Veckans vokabel 35: Gratulera

Jag fick en intressant fråga av en gammal vän som funderade över användningen av ordet grattis.

”Utgår ordet från en stark prestation (grattis till Wimbledontiteln, grattis till tentaresultatet etc) eller passar det enbart vid födelsedagar/namnsdagar och dylikt som vi alla (nästan) har då och då utan att egentligen förtjänat det (för inte innebär väl ett ’grattis på födelsedagen’ att man gratulerar till prestationen att ha besegrat övriga spermier i det där racet i början av förökningsprocessen?) eller kan man kanske använda det även när någon haft ren tur (grattis till lottovinsten).”

Grattis är en interjektion (ett oböjligt ord som kan fungera som självständigt yttrande, t.ex. uttryck för känslor, hälsningsord och svarsord) bildat till verbet gratulera, varför jag har funnit det lämpligare att förklara det förstnämnda genom det sistnämnda.

Om jag skulle vända mig direkt till min gode vän med ett svar, av både kort och koncis karaktär, skulle det lyda som följer: Du snöar in dig för mycket. Du vill avgränsa ordet mer än nödvändigt, ty ordet har en mer generell betydelse än du vill ha det till. Gratulera någon kan man – som du påpekar – göra för en stark prestation, vid bemärkelsedagar och vid andra glädjande fenomen. Det är i synnerhet det sista som står i fokus i Svenska Akademiens ordboks definition: ’lyckönska (ngn) med anledning av ngn glädjande tilldragelse’. Det nämns som exempel bemärkelsedagar av olika slag, framgångar samt utmärkelser.

Enligt Svensk ordbok (2009) är gratulera bildat av latinets gratula´ri som betyder ’lyckönska’, vilket alltså kanske kan skina lite extra ljus på användningen av ordet gratulera. Att gratulera någon är mer eller mindre lika okomplicerat som att lyckönska någon, har det hänt något som är glädjande för personen i fråga e de ba å gör’t.

Det som jag tycker är mest intressant med frågan är att jag tycker att det oftare är så att man övergeneraliserar ett ords omfång än tvärtom. Unga barn som använder ordet pappa för att prata om alla vuxna män, och andraspråkstalare som låter kiosk beteckna alla slags fasta installationer som säljer saker genom en lucka, är båda exempel på fenomenet övergeneralisering. Att däremot undergeneralisera ett ord, att låta det omfatta mindre än det egentligen gör, är något som jag inte har stött på lika ofta.

De flesta ord lär vi oss inte via ordböcker eller andras förklaringar, utan genom sammanhang. När någon lite lurigt deklarerar att den ska pokulera till kvällen, samtidigt som den förnöjt klirrar med två lila kassar, kan till och med Dr. Watson deducera att personen i fråga ska dricka alkohol denna afton. Vi behöver oftast höra ett ord ett flertal gånger innan vi lär oss hur det ska användas, och i början är vår uppfattning rätt diffus. Ju fler sammanhang vi hör ordet i, desto säkrare blir vi på dess betydelse. Efter att ha hört ett ord som grattis tusentals gånger i lika många olika sammanhang ända sedan födseln (”grattis det blev en <kön>!”), har de flesta säkerligen en gedigen känsla för hur det ska användas. Av just denna anledning är det extra speciellt när någon börjar fundera på ordet och dess faktiska betydelse. Hur ofta börjar man fundera på vad ordet desto betyder? Varför vi måste säga det regnar när dropparna faller från skyn? Varför innehåller ordet müsli en bokstav som inte existerar i svenskan (men trots detta står med ordlistan)? Vad har krut i aforismen ont krut förgås inte så lätt att göra?

Som synes finns det mycket i vårt vardagsspråk som man tar för givet. Att reflektera över språkbruket är att reflektera över världen, så ta chansen att språkfilosofera lite då och då. Ifrågasätt din vokabulär, plocka ut ett ord och analysera det – inget skulle glädja mig mer. Gör du detta kan du ju nästa gång vi ses passa på att gratulera mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *