Veckans vokabel 50: Vemod

Vemod definieras i Svensk ordbok (2009) som en ’stämning av stillsam saknad och sorg över något som upplevs som förlorat’. För mig är vemod en fin känsla, till och med ordets definition låter som en dikt.

Även om saknad och sorg inte är behagliga känslotillstånd, och att förlora något som man en gång har haft kan vara en istapp i hjärtat, så berättar den stilla saknaden om ett behagligt lugn, en eftertänksam behärskning. Det kan vara så att det är just ordet stillsam för mina tankar till västkusten och vår stuga där, havssaltade vindar som försiktigt smeker ansiktet ljumma sommarkvällar. Men jag har också alltid känt en trevande känsla inombords, en latent tår under ytan, varje gång jag hört detta ord. Det är en sinuskurva av känslomässiga konnotationer.

Det norrländska vemodet är ett välkänt begrepp, och nu när vintern och dess mörka kyla närmar sig blir ordet minst sagt högaktuellt. Jag vet inte riktigt var begreppet kommer ifrån, men jag misstänker att det är vintrarnas brutalitet som frammanat ett behov av det. Det gäller att passa sina steg så att man inte faller ner i vemodets fallgropar, de är djupa och svåra att lämna.

Nu när slutet mot veckans inlägg närmar sig slås jag av en smula vemod (okänt om det är av norrländsk eller sörländsk karaktär). Det är ibland lite kämpigt att avsluta det påbörjade, att fullborda ett projekt. Det kan vara lite svårt att säga hej då. För avsked och plåster gäller kanske samma tillvägagångsätt, snabbt och skoningslöst? För att skiljas, som man brukar säga, är att dö en smula.

Så stilla som vemodet
vandrar bort över ögonens skymning
slår ingen blomma ut.
Så tyst som vemodet
sjunger sorgsna visor i hjärtat,
så tyst tiger ingen fågel.

Elsa Grave, Som vemodet vandrar (i Inkräktare, 1943)

Müsli forts.

På mitt spörsmål angående varför müsli står med i SAOL fick jag följande svar från en språkhandläggare på Svenska Akademien:

Müsli stavas så för att det är ett tyskt lånord och vi har ju egentligen inte ü i det svenska alfabetet.

Själva ”produkten” müsli har schweiziskt ursprung.  Mus på (schweizer) tyska och avser  ‘mos’, Detta mos + en diminutivändelse (som gör något mindre) blir  då Müsli på schweizertyska, och det här ”krosset” eller den ”stötta massan’  är alltså vad vi kan ha på filen.

Visst skulle man kunna skriva mysli på svenska, och det görs också. Ett problem kan då vara att varumärken och reklam och sådant vill ha ”sin” form, och då är det den skriftbilden konsumenten sedan bär med sig, vare sig han/hon vill det eller inte.

Ska jag vara ärlig är jag inte speciellt förtjust i argumentationen. Vanligtvis föredrar jag deskriptiv språkvård framför normerande, men i det här fallet har man valt att ta in ett ord med en bokstav som inte finns i det svenska alfabetet, vilket på något vis känns som ett övertramp. Det finns många andra utländska ord med diakritiska tecken som har genomgått ett ortografiskt klädbyte och fått en svensk språkdräkt innan det intagits i ordlistorna, vad gör müsli så speciellt?

Veckans vokabel 49: Müsli

Min morgon är inte riktigt fullständig om jag inte får mitt frukostte och min müsli. Teet är oftast earl grey och min müsli är en egenkomponerad kombination av färdigblandad müsli, russin, linfrön och solrosfrön. Denna kompilering brukar i sin tur få finna sig i att blandas ner i fil eller naturell yoghurt tillsammans med lite äpple och banan. Det brukar ta ganska lång tid att äta denna frukost (en halvliter kokhett te är inget man sörplar ner sig på en minut), och otaliga morgnar har gett tillfälle till en del lingvistisk eftertanke.

Müsli sa Bill. Müsli sa Bull. Anledningen till att jag valde detta ord till veckans vokabel är givetvis att det innehåller en bokstav som inte ingår i det svenska alfabetet, men detta till trots står med i Svenska Akademiens ordlista. Det tyska y:t – som ü ofta kallas – finns, så vitt jag vet, inte i något annat ord upptaget i SAOL. Varför just denna variant har slunkit förbi Svenska Akademiens skarpa språkvårdande syn kan jag bara spekulera om.

Och spekulera ska jag. Då Svenska Akademiens ordlista ska spegla språkbruket torde det vara rimligt att anta att det helt enkelt var stavningen müsli som var den gängse när ordet var tillräckligt populärt för att inlemmas som lemma i lexikonet. Jag ser framför mig en munter – något yngre – Sture Allén spatserandes fram i sin vanliga livsmedelsbutik. På jakt efter att revolutionera sina frukostvanor passerar han en välfylld hylla med förpackningar innehållandes denna ’blandning av flingor och gryn att strö över filmjölk’, alla prydda av ordet müsli skrivet med stora, inbjudande bokstäver. ”Vad är detta?” tänker han och höjer nyfiket på ett ögonbryn samtidigt som han lägger ner ett paket i sin kundkorg. När morgonen gryr och klockan ringer vaknar Sturé med en ovanligt livfull blick. I dag händer det. Förpackningen från gårdagens inköp ska äntligen brytas, dess innehåll få smakas. Redan efter första skeden tänker den före detta ständige sekreteraren: ”Müsli? Det ska jag komma ihåg till nästa ordlista.”

Rent grafiskt består tecknet ü av bokstaven u och det diakritiska tecknet (skrivtecken som läggs till en bokstav för att markera att den uttalas annorlunda) trema, vilket alltså är samma prickar som återfinns över våra bokstäver ä och ö. Själva ordet är ett lån från tyskan, medan frukostflingorna i fråga är inlånade från Schweiz. I tyska markerar ü omljud av u när en del ord böjs, och uttalas som vårt y.

Visserligen tycker jag att spekulationer kan vara underhållande, men utan definitiva svar känns kunskapsluckan alltid lite syrlig. Därför hoppas jag att jag inom kort får ett mer klarläggande besked om müslins väg in i vår ordlista. Om detta blir fallet lovar jag att återkomma i ett kompletterande inlägg.

Veckans vokabel 48: Fika

Betydelsen av ordet fika har säkerligen inte undgått någon, ’kaffe ibland med tilltugg’, och dess etymologi är knappast en hemlighet. Likväl är det troligt att många läsare inte känner till ursprunget för ordet som betecknar denna mysiga aktivitet. Ordet är enligt Svensk ordbok (2009) bildat genom en omkastning av stavelserna i kaffi, vilket är en sidoform till kaffe, och förstabelägget (i text) är från 1910.

Den bästa sortens fika kan mycket väl vara kafferep. Jag tänker på alla de gånger i Karlskrona då vi, tre pågar hemma hos en fjärde, druckit kaffe ur finservisen med en salig blandning kakor på faten bredvid. Detta beteende brukar visserligen inte anses vara utmärkande för killar i tjugoårsåldern, men varför ska denna gemytlighet vara förbehållen pensionärer? Kaffe smakar ju alltid bättre ur en servis, och när det gäller kakor är grundregeln ju fler sorter desto bättre.

Men att avslappnat sjunka ner i en djup fåtölj på ett mysigt fik mittemot en god vän är även detta ett nöje som heter duga. Att sitta med kaffekoppen i handen och känna värmen fly genom porslinet ut i händerna. Att sakta och avspänt konversera om högt och lågt. Att vila blicken på den händelserika omgivningen och fundera över det som sker.

Det händer att jag fäster min uppmärksamhet på en detalj och låter min fantasi fylla i resten. Ett par som nykärt stirrar varandra i ögonen – vilka händelser har lett dem dit? En frånvarande blick hos en ensamsittare vid ett annat bord – vad betyder den? En person med en resväska – var har den varit och vart ska den? Jag föreställer mig de olika vägar som människorna färdats på, vägar som av olika anledningar alla lett till den här platsen, det här ögonblicket och den här koppen med ångande dryck.

Men ögonblick är övergående. Jag blinkar och något har förändrats; någon har kommit, någon har gått. Det flyktiga ögonblicket som jag nyss var uppslukad av finns inte mer, och jag sugs tillbaka till koppen och kompisen framför mig. Samtalet fortsätter tills magin är bruten, fikan avslutas.

Veckans vokabel 47: Balustrad

Veckans vokabel handlar mer om luckor än om de låga, konstnärligt utformade räcken som ordet balustrad syftar på. När jag skriver luckor menar jag inte köksluckor, minnesluckor, logement eller liknande, utan kunskapsluckor.  Som språkkonsultstudent – och allmänt intresserad av det svenska språket – tros jag ibland vara en vandrande ordbok. Nå, det är en smickrande tanke, men tyvärr är mina kunskaper i svenskans lexikon inte närmelsevis heltäckande. Det händer ofta att jag stöter på ett ord vars betydelse för mig är okänd. Dels handlar det givetvis om facktermer och ovanliga ord, dels rör det sig om relativt vanliga ord som jag helt enkelt inte tidigare haft nöjet att stifta bekantskap med.

Just ordet balustrad bör kunna anses falla i den senare kategorin. Det är inte världens ovanligaste ord, men när jag hörde det i våras under en middag hos en klasskamrat kunde jag inte erinra mig om att jag någonsin hört det förut. Även om jag hade stött på ordet tidigare hade det inte gjort det minsta avtryck i min mentala ordbok, det fanns inte den minsta notering om några balustrar i mitt inre lexikon. Ändå kändes detta som ett ord som jag borde ha känt till. Hur kunde jag ha missat detta? frågade jag mig själv smått besvärad.

En ganska enkel förklaring är förstås att det inte finns ett överflöd av balustrader där jag är uppväxt. Det är just detta som jag tror förklarar frånvaron av flera vanliga ord i min vokabulär: de betecknar helt enkelt inte något som varit värt att benämna. Om jag aldrig har haft ett behov av att samtala om balustrader är det inte egendomligt att jag inte hade ett ord för dem, på samma sätt som att jag som obotlig landkrabba är ohjälpligt okunnig om nautisk terminologi.

Nu är det dock så att balustrader sprider värme i mitt hjärta på samma vis som snickarglädje, de skvallrar om både hantverksskicklighet och en förkärlek för vackra detaljer. Jag hoppas följaktligen att balustradernas tid ännu inte har passerat, och att de även i framtiden kommer att pryda våra byggnader. Kanske, bara kanske, kommer jag själv att äga en baluster eller två eller tre när jag residerar på mitt framtida sommarslott, förhoppningsvis beläget på en bergstopp i Österrike.