Veckans vokabel 54: Redundans

”… redundanta, det kan språkvårdaren gå in och analysera …”
(Obiter Dictum avsnitt 53 (nytt fönster), 40:52)

Challenge accepted. Om man ska gå efter definitionen i Svenska Akademiens ordlista, betyder redundant ’överflöd i information’, ’överflödighet’. Jag ska inte förkovra mig i Billys användning av uttrycket utan istället anlägga ett lingvistiskt perspektiv.

Inom språkvetenskapen används begreppet redundans bland annat för att beskriva den överflödsinformation som är inbyggd i talsignalen. Svenskans böjningssystem är ett tydligt exempel. Vissa språk nöjer sig med en bestämd artikel för att markera bestämdhet (analytiska språk), andra tycker att en böjningsändelse är nog för att uppfylla syftet (syntetiska språk). Men vi svenskar har inte valt väg, vi har inte ens funnit en medelväg – vi har båda.

När vi bildar bestämdhet anges det ofta på tre ställen i en fras att det är något specifikt som åsyftas. I frasen ”det gula huset” markerar artikeln det samt böjningsändelserna -a och -et, att det rör sig om bestämdhet. Visst kan man raljera över hur dumt det är med denna redundans, det sätter till exempel käppar i hjulet för en andraspråksinlärare, men vi har inga andra att skylla än oss själva. Språket skapas och förändras i dialog enligt det naturliga urvalets principer – endast de uttryck och former som faktiskt används överlever.

Men framför allt så är denna grammatiska redundans ingen nackdel. Ifall talet på något sätt störs (mumlande, omgivande brus etc.) gör den att en mening som ”vi ses *oljud* gula huset” ändå är kommunikativ, eftersom vi (trots oljudet) på två ställen likväl får reda på att det är ett specifikt gult hus som åsyftas. Med andra ord ökar den övertydlighet som finns i grammatiken chansen för ömsesidig förståelse.

Men det är inte bara i språkläran det finns redundans, i vardagens meningsbyggande händer det ofta att samma sak förmedlas flera gånger. Denna typ av redundans brukar kallas tautologisk eller pleonastisk, beroende på hur den är utformad:

”Medan tautologien säger om samma sak med andra ord, brukar pleonasmen alltså överhuvud flera ord än tydligheten i och för sig kräver.” Erik WellanderRiktig svenska (tredje upplagan, s. 712).

Om man exempelvis skriver ”gammal gubbe” är uttrycket pleonastiskt, eftersom ordetgubbe i sig betyder ’gammal man’. Ett uttryck som  ”… orsaken beror på …” är däremot tautologiskt, eftersom man helt enkelt säger samma sak flera gånger fast med andra ord. Det är dock ofta svårt att dra en skarp gräns mellan uttrycken, eftersom båda behandlar onödig och överflödig information.

Tautologier och pleonasmer brukar anses vara något fult, eftersom de ofta syftar på tanklösa upprepningar. Men de är inte alltid en negativ form av redundans, utan tjänar ofta som stilgrepp eller fasta uttryck, t.ex. ständigt och jämt, först och främst, riktigt och rätt.

Men det kan ändå vara bra att ha den klassiska språkmästaren Erik Wellanders ord i åtanke när man skriver:

”Erbjuda sig, som synnerligen ofta är fallet, flera uttryck för samma tanke, så skall icke hela varulagret bredas ut till läsarens val, utan författaren skall välja det bästa, det mest träffande och avstå från det andra.” Riktig svenska (tredje upplagen, s. 705)

Veckans vokabel 54: Redundans

”… redundanta, det kan språkvårdaren gå in och analysera …”
(Obiter Dictum avsnitt 53 (nytt fönster), 40:52)

Challenge accepted. Om man ska gå efter definitionen i Svenska Akademiens ordlista, betyder redundant ’överflöd i information’, ’överflödighet’. Jag ska inte förkovra mig i Billys användning av uttrycket utan istället anlägga ett lingvistiskt perspektiv.

Inom språkvetenskapen används begreppet redundans bland annat för att beskriva den överflödsinformation som är inbyggd i talsignalen. Svenskans böjningssystem är ett tydligt exempel. Vissa språk nöjer sig med en bestämd artikel för att markera bestämdhet (analytiska språk), andra tycker att en böjningsändelse är nog för att uppfylla syftet (syntetiska språk). Men vi svenskar har inte valt väg, vi har inte ens funnit en medelväg – vi har båda.

När vi bildar bestämdhet anges det ofta på tre ställen i en fras att det är något specifikt som åsyftas. I frasen ”det gula huset” markerar artikeln det samt böjningsändelserna -a och -et, att det rör sig om bestämdhet. Visst kan man raljera över hur dumt det är med denna redundans, det sätter till exempel käppar i hjulet för en andraspråksinlärare, men vi har inga andra att skylla än oss själva. Språket skapas och förändras i dialog enligt det naturliga urvalets principer – endast de uttryck och former som faktiskt används överlever.

Men framför allt så är denna grammatiska redundans ingen nackdel. Ifall talet på något sätt störs (mumlande, omgivande brus etc.) gör den att en mening som ”vi ses *oljud* gula huset” ändå är kommunikativ, eftersom vi (trots oljudet) på två ställen likväl får reda på att det är ett specifikt gult hus som åsyftas. Med andra ord ökar den övertydlighet som finns i grammatiken chansen för ömsesidig förståelse.

Men det är inte bara i språkläran det finns redundans, i vardagens meningsbyggande händer det ofta att samma sak förmedlas flera gånger. Denna typ av redundans brukar kallas tautologisk eller pleonastisk, beroende på hur den är utformad:

”Medan tautologien säger om samma sak med andra ord, brukar pleonasmen alltså överhuvud flera ord än tydligheten i och för sig kräver.” Erik WellanderRiktig svenska (tredje upplagan, s. 712).

Om man exempelvis skriver ”gammal gubbe” är uttrycket pleonastiskt, eftersom ordetgubbe i sig betyder ’gammal man’. Ett uttryck som  ”… orsaken beror på …” är däremot tautologiskt, eftersom man helt enkelt säger samma sak flera gånger fast med andra ord. Det är dock ofta svårt att dra en skarp gräns mellan uttrycken, eftersom båda behandlar onödig och överflödig information.

Tautologier och pleonasmer brukar anses vara något fult, eftersom de ofta syftar på tanklösa upprepningar. Men de är inte alltid en negativ form av redundans, utan tjänar ofta som stilgrepp eller fasta uttryck, t.ex. ständigt och jämt, först och främst, riktigt och rätt.

Men det kan ändå vara bra att ha den klassiska språkmästaren Erik Wellanders ord i åtanke när man skriver:

”Erbjuda sig, som synnerligen ofta är fallet, flera uttryck för samma tanke, så skall icke hela varulagret bredas ut till läsarens val, utan författaren skall välja det bästa, det mest träffande och avstå från det andra.” Riktig svenska (tredje upplagen, s. 705)

Veckans vokabel 55: Zombier

Det finns många anledningar till att anpassa inlånade engelska ord efter svenskans språkregler. När man som medlem i en nomadisk grupp av överlevare i ett postapokalyptiskt samhälle ser en vandrande död släpa sig runt ett hörn, är det enkelt att ropa ”Birger, bakom dig! En zombie!”, och möjliggöra för Birger att utan problem vända sig om och hantera den skendöde.

Men kommer det en flock av detta kreatur gäller det att tänka snabbt. ”Birger! Du har zombie…s…ar bakom dig som … äter din hjärna … oh” är inte kommunikativt acceptabelt. Inte för att Svenska Akademien inte godkänner zombies eller zombiesar som pluralform, utan för att tvekan inför valet av form precis har resulterat i en hjärnlös Birger. I situationer som dessa gäller det att kunna böja snabbt, och då är det viktigt att ha konsekventa språkregler som automatiskt väljer form.

Genom århundrandena har vi lånat in både ord och pluralbildningar från flera olika språk. Det språk vi i dag lånar in flest ord ifrån är som bekant engelskan, och det vanligaste inlånade pluralsuffixet är -(e)s. Efter att vi svenskar har använt ett låneord ett tag, börjar ordet anpassas efter svenskans uttalsmönster och få en svenskare stavning, och därefter en inhemsk böjningsändelse. Ordet placeras utifrån diverse regler in i någon av svenskans sex deklinationer (böjningskategorier) och dess nya pluralform slutar följaktligen på -or, -ar, -er, -r, -n eller –ø (det här sista är ett s.k. nollmorfem, vilket innebär att ingen ändelse tillfogas, utan att ordet har samma form i både singular och plural).

Det intressanta med vår grammatik är att vi ytterst sällan tvekar vid val av ordform, men samtidigt inte ägnar dessa val någon eftertanke. Med andra ord är grammatiken undermedveten och omedveten, varför det inte är uppenbart för oss hur våra grammatiska regler ser ut. Detta är anledningen till att det tog tre heltidsarbetande forskare ungefär fem och ett halvt år att sammanställa Svenska Akademiens grammatik, den mest kompletta grammatikan över det svenska språket som i dag existerar.

Språket är semiotiskt, vilket innebär att orden är symboler för något annat, och relationen mellan orden och det de pekar ut är godtycklig. Så länge alla är överens om språkets regler spelar det egentligen ingen roll hur de lyder, huvudsaken är att konventionen respekteras. Även om tvekan inför böjningsformer sällan leder till ond, bråd död måste man hålla sig till reglerna om man vill kommunicera.

Veckans vokabel 53: Men

Men är en adversativ konjunktion, vilket innebär att den anger att det ligger en motsättning mellan det första och det andra ledet i en samordning. ”Inte för att generalisera, men …” är ett klassiskt försök att friköpa sig från den generalisering som alltid följer. Och visst ligger det en motsättning här, meningen är ju för fan självmotsägande!

Enligt Svenska Akademiens grammatik anger adversativa konjunktioner att ”det som sägs i det senare samordningsledet är anmärkningsvärt i förhållande till det som sägs i det första (…), samtidigt som båda ledens betydelser är giltiga i textsammanhanget.” Det är visserligen anmärkningsvärt, men dessvärre logiskt omöjligt, att uttala sig om en sak generellt och speciellt på samma gång. Trots detta används konstruktionen ofta som en innehållslös och paradoxal brasklapp när någon vill göra ett svepande uttalande.

Varför använder vi då denna paradox till konstruktion?  Kan det vara så att vi är övertygade om att vi själva inte generaliserar, utan att vi i själva verket uttrycker en sanning som gäller för alla individer x i sammanhanget y? När någon säger ”inte för att generalisera, men alla tyskar älskar lederhosen”, så tror antagligen denna någon på något plan att det den säger är sant. (Jag tror att alla syftningar i föregående mening blev rätt.) Och detta är farligt, eftersom man relativt okritiskt klär i ord den stereotypa bild som huvudet hyser.

En annan konstruktion som ofta används för främlingsfientliga formuleringar är ”jag är inte rasist, men …”. Varje gång den brukas blir jag extra vaksam, eftersom det som följer alltför ofta ändå är fördomsfullt. Även i detta fall är det troligt att personen i fråga ofta inte är medveten om att de tankar den luftar är stereotypa som inte alls är giltiga på alla individer eller föremål i en grupp.

Att vara medveten om sina fördomar, och att vara på sin vakt mot övergeneraliseringar, är det bästa sättet att bekämpa dem. Det är svårt att arbeta bort dem och att ständigt vara medveten om dem, men jag anser att man måste försöka. Av denna anledning blir jag alltid lika besviken när jag på nytt inser att alla tyskar inte avgudar lederhosen, öl och bratwurst återigen.

Nedärvd kunskap

Tänk om kunskap var ärftlig. Tänk om förfäders erfarenheter och lärdomar skrevs in i arvsmassan och var tillgängliga för framtida generationer. Om min far var kirurg hade jag kunnat operera. Om min mor var tävlingsryttare hade jag kunnat galoppera. Flera generationer av specialistkompetens i bagaget hade gjort min bildning både bred och djup.

Nackdelen är att de områden som mina förfäder var experter inom har utvecklats en del sedan deras expertis grundlades, min farfars rallarkompetens är till exempel inte lika brukbar i dag. I vårt moderna samhälle är kunskap en färskvara, och den blir förlegad snabbare än vi hinner producera nya generationer.

Men tänk ändå att födas med den sortens kunskap som inte blir obsolet med samma hastighet. Min språkliga repertoar hade till exempel varit bredare. Visst, min utrikiska hade kanske inte förbättrats nämnvärt, men jag hade utan problem kunnat språkas med såväl Tjörnbor som småländska bönder. Och all den tid jag spenderat med att lära mig om gamla filosofer, författare och forskare kan mina barn spendera på att täppa igen luckorna jag har i det periodiska systemet.

Jag hade även haft djupare insikt om hur en radio fungerar, hur man trimmar en Puch Dakota och hur man bäst sätter upp en panelvägg i köket. Vidare hade min grönsaksodling grönskat, mina hemvävda trasmattor varit enastående och mina fläskkotletter smakat som gudarnas nektar.

Nu när jag tänker efter, ärftlighet eller ej, så är det sorligt att så mycket ackumulerad kompetens runnit ut i sanden. Tänk all livserfarenhet som min farmor hade kunnat förmedla. Kanske hade hon kunnat visa mig hur hon gjorde när hon försvann in i skogen med en tom hink för att en halvtimme senare komma tillbaka med 20 liter lingon. Samtidigt slipper jag tidigare generationers tankespöken, grubblerier och hjärtesorger – det finns nog av dessa i nuet för att hålla en modern ungdom sysselsatt.

Jag måste också erkänna att det finns en tjusning i att lära sig saker själv. Att upptäcka nya saker, nya platser och ny kunskap. Tänka alla böcker vars innehåll jag inte hade kunnat uppskatta, då det överraskande slutet redan hade stått nedpräntat i mina arvsanlag. Om Darh Vaders mörka hemlighet var mig känd redan innan jag såg filmen, vad skulle livet ha kvar att erbjuda?

Veckans vokabel 52: internet

Det tog mycket skrivande innan jag lärde mig att reflexmässigt trycka ner shift- och i-tangenterna samtidigt varje gång internet kommit på tapeten i en digital diskussion. Att ordet skulle skrivas med stor bokstav var för att det betraktades som ett egennamn, då det syftade på ett specifikt världsomspännande datornät bland flera.

Eftersom detta var en stavning jag medvetet var tvungen att nöta in, är det tydligt att jag aldrig har betraktat ordet som ett egennamn. Därför är det lite utav en seger nu när Språkrådet har ändrat sin rekommendation i frågan och erkänner att internet av de flesta inte uppfattas som ett egennamn, utan mer som en beteckning för ett kommunikationsnät som till exempel telefonnätet, och således bör skrivas med liten bokstav.

En annan form värd att ta fundera över är internät. Visst, det ser konstigt ut, men det är en fråga om vana. Anledningarna till att det kan vara en form värd att bruka är många:

  1. Internet är faktiskt ett nätverk.
  2. Internät hör ihop med liknande ord som elnät och telefonnät.
  3. Ordet skulle inte längre vara oböjligt.
  4. Vi använder redan i dag ord som intranät och säger dessutom ofta nätet.

Men i det här fallet kan det nog vara värt att nöja sig med denna gemena seger. Jag har trots allt betraktat detta ords stavning som ett stort normbrott under väldigt lång tid, och kan äntligen skriva internet trygg i vetskapen att jag har svenska regeringens officiella språkvårdsorgan i ryggen.

En dikt om en diktare

I skummet i vårt vardagsrum
sitter jag och läser.
Jag sitter i min skinnfåtölj
i en ny tweedblazer.
 
Jag läser om en svunnen värld,
en värld så väldigt kall.
Jag läser om en annan tid,
om Oscars hårda fall.
 
En whisky i min högerhand,
boken i den andra.
Ensam hemma, allt är tyst,
men vi har varandra.
 
Författare, en ordets man,
han var en stor poet.
Uttrycksfull som ingen annan,
han vann jämt i alfapet.
 
Man ogillade hans levnadssätt,
otukt var hans brott.
Fängslad i två långa år,
dömd till ett liv i grått.
 
Men hans utsikt genom gallret
gav nya perspektiv:
Poeten fann mer empati,
det blev ett själsligt kliv.
 
Han författade sitt största verk,
om tiden bakom galler.
En dikt som rör, en dikt om skuld,
om hur vi alla faller.
 
Ett samhälle, så dömande,
det var en annan tid.
Jag sitter här och lider djupt,
i min kavaj av tweed.

Veckans vokabel 51: Megalomani

Megalomani är ett ’psykiskt sjukdomstillstånd med abnorm självöverskattning (ofta kombinerad med stort maktbegär)’. Ordet kommer från grekiskans megas ’stor’ och mani ‘överdrivet, ensidigt intresse’. Storhetsvansinne helt enkelt.

Anledningarna till att detta ord hamnar i rampljuset denna vecka har med podradioprogrammet Obiter dictum att göra. Jag har följt denna podcast ganska länge nu och den misslyckas aldrig med att underhålla. Kort kan man säga att den består av Billy Rimgard och Tobias Nordström som varje vecka befattar sig med populärkultur på ett underbart nördigt sätt.

När de i avsnitt 47 diskuterade Kanye West var det svårt att bli förvånad över att ordet megalomani figurerade, är det något denne man tycks lida av så är det storhetsvansinne. (Eller ja, lida och lida, han verkar klara sig ganska bra ändå.) Men om ordets närvaro inte var anledning nog för att befoga ett blogginlägg, så var dess frekvens det. Hittills i mitt liv har megalomani varit en ytterst sällsynt gäst, vilket gjorde att det kändes lite konstlat när Billy använde ordet ett par tre gånger.

Radio – även podradio – är ett formellt sammanhang, och formella sammanhang gör oss alltid mer fokuserade på vår språkanvändning: Vi artikulerar tydligare, plockar fram finorden och talar betydligt mer sammanhängande. Obiter dictum har outtalade pretentioner på att vara en välformulerad podcast. Pretentioner som också uppfylls, även om det ibland känns som att det används överdrivet stora ord för små saker, till exempel när imposanta ord som megalomani dras fram då ord som storhetsvansinne och hybris skulle duga lika bra.

Jag är den siste som skulle kritisera någon för att vilja formulera sig väl och stort, det är väldigt roligt att trava högt. Ta till exempel ordet imposant i förra meningen, allvarligt talat, vem använder ett sådant ord? Därför vill jag betona att detta inte är ett klagoinlägg, utan mer ska tolkas som en iakttagelse. Framför allt vill jag uppmana Billy och Tobias att fortsätta med vad de håller på med och inte överge vare sig ambitions- eller formalitetsnivå. De är helt klart begåvade människor med en podcast att vara stolta över, och jag ser fram emot fler program där de (väl)formulerar tänkvärda och insiktsfulla resonemang.

Precis som alla andra ska de dock se upp med storhetsvansinnet. Inte ens Napoleon kan stiga i all oändlighet, ty förr eller senare möter alla megalomaner sitt Waterloo.