) brukar kunna identifiera min dialekt som blekingska, utan antingen gissar på småländska eller skånska, kan man lite välvilligt se det som att de skänker mig en större gemenskap. En lite mer illvillig tolkning är att de tar ifrån mig min språkliga identitet och tvingar på mig en annan.

Då jag misstänker att ytterst få här uppe har stött på många blekingar i sina dagar är det inte konstigt att de inte kan ringa in min dialekt. Har de mött en smålänning är det kanske den dialekten som ligger närmast till hands när de hör mina (nästintill) obefintliga r, men känner de en skåning kan det vara andra sörländska drag som känns bekanta och leder dem till gissningen att Skåne är landskapet jag kallar mitt. Jag har aldrig varit en lokalpatriot, men det kan ändå kännas lite vemodigt ibland att få min språkdräkt hopbuntad med mål som inte är mina.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Veckans vokabel 34: Sörlänning

Om man ska tro Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien från 2009 (och varför skulle man tvivla?) så är en sörlänning en ’person från södra (eller mellersta) Sverige’. Enligt Svenska Akademiens ordbok – en språketymologisk ordbok som inte ska förväxlas med tidigare nämnda verk – används ordet ofta i motsats till begreppet norrlänning.

För mig är perspektivet för båda dessa ord ganska talande. Precis som att jag inte känner någon som identifierar sig som sörlänning har jag mig veterligen inte träffat någon som svarar ”norrlänning” på den klassiska ursprungsfrågan som har en tendens att uppkomma i diverse sociala sammanhang. Vad jag försöker komma fram till är att en norrlänning är en norrlänning i sörlänningens ögon, och en sörlänning är en sörlänning i norrlänningens ögon.

Det är egentligen konstigt att begreppet sörlänning faller mig i smaken, det är en fruktansvärt grov generalisering. Att bunta ihop mig dialekt- och identitetsmässigt med skåningar, västkustbor, stockholmare etc. är helt befängt ur mitt perspektiv. Men om vi sörlänningar får lov att påstå att jämtlänningar, härjedalingar, Gävlebor, Umebor och Kirunabor alla pratar norrländska, får banne mig de påstå att vi pratar sörländska. Även om beteckningen principiellt är sann säger den absolut ingenting om talarens identitet.

Jag blir irriterad när jag läser om dialektundersökningen gjord av Sifo på uppdrag av dejtingsajten E-kontakt.se. Enligt den tycker 18 % att göteborgskan är den sexigaste dialekten i Sverige, och i mitt tycke är den helt klart en av de finaste. Dialekt nummer två på listan med sina 17 % är norrländskan. Norrländska. Dialekten norrländska? Vilken dialekt tänker de på då?

”Ni kan ju höra skillnader på dialekter där” säger Karin Boo som är pressansvarig på E-kontakt, ”men för en Malmöbo till exempel är det bara norrländska”. Detta underbara perspektiv som E-kontakt anlägger noteras och kritiseras av en del kommentatorer: ”Det är ju vansinnigt att klumpa ihop hela Norrland, 2/3 delar av Sverige” skriver Anna7regina och jag kan inte annat än att hålla med.

Ju mer jag tänker på det desto egendomligare är det att jag gillar det här ordet.  Kanske är det för att min identitet som sörlänning har aktiverats allt mer i och med min relativt nya geografiska hemvist. Att bo 90 mil fågelvägen från hemmiljön har gjort att min språkliga identitet har breddats. Det är ingenting jag har valt, men från att ha varit en Rödebybo i gymnasiet blev jag en Karlskronit i lumpen. När jag reste i fjärran östern var jag svensk, och efter att ha flyttat till Göteborg blev jag en bleking. Allting har som synes med perspektiv att göra. Ju längre från hemtrakten man är, desto bredare blir generaliseringen av individens språkdräkt. Och för tillfället är jag alltså sörlänning.

Eftersom ingen här uppe (med få undantag, i går kväll visade till exempel en Ö-viksbo prov på skrämmande precision när hon ganska omgående ringade in Karlskrona som min hemstad) brukar kunna identifiera min dialekt som blekingska, utan antingen gissar på småländska eller skånska, kan man lite välvilligt se det som att de skänker mig en större gemenskap. En lite mer illvillig tolkning är att de tar ifrån mig min språkliga identitet och tvingar på mig en annan.

Då jag misstänker att ytterst få här uppe har stött på många blekingar i sina dagar är det inte konstigt att de inte kan ringa in min dialekt. Har de mött en smålänning är det kanske den dialekten som ligger närmast till hands när de hör mina (nästintill) obefintliga r, men känner de en skåning kan det vara andra sörländska drag som känns bekanta och leder dem till gissningen att Skåne är landskapet jag kallar mitt. Jag har aldrig varit en lokalpatriot, men det kan ändå kännas lite vemodigt ibland att få min språkdräkt hopbuntad med mål som inte är mina.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *