Veckans vokabel 37: Däka

Det är inte utan anledning som jag känner mig lite naken när jag sittandes i mitt föräldrahems vardagsrumssoffa försiktigt försöker författa denna veckas vokabel (eller denna veckans vokabel som min dialekt säger åt mig att det heter). Det har inget med att vintern har avvant mig från kortbyxbruk att göra, utan det är Svenska Akademiens guidande hand som inte längre finns i närheten. Hur sommarens vokabler ska skrivas utan tillgång till min trotjänare Svensk ordbok (2009) förstår jag inte.

Eller gör jag det … Mitt senaste ordbokstillskott kanske kan assistera mig i skrivandet. Karlshamnssonen Johan Ernst Rietz gav på 1860-talet ut Svenskt dialektlexikon: Ordbok öfver svenska allmogespråket, vilket fortfarande är det enda svenska dialektlexikon som täcker hela riket. För att inviga detta lite ovanliga verk som jag nu besitter, och för att markera att jag befinner mig på min dialektala hemmaplan, tänker jag ägna veckans vokabel åt det dialektala ordet i rubriken.

Enligt Rietz är däka ett dialektalt ord i Götaland som betyder ’flicka, piga’. Svenska Akademiens ordbok menar att det är i Västergötland, Halland, Småland och Blekinge som det huserar, och att det förr betydde ’ouppmärksam eller lat tjänsteflicka’, men i dag betyder ’lättfärdig kvinna, sköka’. Denna SAOB:s definition klingar falsk i mina öron; jag har aldrig hört det användas på ett nedvärderande sätt. Därför drog jag en suck av lättnad när jag lite längre ner i artikeln läste att det i vissa delar av Götaland är bygdemålsfärgat och betyder ’flicka (af ffolket [sic!]), bondflicka’ (samt även ’tjänsteflicka, piga’), vilket betydligt mer överensstämmer med min och Rietz bild av betydelsen.

Att ordet däka finns i Blekinge (och över huvud taget) blev jag varse under gymnasietiden. En god vän introducerade det för mig och berättade att däkorna bodde på landet och öarna där han växt upp. Strax efter denna nya lexikala bekantskap träffade jag mig en däka från öarna och blev genom hennes fiskarsläkt ännu mer förtrogen med ordet.

Även om hennes och mitt förhållande så småningom upplöstes, förblev ordet däka ett uppskattat ord i min skattkista. Att i Norrland ibland få smyga in det i allehanda sammanhang och oskyldigt låtsas som att det är en del av min vardagsvokabulär är alltid underhållande – samtidigt som det är uppriktigt roligt och glädjande att kunna bidra till andras dialektala allmänbildning.

Att avvisa ord som inte tillhör standardspråket som icke-existerande är att gå miste om en uttrycksmöjlighet. Att kunna variera formuleringar är för mig lika viktigt som att variera underkläder – det känns lite ofräscht att återanvända samma gamla gång efter annan. Av denna anledning försöker jag ibland smyga in lite dialektala ord i mitt språk: nu för tiden kan jag på norrländskt manér ”he på ugnen”, stöta på människor som är ”lite eljest”, och det händer stundom att jag inte ”tyar mer” efter en dag full av studier.

Om du som läsare ska ta med dig en sak efter dagens inlägg, så är det en uppmaning. En uppmaning att vara stolt över din dialekt. En uppmaning att dela med dig av din munart, att inte sitta på ditt idiom och förneka dina medmänniskor de guldkorn som du oundvikligen har samlat på dig under årens lopp. Att dialektal diversitet är något bra är de flesta i dag överens om (även om anledningen till denna åsikt tycks vara något diffus). De ord, uttryck och talesätt som landskapsmålen har är värda att förvalta och att sprida. Det vore la görtrevligt om våra pågar och däkor talade lite mer dialekt?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *