Veckans vokabel 51: Megalomani

Megalomani är ett ’psykiskt sjukdomstillstånd med abnorm självöverskattning (ofta kombinerad med stort maktbegär)’. Ordet kommer från grekiskans megas ’stor’ och mani ‘överdrivet, ensidigt intresse’. Storhetsvansinne helt enkelt.

Anledningarna till att detta ord hamnar i rampljuset denna vecka har med podradioprogrammet Obiter dictum att göra. Jag har följt denna podcast ganska länge nu och den misslyckas aldrig med att underhålla. Kort kan man säga att den består av Billy Rimgard och Tobias Nordström som varje vecka befattar sig med populärkultur på ett underbart nördigt sätt.

När de i avsnitt 47 diskuterade Kanye West var det svårt att bli förvånad över att ordet megalomani figurerade, är det något denne man tycks lida av så är det storhetsvansinne. (Eller ja, lida och lida, han verkar klara sig ganska bra ändå.) Men om ordets närvaro inte var anledning nog för att befoga ett blogginlägg, så var dess frekvens det. Hittills i mitt liv har megalomani varit en ytterst sällsynt gäst, vilket gjorde att det kändes lite konstlat när Billy använde ordet ett par tre gånger.

Radio – även podradio – är ett formellt sammanhang, och formella sammanhang gör oss alltid mer fokuserade på vår språkanvändning: Vi artikulerar tydligare, plockar fram finorden och talar betydligt mer sammanhängande. Obiter dictum har outtalade pretentioner på att vara en välformulerad podcast. Pretentioner som också uppfylls, även om det ibland känns som att det används överdrivet stora ord för små saker, till exempel när imposanta ord som megalomani dras fram då ord som storhetsvansinne och hybris skulle duga lika bra.

Jag är den siste som skulle kritisera någon för att vilja formulera sig väl och stort, det är väldigt roligt att trava högt. Ta till exempel ordet imposant i förra meningen, allvarligt talat, vem använder ett sådant ord? Därför vill jag betona att detta inte är ett klagoinlägg, utan mer ska tolkas som en iakttagelse. Framför allt vill jag uppmana Billy och Tobias att fortsätta med vad de håller på med och inte överge vare sig ambitions- eller formalitetsnivå. De är helt klart begåvade människor med en podcast att vara stolta över, och jag ser fram emot fler program där de (väl)formulerar tänkvärda och insiktsfulla resonemang.

Precis som alla andra ska de dock se upp med storhetsvansinnet. Inte ens Napoleon kan stiga i all oändlighet, ty förr eller senare möter alla megalomaner sitt Waterloo.

2 svar på “Veckans vokabel 51: Megalomani”

  1. Att få en språkanalys på podcasten är helt fantastiskt! Tack för de fina orden, och för att du lyssnar!

    Det finns många gånger då vi går bort oss i omotiverat användande av finord, det tänker jag inte bestrida. Men, jag känner mig tvingad att påpeka att just megalomani faktiskt inte är en sådan skitnödighet från min sida. Ända sedan jag spelade det gamla strategispelet Mega lo Mania på Amigan (http://www.youtube.com/watch?v=4XY9nOVwObM) och var tvungen att kolla upp vad det betydde så har det varit något av ett favoritord för mig just när det gäller den totala hybrisen. Jag tycker det nästan är onomatopoetiskt, att man ser storslagenheten framför sig. Ordet ”hybris” har något lätt nedlåtande och lite klappa-på-huvudet-ton i sig, medan ”megalomani” är rakt på jävla sak, man hör ju att personen man pratar om är spritt språngande galen (gärna med fäktande armar och Dr.Strangelove-accent).

    Så det är ett ord jag droppar ledigt.

    Det finns större problem. Som ”kontext” och ”narrativ”. Jag hatar egentligen dem eftersom de (tillsammans med ”diskurs” och omotiverat användande av ”ty”) är sånt som folk använder för att signalera kulturviktighet. Men, när man snackar om det vi gör i podcasten är det ord som är svåra att ducka för.

    ”Sammanhang” är inte riktigt samma sak som ”kontext”. ”Berättande” är inte riktigt samma sak som ”narrativ”. Det är klart att man kan gå runt det genom att säga andra saker, men det känns också dumt att gå omvägar.

    ”En gigantisk skalbagge med clownnäsa passar inte riktigt in i den historia om utslagna karaktärer som Fringe har valt att berätta.” Det blir lite styltigare än ”En gigantisk skalbagge med clownnäsa passar inte riktigt in i Fringes narrativ.”

    Fast det är ord jag avskyr så fyller de någon slags funktion i ämnena vi pratar om. Skulle aldrig droppa dem i en vanlig diskussion över kaffet, däremot. Men ”megalomani” använde jag så sent som i går om M83:s nya dubbelalbum. 🙂

    1. Roligt med din kommentar Billy!

      Uppriktigt tycker jag att ni har en fin balans på utsmyckning och innehåll i ert tal. Det är sällan (eller aldrig) som orden inte bär med sig kloka och insiktsfulla tankar, varför det blir ett dubbelt nöje att lyssna på er.

      Att ert språkbruk ibland känns konstlat avslöjar mer om mina språkliga sammanhang än om era. Att megalomani stack ut i mina öron har ju att göra med att jag inte brukar höra det, övrig användning i vårt rike kan jag ju inte veta något om.

      Dessutom har ju olika sammanhang olika termer. Det finns en kulturvokabulär (vari också diskurs och kontext är del i) som ni på något sätt måste använda. Inte bara för att signalera att ni är en del av kulturen, utan för att ens kunna tillföra något nytt. Orden blir verktyg för att utforska det kulturella, och det är först när man ska förklara för en utomstående som man måste mottagaranpassa sitt språk genom att skala bort terminologin. Antar jag.

      Just diskurs- och kontextbegreppen är ju f.ö. hårresande historier. Det är helt galet att de kan användas med så många olika definitioner inom samma fält (jag tänker i det här fallet på språkvetenskapen). Detta innebär att de blir aningen diffusa, vilket förstås kan vara en poäng i sig. Diskuterar man hur något påverkas av sin kontext slipper man avgränsa sig när det gäller vilka faktorer man menar.

      Kort sagt kan man väl säga att jag håller med dig i din avsky för orden, men precis som du också ser poängen i dem.

      Återigen, kul med kommentaren!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *