Veckans vokabel 39: Pokulera

Nu i midsommarhelgen kan ordet pokulera vara ett passande ord att fördjupa sig i. I helgen har nämligen galej förekommit, skålar för gäster och värd har utbringats, och nubbe, mousserande vin och öl har funnits i överflöd. Enligt Svenska Akademiens ordbok betyder pokulera ’(i festligt lag eller under skålande) dricka sprit eller vin eller öl’, och på något magiskt vis stämmer detta till punkt och pricka in på helgens aktiviteter.

Västkustens vackra vyer är som gjorda för en stilla kväll fylld av fröjdfulla festiviteter med förtrogna från hela vårt avlånga land – representanter från norr, söder och väster fanns på plats. Norrlänningarna ska ha en speciell eloge då de färdades en lång väg (Skelleft­eå–Orust) enkom för denna festlighet, och för Daniel lyfter jag hatten lite extra då han sammanlagt reste nästan dubbelt så länge som han var här på plats (vilket ganska exakt var 24 timmar). Men även blekingarna och göteborgarna ska veta att deras besök var uppskattat av alla inblandade.

Att kvällen var lyckad förvånar knappast någon, inte med den laguppställningen, men att även dagen efter blev det förvånar kanske desto fler. Klockan 08:30 vaknar jag av att en duktig deltagare diskar, och jag går upp för att bländas av ett gäng bleka blekingar och norrlänningar som livsglatt exponerar sina bringor för solens strålar. Hade jag inte känt en viss mental fördröjning hade jag inte trott en sekund på att grabbarna grus och jag fyra timmar tidigare hade avnjutit varsin öl i soluppgången.

Nästan alla dagens soltimmar spenderade vi, ett dussin barbröstade gossar, med att diskutera smått och stort, grilla korv och köttbullar, diska kopp och fat samt dricka te och kaffe. Så småningom sinade styrkan sakteligen i en takt proportionerlig med respektive gästs avstånd till hemorten (klarspråk: norrlänningarna åkte först och göteborgarna (typ) sist). Och nu var det dags för kvällen.

Även om planen var en pokuleringsfri midsommardag ville ödet annorlunda: en spontanresa till Smögen kunde givetvis inte undvikas när möjligheten uppenbarade sig. Efter att ha lyckats lura av föräldrarna bilen, och därmed strandsätta dem i Stenungsund över natten, begav vi oss mot Bryggan. Efter en spontanburgare på en känd hamburgerkedja (som jag helst inte nämner vid namn) och spontantankning på Statoil (som jag gärna nämner vid namn) fortsatte vi vår spontanresa lika spontant som den påbörjats.

Efter att ha konstaterat att tio mil på västkusten tar förvånansvärt lång tid att köra, konstaterade vi vidare att mängden människor på denna beryktade brygga var imponerande. Och även om klientelet på denna lilla pittoreska ö på midsommardagen inte är av den sort som jag vanligtvis beblandar mig med – somliga skulle kalla dem för ”brats” –, var det antagligen just detta som gjorde bryggbesöket bra. Vistelsen på Smögen blev lite utav en antropologisk studie där vi kunde studera ett beteende som jag hade hört mycket om men inte riktigt trodde existerade: jag hade aldrig kunnat föreställa mig att en båt och backslick kunde ha sådan dragningskraft på så många flickor. Så inte nog med att midsommaraftonen blev ett möte mellan söder och norr, midsommardagen blev likaledes en kulturell sammankomst. Nu vill jag framhäva att jag trots mitt högfärdiga moraliserande faktiskt hade en trevlig kväll och att det bevisligen finns trevliga och intelligenta människor med lejonman och seglarväst.

På något vis föll alltså alla helgens pusselbitar på plats och förhållandena för pokulering var optimala. Jag kan inte mer än önska att framtiden för med sig fler festligheter av detta slag, och att sommaren fortsätter att värma min hud på samma sätt som vänskapen denna midsommar har värmt mitt inre.

Midsommar

Nedan följer min välkomstskål från årets midsommarfirande på Orust. Håll till godo.

Midsommar i år på västraste kusten,
med vänner från Sveriges hela rike.
Utrustade med bästaste festarlusten,
blir det pokulering utan dess like.

En utsikt över ett storslaget sund,
lätt suddigt av en hängande dimma.
En ridå med jästa drycker som grund,
och som tätnar för varje timma.

Jag vill påminna om tronrutinen;
nu känns tiden som mogen.
Skiter gör vi givetvis på latrinen,
men smått görs med fördel i skogen.

Det är roligt att söder och norr hittat hit,
det värmer att så många är här.
Och jag lovar, det som talar är inte all sprit,
utan jag har en sentimental karaktär.

Nu vill jag uppmana alla, med emfas,
att äta och dricka tills böxera spänner.
Och nu när jag slutar vill jag höja mitt glas,
för midsommar med fantastiska vänner.

Veckans vokabel 38: Stuss

Enligt Svensk ordbok (2009) betyder stuss ’stjärt där den är som bredast särsk. vid måttagning för (sömnad av) klädesplagg’. Personligen använder jag ordet som en städad och festlig synonym till bakpartiet och bortser hänsynslöst från skräddarbranschens mer precisa betydelse. Bara förra veckan beklagade jag mig över min stuss efter en tvåtimmars cykeltur – efter att ha haft punktering sedan senhösten var det uppenbarligen inte läge att inviga cykelns nya slang med en mastodonttur på min fars gamla velociped.

I Svenska Akademiens ordbok kan man läsa att stuss i huvudsak syftar på människans ’bak, stjärt, gump, ända’. Och se, det är alltså precis i linje med mitt bruk, även om jag kan tycka att detta ord inte alls är något vardagligt – som det även står –, då det – om det vore detta – antagligen inte hade haft den ögonbrynshöjande och smilbandsdragande funktion som empiriska studier har visat.

När jag funderar på i vilka sammanhang jag har stött på ordet, finner jag inget ordentligt svar. En liten bjällra pinglar när jag tänker på humor, varför jag misstänker att någon respektabel och underhållande komiker har använt ordet och att jag ­– skamlöst– har lagt rabarber på det och införlivat det i mitt ordförråd. Av någon anledning ser jag Skåne framför mig, varför det är mycket möjligt att det är radiotroppen från P3:s gamla Hej domstol som riktigt har förankrat ordet i mitt lexikon.

Men stussens väg in i min vokabulär är jag egentligen inte så intresserad av, det är dess nutida vitalitet som jag är nyfiken på. Ordet är inte en frekvent gäst i vardagsspråket. Det händer att det dyker upp i en alldaglig konversation i ett försök att få ögat att glimta till en aning, men i seriösa sammanhang lyser det med sin frånvaro: det förekommer endast åtta gånger i Språkbankens arkiv. Detta förvånar mig; är ordet alltså såpass ovanligt? Jag antar att orsaken till ordets sparsamma användning är att det till största del används vid måttagning – vilket tydligt syns i Språkbankens förekomster.

Är det egentligen någon mening att liva upp obskyra synonymer på detta vis? För mig har det ingen egentlig praktisk användning: enda användningsområdet för ordet – förutom i textil kontext – är i humoristiska sammanhang. Men vad ska man annars använda språket till? En av språkets huvudfunktioner är som bekant att skapa gemenskap mellan människor – varför småpratet vi dagligen ägnar oss i allra högsta grad är meningsfullt – och humor är i mitt tycke den snabbaste vägen till vänskap.

Av denna anledning kommer jag fortsätta att beklaga mig över stussvärk. Jag kommer fortsätta att säga ”angenämt” efter att ha skakat hand med en ny bekanting på en fest. Jag kommer fortsätta att snoka reda på andra obskyra, formella och stela ord för att använda dem i informella sammanhang och skapa en något pekoral stämning. Jag kan tyckas ha ett tort sinne för humor, men humor är det lik förbannat. Och kul har jag.

Veckans vokabel 37: Däka

Det är inte utan anledning som jag känner mig lite naken när jag sittandes i mitt föräldrahems vardagsrumssoffa försiktigt försöker författa denna veckas vokabel (eller denna veckans vokabel som min dialekt säger åt mig att det heter). Det har inget med att vintern har avvant mig från kortbyxbruk att göra, utan det är Svenska Akademiens guidande hand som inte längre finns i närheten. Hur sommarens vokabler ska skrivas utan tillgång till min trotjänare Svensk ordbok (2009) förstår jag inte.

Eller gör jag det … Mitt senaste ordbokstillskott kanske kan assistera mig i skrivandet. Karlshamnssonen Johan Ernst Rietz gav på 1860-talet ut Svenskt dialektlexikon: Ordbok öfver svenska allmogespråket, vilket fortfarande är det enda svenska dialektlexikon som täcker hela riket. För att inviga detta lite ovanliga verk som jag nu besitter, och för att markera att jag befinner mig på min dialektala hemmaplan, tänker jag ägna veckans vokabel åt det dialektala ordet i rubriken.

Enligt Rietz är däka ett dialektalt ord i Götaland som betyder ’flicka, piga’. Svenska Akademiens ordbok menar att det är i Västergötland, Halland, Småland och Blekinge som det huserar, och att det förr betydde ’ouppmärksam eller lat tjänsteflicka’, men i dag betyder ’lättfärdig kvinna, sköka’. Denna SAOB:s definition klingar falsk i mina öron; jag har aldrig hört det användas på ett nedvärderande sätt. Därför drog jag en suck av lättnad när jag lite längre ner i artikeln läste att det i vissa delar av Götaland är bygdemålsfärgat och betyder ’flicka (af ffolket [sic!]), bondflicka’ (samt även ’tjänsteflicka, piga’), vilket betydligt mer överensstämmer med min och Rietz bild av betydelsen.

Att ordet däka finns i Blekinge (och över huvud taget) blev jag varse under gymnasietiden. En god vän introducerade det för mig och berättade att däkorna bodde på landet och öarna där han växt upp. Strax efter denna nya lexikala bekantskap träffade jag mig en däka från öarna och blev genom hennes fiskarsläkt ännu mer förtrogen med ordet.

Även om hennes och mitt förhållande så småningom upplöstes, förblev ordet däka ett uppskattat ord i min skattkista. Att i Norrland ibland få smyga in det i allehanda sammanhang och oskyldigt låtsas som att det är en del av min vardagsvokabulär är alltid underhållande – samtidigt som det är uppriktigt roligt och glädjande att kunna bidra till andras dialektala allmänbildning.

Att avvisa ord som inte tillhör standardspråket som icke-existerande är att gå miste om en uttrycksmöjlighet. Att kunna variera formuleringar är för mig lika viktigt som att variera underkläder – det känns lite ofräscht att återanvända samma gamla gång efter annan. Av denna anledning försöker jag ibland smyga in lite dialektala ord i mitt språk: nu för tiden kan jag på norrländskt manér ”he på ugnen”, stöta på människor som är ”lite eljest”, och det händer stundom att jag inte ”tyar mer” efter en dag full av studier.

Om du som läsare ska ta med dig en sak efter dagens inlägg, så är det en uppmaning. En uppmaning att vara stolt över din dialekt. En uppmaning att dela med dig av din munart, att inte sitta på ditt idiom och förneka dina medmänniskor de guldkorn som du oundvikligen har samlat på dig under årens lopp. Att dialektal diversitet är något bra är de flesta i dag överens om (även om anledningen till denna åsikt tycks vara något diffus). De ord, uttryck och talesätt som landskapsmålen har är värda att förvalta och att sprida. Det vore la görtrevligt om våra pågar och däkor talade lite mer dialekt?

Utdrag ur loggboken

den 10 maj 2011

19:20. De där tillfällena då jag är på väg bort från något – gående från en erfarenhet lite rikare. Väskan släpar lika tung som resan har varit, men ändå går jag rak i ryggen, oberörd av tyngden. För resan har fört med sig erfarenheter, erfarenheter som gör att jag känner hur mycket jag har växt som människa, hur mycket jag har utvecklats. Jag är inte samma person nu som när jag åkte. Det kan handla om dagar, men upplevelserna är inte mätbara, inte i tid, inte i någon annan enhet. Jag är rik. Jag är lugn.

Andras ord: Jorge Luis Borges

”… speglar och samlag är avskyvärda eftersom de ökar människors antal.” Från Tlön, Uqbar, Orbis Tertius i novellsamlingen Fiktioner.

Jorge Luis Borges citerar en fiktiv person med en smått misantropisk läggning. Intressant författare med intressanta litterära prestationer. Novellsamlingen Fiktioner, som det här citatet härrör från, innehåller många speciella historier, många med ett metaperspektiv: människor som skriver en bok, läser en bok, lever i en dröm med mera. Ett intressant faktum är att författaren (bortsett från tre år som spenderades i ett misslyckat äktenskap) bodde i sitt pojkrum hemma hos sin mor tills han var 76 år, då hon gick bort 99 år gammal.

Om detta hade varit en litteraturrecension hade jag påpekat att alla hans noveller inte alltid är helt övertygande, men då detta inlägg inte är av förut nämnda slag ska jag stilla förtiga denna kritik. Denne man betraktas av många som ett litterärt geni med originella perspektiv, en åsikt som jag måste säga att jag delar. Oavsett vilket har Jorge Luis Borges för mig bistått med både intressant och inspirerande läsning.

Veckans vokabel 36: Sommarlov

Efter ett skensommarlov på några dagar är det alltså äntligen dags. Timmen T, dagen D. Sommarlov. Stänger jag ögonen hör jag Ida sjunga om sina blommande blommor, ändlösa ängar och söta små smultron. Nu är framtiden studiefri i tre månader – en tanke lika vacker som både Vinternorrland och Sommarsörland.

Efter att ha lämnat in sista examinationsuppgiften för terminen trillade två uppsatser ner för granskning genom Uppsatsa. Dessa uppsatser i kombinationen med ett helgbesök i den parasitinfekterade orten Skellefteå (observera att vistelsen var trevligare än man kan tro) är anledningen till att veckans vokabel är försenad. Efter att ha lagt orimligt mycket tid på granskningen (i måndags arbetade vi effektivt från kl. 9 till kl. 23) kan jag på riktigt säga att sommarlovet har börjat.

Och vilken sommar det kommer att bli! Kontinenten ska besegras och västkusten hemsökas. Böcker ska slukas under gassande sol, både språkvetenskaplig och skönlitterär lektyr ska avspisas. Aktivitetsnivån på bloggen kan måhända eventuellt möjligtvis öka en aning, vi får se.

Även om kroppen inte riktigt har fattat att den är ledig – stressen känns fortfarande av – så är den de facto det. Men detta är inte kroppens ledighet, det är framför allt sinnet som har fått lov. För en stund är det fritt från prestationskrav, döda linjer och tvång. Jag behöver inte längre vakna direkt när (eller ens om) alarmet ringer. Jag behöver inte snegla på klockan medan frukosten inmundigas. Jag behöver inte lägga mig i tid för att vara i skick att prestera dagen efter. Jag kan ta planerade och spontana utflykter i, runt eller utanför den stad jag för tillfället befinner mig i. Jag har sommarlov.

Jag ska dock jobba i sommar, även om schemat fortfarande är okänt. Tanken är att jag ska börja och sluta knega i juli, en månads jobb räcker i alla fall en bit på vägen i höst. Det är inget ekonomiskt försvarbart beslut, jag vet, men efter en högpresterad termin behöver jag sänka tempot en aning. Bara tanken på att få tänka tankar som jag inte måste tänka får mig att tänka andra glada tankar.

Det där om att sommaren ska vara studiefri är också en sanning med modifikation; en sommarkurs i webbdesign ska läsas om tid och lust hittas en regnig eller molnig dag.

Så även om mitt sommarlov inte riktigt uppfyller alla kriterier för ett sommarlov, så bryr jag mig inte. Terminen är slut och det som nu följer fram tills att höstterminen startar kallar jag för vad jag vill. Jag har sommarlov.

Veckans vokabel 36: Sommarlov

Efter ett skensommarlov på några dagar är det alltså äntligen dags. Timmen T, dagen D. Sommarlov. Stänger jag ögonen hör jag Ida sjunga om sina blommande blommor, ändlösa ängar och söta små smultron. Nu är framtiden studiefri i tre månader – en tanke lika vacker som både Vinternorrland och Sommarsörland.

Efter att ha lämnat in sista examinationsuppgiften för terminen trillade två uppsatser ner för granskning genom Uppsatsa. Dessa uppsatser i kombinationen med ett helgbesök i den parasitinfekterade orten Skellefteå (observera att vistelsen var trevligare än man kan tro) är anledningen till att veckans vokabel är försenad. Efter att ha lagt orimligt mycket tid på granskningen (i måndags arbetade vi effektivt från kl. 9 till kl. 23) kan jag på riktigt säga att sommarlovet har börjat.

Och vilken sommar det kommer att bli! Kontinenten ska besegras och västkusten hemsökas. Böcker ska slukas under gassande sol, både språkvetenskaplig och skönlitterär lektyr ska avspisas. Aktivitetsnivån på bloggen kan måhända eventuellt möjligtvis öka en aning, vi får se.

Även om kroppen inte riktigt har fattat att den är ledig – stressen känns fortfarande av – så är den de facto det. Men detta är inte kroppens ledighet, det är framför allt sinnet som har fått lov. För en stund är det fritt från prestationskrav, döda linjer och tvång. Jag behöver inte längre vakna direkt när (eller ens om) alarmet ringer. Jag behöver inte snegla på klockan medan frukosten inmundigas. Jag behöver inte lägga mig i tid för att vara i skick att prestera dagen efter. Jag kan ta planerade och spontana utflykter i, runt eller utanför den stad jag för tillfället befinner mig i. Jag har sommarlov.

Jag ska dock jobba i sommar, även om schemat fortfarande är okänt. Tanken är att jag ska börja och sluta knega i juli, en månads jobb räcker i alla fall en bit på vägen i höst. Det är inget ekonomiskt försvarbart beslut, jag vet, men efter en högpresterad termin behöver jag sänka tempot en aning. Bara tanken på att få tänka tankar som jag inte måste tänka får mig att tänka andra glada tankar.

Det där om att sommaren ska vara studiefri är också en sanning med modifikation; en sommarkurs i webbdesign ska läsas om tid och lust hittas en regnig eller molnig dag.

Så även om mitt sommarlov inte riktigt uppfyller alla kriterier för ett sommarlov, så bryr jag mig inte. Terminen är slut och det som nu följer fram tills att höstterminen startar kallar jag för vad jag vill. Jag har sommarlov.

Sommarhaiku

En haiku om sommaren:

äventyr väntar
två nomadiska veckor
upplevelselust