Veckans vokabel 45: Gitta

Det gamla svenska ordet gitta betyder enligt Svenska Akademiens ordbok ’förmå, kunna, vara i stånd; orka’ och används – enligt min erfarenhet – inte alltför mycket av dagens språkare. Men precis som det brukar vara i fall med gamla ord så återfinns det sannolikt i en hel del dialekter. Jag misstänker därför att en och annan läsare säkerligen känner till ordet, även om han eller hon troligtvis inte brukar bruka det själv.

Inom multietniskt ungdomsspråk – ett samlingsnamn för de varieteter som man talar i flera invandrartäta förorter – finns ordet gitta i betydelsen ’sticka, dra, försvinna’. Detta är inte samma ord som det gamla standardsvenska gitta; de må vara homografa (de stavas likadant), men de är inte homofona (de uttalas olika). Förortens variant uttalas med ett initialt /g/, medan standardsvenskans gitta följer svenskans fonologiska regel om hårda och mjuka vokaler, vilket innebär att det inledande g:et här uttalas /j/.

Vidare är de inte alls besläktade rent etymologiskt; förortens gitta härstammar från turkiskan, medan standardsvenskans gamla gitta har sitt ursprung i fornsvenskans gita (’lyckas, kunna’). Den här typen av ord gör det ibland besvärligt att bedöma vad ett ord egentligen är. De flesta av oss har en vag uppfattning om att ett ord är några sammanhängande tecken omgivna av mellanrum. Men hur står sig den här definitionen för talet, där den konstanta ljudströmmen inte rymmer några mellanrum? Och hur funkar det när man böjer ett ord? Är sjuk och sjukare samma ord? Är gammal och äldre det? Är homonymerna ren (adjektivet) och ren (djuret) ett eller två ord?

Bakgrundsmässigt kan jag säga att detta inlägg från början till slut är skrivet på resande fot. Anledningen till att jag valde ut just detta ord är tudelad; dels har det med färdlektyren att göra, dels med resans destination. Jag sitter för närvarande på ett tåg på väg från Svearikes hufudstad där helgen till stor del har spenderats med stilla strosande till fots. För att få tiden att gå på resan upp läste jag Sara Lidmans Hjortronlandet. En underbar bok om torpare odlandes kronans jord på en liten ö i Norrland. Lidmans språk frammanar krumsprång hos språkkänslan, och hennes dialoger med dialektala och gamla ord är underbara att läsa. I detta verk stötte jag om och om igen på ordet gitta, och eftersom Stockholm var platsen jag var på väg till kom jag att tänka på ordet från förortsslangen som delar samma skriftbild. Det var den intressanta kollisionen mellan de två orden som fick mig att välja just detta ord – det ålderdomliga ordet i kontrast mot det ungdomsbetonade ordet.

Det är alltid lika intressant att fundera över alla dimensioner ett ord rymmer. Stavning, uttal, ursprung och betydelse är bara några komponenter värda att kontemplera.

2 svar på “Veckans vokabel 45: Gitta”

  1. Hemma i Jämtland använder de som pratar jämtska ordet ”gatt”, jag hade gymnasiekompisar utifrån länet som bland annat sa ”Jag gatt åka hem i helgen” med betydelsen ”måste”. Kanske är det samma ord? Jag vet inte hur man böjer det nämligen.

    1. Av någon anledning känner jag igen ordet gatt i den här användningen, kanske har jag hört det förut? De kan ju vara besläktade, man vet aldrig vilken väg orden tar och vilka betydelseglidningar som inträffar på vägen. Jag skickade tyvärr upp mitt dialektlexikon till Umeå härom dagen, så jag kan inte kika i nuläget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *