Veckans vokabel 55: Zombier

Det finns många anledningar till att anpassa inlånade engelska ord efter svenskans språkregler. När man som medlem i en nomadisk grupp av överlevare i ett postapokalyptiskt samhälle ser en vandrande död släpa sig runt ett hörn, är det enkelt att ropa ”Birger, bakom dig! En zombie!”, och möjliggöra för Birger att utan problem vända sig om och hantera den skendöde.

Men kommer det en flock av detta kreatur gäller det att tänka snabbt. ”Birger! Du har zombie…s…ar bakom dig som … äter din hjärna … oh” är inte kommunikativt acceptabelt. Inte för att Svenska Akademien inte godkänner zombies eller zombiesar som pluralform, utan för att tvekan inför valet av form precis har resulterat i en hjärnlös Birger. I situationer som dessa gäller det att kunna böja snabbt, och då är det viktigt att ha konsekventa språkregler som automatiskt väljer form.

Genom århundrandena har vi lånat in både ord och pluralbildningar från flera olika språk. Det språk vi i dag lånar in flest ord ifrån är som bekant engelskan, och det vanligaste inlånade pluralsuffixet är -(e)s. Efter att vi svenskar har använt ett låneord ett tag, börjar ordet anpassas efter svenskans uttalsmönster och få en svenskare stavning, och därefter en inhemsk böjningsändelse. Ordet placeras utifrån diverse regler in i någon av svenskans sex deklinationer (böjningskategorier) och dess nya pluralform slutar följaktligen på -or, -ar, -er, -r, -n eller –ø (det här sista är ett s.k. nollmorfem, vilket innebär att ingen ändelse tillfogas, utan att ordet har samma form i både singular och plural).

Det intressanta med vår grammatik är att vi ytterst sällan tvekar vid val av ordform, men samtidigt inte ägnar dessa val någon eftertanke. Med andra ord är grammatiken undermedveten och omedveten, varför det inte är uppenbart för oss hur våra grammatiska regler ser ut. Detta är anledningen till att det tog tre heltidsarbetande forskare ungefär fem och ett halvt år att sammanställa Svenska Akademiens grammatik, den mest kompletta grammatikan över det svenska språket som i dag existerar.

Språket är semiotiskt, vilket innebär att orden är symboler för något annat, och relationen mellan orden och det de pekar ut är godtycklig. Så länge alla är överens om språkets regler spelar det egentligen ingen roll hur de lyder, huvudsaken är att konventionen respekteras. Även om tvekan inför böjningsformer sällan leder till ond, bråd död måste man hålla sig till reglerna om man vill kommunicera.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *