Veckans vokabel 46: Semester

Jag har underlåtit att uppdatera bloggen de senaste två helgerna eftersom jag har varit på resande fot. Jag har varken haft tid eller möjlighet att skriva något betydande eller betydelsefullt på denna blogg, och har istället försökt att koppla av och koppla bort den digitala omvärlden under denna min semester. Semester. Semester? Är det verkligen semester jag har haft?

Nu när Språket i P1 äntligen har börjat sin nya säsong passade jag på att avnjuta det första avsnittet medan jag klippte föräldrahemmets ofantligt stora gräsmatta. Som alltid var det många frågor om ord som kunde hålla mig distraherad från min gräsliga sysselsättning, och en fråga rörde just ordet semester. Lars-Gunnar Andersson säger att en svensk ordbok berättar att semester betyder ’en period med betald ledighet som ingår i en arbetstagares tjänsteförmån enligt lag och avtal’. Enligt denna definition har jag inte haft någon semester i sommar (eller någonsin), istället har jag tillsammans med alla andra studenter haft ferie. Men eftersom jag har fått vara ledig tänker jag inte dividera om termer; en burk med jordgubbssylt är en burk med jordgubbssylt, även om det står hallon på etiketten.

Lasse-G berättar om ordets etymologi och säger att det kommer från latinet där det ungefär betyder ’sex månader’. De romerska soldaterna var ute i fält ett halvår och hemma ett halvår, och ordet semester användes för militärernas tjänstlediga period. Men svenskan är inte det enda språk som har lånat in detta ord – också engelskan och danskan har annekterat det, även om deras ordböcker bjuder på en annan definition. I dessa båda språk betyder semester ’termin’, vilket visar att de har valt att ta vara på andra delar av det gamla latinska uttryckets betydelser: medan vi tog fasta på ledighetssidan, valde de att fokusera på tidsaspekten.

Det är intressant att olika språk väljer ut olika sidor av ett ord när de lånar in det. Även om ordet i fråga betyder samma sak från början förändras dess betydelse ofta i takt med att det användes. Ta till exempel engelskans deer som etymologiskt sett har samma ursprung som svenskans djur. Från början hade det samma generella betydelse som djur, men med tiden kom det att beteckna vilddjur (tillskillnad från tamboskap), och i dag pekar det bara ut hjortar. En begreppsinskränkning som heter duga alltså. Så att ord är släkt eller lika innebär således inte automatiskt att de betyder samma sak, vilket ofta ställer till problem när man ska kommunicera på främmande språk.

Men oavsett om man vill kalla det semester, ferie eller sommarlov så är det hela snart till ända. Sveriges trädgård byts ut mot björkarnas stad, och det kommer att gå fort att glida in i den norrländska vardagen igen. Allting blir som det var innan, som om sommarlovet aldrig har inträffat. Om det inte vore för mina minnen. Minnen av en bra sommar. Minnen av arbete, av sol, av resor, av vänner, av städer, av vägar, av böcker, av middagar och av familjen. När studiepressen blir övermäktig är det dit jag kommer att fly.

Veckans vokabel 45: Gitta

Det gamla svenska ordet gitta betyder enligt Svenska Akademiens ordbok ’förmå, kunna, vara i stånd; orka’ och används – enligt min erfarenhet – inte alltför mycket av dagens språkare. Men precis som det brukar vara i fall med gamla ord så återfinns det sannolikt i en hel del dialekter. Jag misstänker därför att en och annan läsare säkerligen känner till ordet, även om han eller hon troligtvis inte brukar bruka det själv.

Inom multietniskt ungdomsspråk – ett samlingsnamn för de varieteter som man talar i flera invandrartäta förorter – finns ordet gitta i betydelsen ’sticka, dra, försvinna’. Detta är inte samma ord som det gamla standardsvenska gitta; de må vara homografa (de stavas likadant), men de är inte homofona (de uttalas olika). Förortens variant uttalas med ett initialt /g/, medan standardsvenskans gitta följer svenskans fonologiska regel om hårda och mjuka vokaler, vilket innebär att det inledande g:et här uttalas /j/.

Vidare är de inte alls besläktade rent etymologiskt; förortens gitta härstammar från turkiskan, medan standardsvenskans gamla gitta har sitt ursprung i fornsvenskans gita (’lyckas, kunna’). Den här typen av ord gör det ibland besvärligt att bedöma vad ett ord egentligen är. De flesta av oss har en vag uppfattning om att ett ord är några sammanhängande tecken omgivna av mellanrum. Men hur står sig den här definitionen för talet, där den konstanta ljudströmmen inte rymmer några mellanrum? Och hur funkar det när man böjer ett ord? Är sjuk och sjukare samma ord? Är gammal och äldre det? Är homonymerna ren (adjektivet) och ren (djuret) ett eller två ord?

Bakgrundsmässigt kan jag säga att detta inlägg från början till slut är skrivet på resande fot. Anledningen till att jag valde ut just detta ord är tudelad; dels har det med färdlektyren att göra, dels med resans destination. Jag sitter för närvarande på ett tåg på väg från Svearikes hufudstad där helgen till stor del har spenderats med stilla strosande till fots. För att få tiden att gå på resan upp läste jag Sara Lidmans Hjortronlandet. En underbar bok om torpare odlandes kronans jord på en liten ö i Norrland. Lidmans språk frammanar krumsprång hos språkkänslan, och hennes dialoger med dialektala och gamla ord är underbara att läsa. I detta verk stötte jag om och om igen på ordet gitta, och eftersom Stockholm var platsen jag var på väg till kom jag att tänka på ordet från förortsslangen som delar samma skriftbild. Det var den intressanta kollisionen mellan de två orden som fick mig att välja just detta ord – det ålderdomliga ordet i kontrast mot det ungdomsbetonade ordet.

Det är alltid lika intressant att fundera över alla dimensioner ett ord rymmer. Stavning, uttal, ursprung och betydelse är bara några komponenter värda att kontemplera.

Veckans vokabel 44: Givetvis

Efter att inte riktigt ha haft tid att fundera över veckans vokabel i helgen – jag åkte helt oförberett på att jobba fredag och lördag natt – känner jag mig i nuläget, efter fyra timmars sömn, som en lerklump med noll inspiration. Ekonomisk statistik bräker ut från radion på altanen, ambulerande gräsklippare dånar i grannskapet, tyska schlagers väsnas från tv:n inifrån. Så … många … distraktioner … kan … inte … ignorera … Jag flyr till de sociala medierna, mediabruset kanske kan överrösta verklighetens dån. Det plingar till. En chattruta dyker upp. Skellefteåvännen däri har ett nytt favoritord: ”givetvis”. Varför inte?

Adverbet givetvis används naturligtvis för att markera att något är självklart. Nu då? Inspiration! Inspiration! Mitt kungarike för inspiration! Av någon anledning har skaparlusten på bloggen denna sommar varit svårfunnen. När jag rycktes ur min livssituation i norr – med rutiner och allt – och färdades tillbaka till rötterna, sattes livet på ända. All regelbundenhet försvann, kvar är en pseudostrukturerad vardag som går ut på att passa telefonen ifall jobbet behöver ett par extra händer. Ibland skiner solen, då sitter jag ute och läser. Ibland dominerar molnen, då sitter jag inomhus med en bok eller slösurfar och försöker få tiden att gå i väntan på något diffust – morgondagen?

På något sätt verkar det som att veckans vokabel har blivit ett sätt att under terminerna fly från studentlivets slentrian.  Efter en vecka med näsan i böckerna har jag med en kombination av kunskap och kreativitet försökt fokusera mina hjärnceller på något som inte är av studierna tvingat, utan som är ett projekt som står utanför universitetet. En ansträngning, ja visst, men en som jag själv väljer.

Det är tänkt att de flesta vokablerna ska vara språkrelaterade – det är trots allt en lingvistisk nyfikenhet som fick mig att börja med dem – likväl är sommarens inlägg anmärkningsvärt fria från språkvetenskap. Då jag inte får vidare mycket lingvistisk stimulans i nuläget, har inläggen blivit mer dagboksliknande och präglats av personliga anekdoter, även om jag aktat mig från att passera gränsen till det privata. Jag hoppas att de läsare som läser min blogg för det akademiska innehållet inte avskräcks nu i sommar, när skolan återkommer gör den lingvistiska prägeln detsamma.