Veckans vokabel 43: Idyll

Så länge jag kan minnas har delar av sommarloven spenderats på vårt lantställe på Orust, denna Sveriges tredje största ö. Som liten var utsikten en pärla och jag ett svin, men i takt med att mina årsringar blivit fler, har min uppskattning för denna västkustska tillvaro ökat. Enligt SAOL 13 är en idyll en ’lantligt fridfull och okonstlad tillvaro eller plats eller situation’. Bingo. Där har vi ordet som beskriver vår stuga.

När vi klockan 02:30 natten till i fredags tog av på den lilla grusvägen som så småningom förde oss till stugan, var det för mörkt för de nyanlända att beskåda den praktfulla utsikten. För att inte förstöra effekten av den vackra vyn insisterade förstagångsbesökarna på att i skummet inte blicka ut över sundet förrän dagen hade grytt. När sömnen hade sovits och dagen dagats, visade det sig att ordet besvikelse inte på något vis kunde beskriva landskapet framför dem.

Trots väderleksrapporternas löften om ett veckoslut med varaktigt regn, gav vi oss av mot nordvästligare mark. Och tur var detta då meteorologernas ord visade sig vara felbart; Orust beslutade sig för att ­– precis som på midsommar, precis som alltid – dela med sig av solsken tillräckligt länge för en gyllene guldkant.

För att fira regnets frånvaro efter en nästan nio timmar lång bilfärd (med en ”genväg” via Trelleborg; väl spelat Fredrik, lurigt) med nästan konstant ösregn, passade vi på att bege oss i riktning mot Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn på Tjörn. Jag kan i förbifarten snabbrecensera utställningen av den tyske målaren och grafikern Emil Noldes konst, som denna sommar ställs ut på museet. Målningarna föreställde bland annat väldigt speciella landskap, blommor, fantasier, havsbilder och porträtt, och jag kan avslöja att jag blev förvånansvärt berörd av hans akvareller och rekommenderar dem varmt.

Trots de stora turistmängderna var tillvaron idyllisk även i Skärhamn. Fastlandets Stenungsund bjöd oss på en full parkering, mycket folk och en besvikelse till lunch, men solen sken och höll humöret på topp. Besöket hos mormor visade sig även detta vara ett mästerligt drag när kaffet och de många sorters kakorna dukades fram framför fyra unga grabbar och Gustav.

Nog om världens bästa mormor, tillbaka till min roll som idylliker. Stugans avskildhet gör den till en utmärkt plats för återhämtning från söcknens träla. Även om det har tillkommit nymodigheter under min livstid (för några somrar sedan fick vi en riktig toalett), har den ändå varit en symbol för spartanskt stillastående. Detta har format min uppfattning om sommarstugor till att de är platser för enkelhet och kreativitet, böcker och utflykter, introspektion och social interaktion.

Även om konservatism för mig är ett skällsord, så finns det vissa sfärer som jag tycker bör skyddas från omställningar. När förändringens vindar blåser har man alltid kunnat lita på att i stugan finna lä. Sommarstugan är ett tryggt ankare på ett stormigt hav, och kommer säkerligen att få tjäna som säker hamn i framtiden. När vindarna annorstädes vägrar att mojna, vet jag att det – oavsett prognos – på Orust alltid väntar solsken.

Veckans vokabel 42: Bjärt

Ibland när jag läser en bok kan jag reagera på att en författare använder ett i mitt tycke ovanligt ord. Första gången ordet används i verket noterar jag det omedvetet, andra gången skapas en medveten reaktion och tredje gången börjar jag att fundera.

Jag har precis läst boken Pol Pots leende av Peter Idling. Den är en väldigt intressant redogörelse för Röda khmerernas Demokratiska Kampuchea och deras väg till makten. Rent språkligt är den ett nöje att läsa, Idling kommer med många vackra formuleringar och beskrivningar på ett sätt som gör att boken ibland känns som poesi.

Poesi för mig är en text som får mig att glömma bort språket och istället skapar en grafisk explosion i mitt sinne. En mening som injicerar tusen bilder i mitt medvetande, en formulering som aktiverar ett helt liv av upplevelser och erfarenheter. När en författare sakta och skickligt vaggar mig igenom hans eller hennes tankar blir det ett bryskt uppvaknande, en våldsam påminnelse om verkligheten, när ett okänt, ovanligt eller grafiskt egendomligt ord dyker upp.

Ett ord som Idling använde ganska tidigt i sin bok – och som jag reagerade på – är bjärt. Ordet återkom flera gånger; nu när sista sidan är färdigläst vill jag minnas att jag har läst det fyra eller fem gånger. Bjärt används alltså främst för att beskriva något ’oförtäckt, starkt framträdande, särskilt i fråga om motsatsförhållanden’ enligt en av definitionerna i SAOB. Antagligen har författaren en fäbless för detta ord, men det som är intressant är inte ordet i sig, utan snarare att det är en så flitigt återkommande gäst rakt igenom verket. Bjärt är trots allt inget vardagligt ord, inte för mig i varje fall, och en ovanlig lexikal gäst får läsaren (d.v.s. jag) att fokusera på formen snarare än innehållet.

När ett ord som faller inom någon av förut nämnda kategorier däremot dyker upp många gånger i en text blir jag om inte irriterad så åtminstone lite fundersam. Jag antar att detta återkommande ord är en del av författarens vardagsvokabulär eller att han eller hon nyligen har haft en kärlekshistoria med det (jag vet hur jag själv ibland kan använda lite ovanligare ord enkom för min relation till det). Men med tanke på hur offentligt standardspråket ändå är och att vi alla i samhället utsätts för mer eller mindre samma ord (fackspråk borträknat), tycker jag att de flesta borde ha en någorlunda uniform känsla för vilka ord som kan användas flera gånger i en text utan att en läsare finner det repetitivt.

Jag tror det är därför jag fascineras av andra människors lexikala egenheter, de ovanliga ord de har inkorporerat i sitt ordförråd. De ord som för dem antingen är tillräckligt vanliga för att de omedvetet ska använda dem, eller vars betydelse eller form på något vis på något plan betyder något speciellt för dem. Detta gör att de ord en person använder avslöjar mycket om användaren. Om man bortser från uttalet och bara fokuserar på själva orden så kan de bland annat avslöja utbildningsnivå, yrkesområde och intressesfärer. Om någon använder ord som bjärt, enkom, således, enär eller något annat som associerar till tiden bakom axeln, så ligger det något slags beslut bakom. Varför detta vokabelval?

Att spekulera kring ordval är fruktlöst, att på social, temporal och geografisk distans försöka sluta sig till någon annans avsikter är ingen lätt uppgift. Men trots detta kan det ändå vara givandet att öppna upp tankarna och fundera lite över andras – och sitt eget – språkbruk.

Andras ord: Torgny Lindgren

”Själslivet, menade Platon enligt doktor Ahlberg, sade förskollärare Bergqvist, är det enda verkliga och egentliga livet.” Från Pölsan.

En intelligent drift med referat av Torgny Lindgren. Citatet ovan är ett väldigt otympligt sätt att referera på, något författaren utnyttjar väldigt väl. Varje gång en tolkning av någons ord genomförs förvrängs den ursprungliga betydelsen i någon grad, varför man inom akademin helst vill gå till ursprungskällan utan förvanskande andra- och tredjehandskällor.

Veckans vokabel 41: Mareld

Jag minns när jag för några år sedan dök mitt första nattdyk i Thailand. Vid ytan var det becksvart och det enda som hördes var havets stilla brusande. Vi gled ner i vattnet och började simma mot havsbottnens nattliga liv med ljuskäglorna från våra ficklampor riktade rakt framför oss ner i – det i mörkret skenbart bottenlösa – djupet.

Någon gång någonstans hade jag hört talas om plankton som om de blev störda nattetid gav ifrån sig ett vackert ljus. Med detta vaga minne bubblandes upp till mitt medvetandes yta riktade jag min lampa mot kroppen för att återställa den nattliga oceanens mörker. Då såg jag det. Varje gång jag rörde på handen följdes den av ljusglimtar som om en trasig neonskylt från Bangkoks utekvarter läckt sina små neonmolekyler i havet, molekyler som nu vilset irrade runt vad det nu var som störde dem i deras slummer. Detta var alltså min första kontakt med ljusfenomenet mareld.

Mareld orsakas av flera olika sorters organismer, varav planktongruppen dinoflagellat är en. Denna grupp lyser upp när den känner sig hotad av småfisk för att locka till sig större rovfiskar som kan avvärja hotet. Ljuset orsakas av en biologisk process som kallas bioluminiscens, och det är samma process som skapar lysmaskens lysande bakparti. I Sverige finns det (om man ska tro Wikipedia) två olika sorters lysmaskar, och den ena av dem har jag träffat på ett par gånger sena sommarnätter dold i gräset vid min västkustska sommarstuga. Ljuset från denna skalbagges – för den är trots sitt namn en skalbagge – stuss känns väldigt artificiellt och syntetiskt, som om ljus av detta slag endast hörde hemma i människans konstruerade värld.

Några veckor efter nattdyket tog jag och två vänner ett kvällsdopp på vackra Railay på Thailands västkust. Mellan de gigantiska klipporna som lodrätt sluttade rakt ner i vattnet fanns en lång sandstrand från vilken badmöjligheterna var utmärkta. När vi denna stjärnklara natt kastade oss i det varma vattnet och simmade ut började havet runt omkring oss vakna till liv. För varje liten rörelse fick vi en mikroreaktion från tusentals små plankton som med en kollektiv ansträngning lös upp vår natt och våra hjärtan. Ljuset var intensivare än under nattdyket och den här gången hade jag vänner att dela det med.

Upplevelsen i havsdjupets meditativa tystnad, där blott de egna djupa, regelbundna andetagen hörs, är en helt annan än den vid ytan. Även om vi självklart var flera vid den nattliga undervattensutflykten – något annat vore oansvarigt och dumdristigt – känner jag alltid en speciell sorts isolering under ytan. Alla sinnena utom synen sätts i ett egendomligt viloläge; hörselsinnet begränsas till att notera de egna regelbundna andetagen (jämförbara med tågens vaggande rytm), smaksinnet registrerar inte ens havets sälta (så länge man är vis nog att inte försöka andas utan regulatorn), känselsinnet nöjer sig med att meddela temperaturskiftningarna varje gång man passerar ett språngskikt (”en skarp horisontell gräns mellan olika vattenmassor” där bland annat temperaturen varierar) och luktsinnet har givetvis inte mycket att hämta när näsan är inklämd i en mask. Det är för ögonens skull jag dyker. För att med synen syna de syner som havet skyler. När de övriga sinnena sätts på standby flyttas all fokus över till syn och reflektion, och tillsammans med de långsamma andetagen och rörelserna infinner sig ett meditativt tillstånd där nuet är det enda existerande.

Det var i dåets nu som havet bjöd oss på den spektakulära marelden, ett ord som trots att det skulle kunna vara en oäkting till marulken – havets fulaste fisk – och religionens skärseld, ändå lyckats skapa sig en egen vacker identitet. Mareld låter som något både mytologiskt och mystiskt, och det är inte svårt att föreställa sig den vidskepelse ett fosforskimrande ljusspel av detta slag rimligtvis har fört med sig genom människans historia. Det är inte svårt att räkna ut att jag längtar tillbaka till mareldens ljus vid ytan och nattens mörker och lugn under den.

Veckans vokabel 40: Kontinenten

Enligt SAOB används ordet kontinent inom geografi för att beteckna en ’större, sammanhängande landmassa, fastland’. Detta är säkerligen ingen nyhet för någon läsare, och specialanvändningen av denna definition kommer inte heller att vara det: ’i sg. best. [singular bestämd form, d.v.s. ”kontinenten”] om (huvudmassan av) Europas fastland i motsats till de brittiska öarna o. Skandinavien’.

Nu kanske en och annan börjar ana vartåt jag vill komma, det kanske har något med Europa att göra? Och visst är det så. I slutet av sommaren ska jag och några kamrater genomföra en bilburen odyssé genom en begränsad del av Europa. I två veckor ska vi sakta men säkert utforska kontinenten med stora, nyfikna ögon, och ta oss igenom en handfull länder för att slutligen sluta cirkeln i startstaden Karlskrona.

När jag hör ordet kontinenten (i sin bestämda men ack så singulara form) tänker jag ofrånkomligen på ett kulturellt Frankrike med baguetter, vin, baskrar och roliga mustascher. Därför tar det emot ett uns inombords när jag använder ordet för att beteckna den resa jag nu har framför mig, eftersom Frankrike inte ingår i den. Men denna skeva ordbild får jag lov att ändra, eftersom jag givetvis måste få lov att använda ordet för övriga landmassor som är en del av begreppets extension. Jag måste kunna säga att jag ska till kontinenten i sommar utan att känna den där olustkänslan som infinner sig var gång jag använder ett ord på ett sätt som går emot dess betydelse.

Som mustascherna jag skrev om tidigare redan har avslöjat, har ordet en romantisk sida för mig. Jag förknippar kontinenten med uteserveringar på kaféer fyllda av filosofiska funderingar i kärlekens huvudstad Paris i efterkrigstidens svallvågor. Visa människor som ivrigt diskuterar för sin idé med andra lärda. Författare och filosofer spelar en viktig roll för den jag är. De har hjälpt till – och gör det fortfarande – att forma min personlighet genom sina tankar, historier och karaktärer. Deras tankar väcker tankar hos mig. Deras romaner väcker fantasin inom mig. Deras karaktärer får mig att se på mig själv med nya ögon.

Det är praktiskt att ha ett ord som oerhört ospecifikt ringar in resans mål. I många sammanhang räcker denna vida avgränsning (till exempel när man som hastigast ska redogöra för sommarens planer för en vän man stöter på på stan), medan det i andra krävs ett lite mer snävt begrepp. Men hur jag än försöker kommer jag inte från de konnotationer ordet för med sig. Jag kan inte begrava bilden av Eiffeltornet till förmån för ett vidare Europa, men jag hoppas att jag under mina två veckor kommer att ompröva min avgränsning. Det är dags för en begreppsvidgning.