Veckans vokabel 59: Kibberlätt

I går åkte jag tåg. På sträckan Alvesta–Stockholm slog jag mig i slang med grannen – en ovanligt fräsch skånska på 81 år som numera bor halva året i föräldrahemmet i Sjöbo kommun mitt i Skåne, och andra halvan nära barn och barnbarn i Upplands Väsby.

Hon var uppväxt i Vallarum – på den tiden en ort med tre butiker och en skola; i dag ett samhälle knappt med på kartan – och gjorde denna tågresa ungefär tre gånger om året. Målet var alltid föräldrahemmet: ett litet hus med en trädgård där hon bland annat odlade jordgubbar, grönkål och en rot som spred sig som ogräs men tydligen var god som soppa. Hon beskrev det som platsen hon alltid längtade efter, friheten att sätta sig i trädgården en solig sommardag saknades i lägenheten i Upplands Väsby.

På något sätt kom vi in på ämnet kakor, möjligtvis via På spåret som kvällen innan hade aktualiserat ämnet. När jag berättade att jag tyckte om att baka både kakor och bröd blev hon imponerad och berättade om struvor, hennes favoritsort, och beskrev hur den bakas.

Hon sa att hennes far också hade tyckt om att baka, något som då inte var en sysselsättning för en man. På den tiden ägde han en bondgård – den gård min reskamrat tillbringat barndomen på – och granngården låg bara ett stenkast bort. En gång när frun var ur huset bestämde han sig för att baka småkakor. När grannflickan knackade på dörren stelnade han till, kastade degen på golvet och lade mattan över. Flickan bjöds in, och efter att de hade suttit och pratat en stund fick hon syn på utbuktningen i mattan och gick bort för att jämna ut den. Jag kan inte ens om jag försöker föreställa mig vad han kan ha sagt då. Obetalbart.

Hon berättade att grannbonden senare hade köpt faderns gård och slagit ihop de båda till en större. Det var då familjen hade flyttat till torpet i Vallarum. Längre fram hade även grannens gård blivit uppköpt och blivit del av en än större gård: endast stora fält mättar moderna maskiner.

Vi samtalade i gott och väl tre timmar. Jag förklarade för henne att jag samlar på ord, och frågade om hon kunde minnas något från hennes barndoms dialekt som fortfarande hade en speciell plats i hjärtat. En stunds eftertanke. Nej, det kunde hon inte. Men hon kom att tänka på en artikel i dagens nummer av Ystads Allahanda om en bok skriven på Österlenmål. Hon rotade fram tidningen och läste artikeln högt för mig. Hon kom till ett parti i mitten där skribenten använde ett ord på ett sätt som inte överensstämde med hennes språkbruk: ”Det är lätt att känna sig lite ’kivårlätt’, bara när man kommer till stan och ska handla kläder”. Hon menade att det snarare borde stavas kibberlätt och att det betydde ’gnällig’, ’känslig’, och alltså inte alls fungerar i sammanhanget.

Jag fick mitt ord trots allt.

När jag kom fram till Umeå tog jag fram Ritz dialektlexikon från 1867 och letade. ”K … ki … kibberlätt”. Bingo. Ordet fanns medtaget (även med stavningen kiverlätt). Entusiasmen svalnade dock något när betydelsen deklarerades vara ’ömtålig’, ’ömskinnad’. Men även om Ritz och min reskamrats betydelser till förstone kan låta ganska skilda, krävs det inte mycket eftertanke innan ett samband kan skönjas. Läser man Ritz exempel blir det ännu tydligare:

»Kon ä så kiverlätt«, säges om ko, som sparkar, då hon mjölkas.

Här är ju betydelserna mer eller mindre utbytbara! Ordens semantiska sida ju är ständigt i glidning; hur mycket kan inte ha ändrats sen 1864? Lever ordet i dag? Internet! Tre träffar. Den sista träffen är en c-uppsats i lingvistik som undersöker betydelseutvecklingen hos adjektiv i den skånska dialekten – kusligt relevant, tack Google.

De ordböcker över det skånska idiomet som uppsatsförfattaren har använt som referenser innehåller samma definition som Ritz. De fyra informanterna hon använde för att studera språkförändringenvar däremot av en åsikt som låg närmre min nyvunna väns: ’oerhört känslig’ tyckte de två yngre, medan ’småkrämpor förstoras, man jämrar sig för dessa’, ’gnällig’ var rätt betydelse enligt de äldre.

Mysteriet löst. Att grotta ner sig i ett ord och dess ursprung kan vara barnsligt spännande, den semantiska världen är en rafflande plats.

Veckans vokabel 58: Prokrustes

Vi lever i ett prokrustessamhälle. Ett samhälle som desperat försöker få alla och envar att följa samma mönster.

Begreppet prokrustessäng innebär att ’med våld tvinga in i en viss form’. Prokrustes var en bandit i den grekiska mytologin som överföll vandrare och anpassade deras längd efter måtten på hans säng: var de längre än sängen kapade han av deras fötter, var de kortare sträckte han ut deras kropp.

Skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften, att med våld tvinga en pusselbit på fel plats, att stöpa eleverna och inpränta i dem den kunskap som politikerna har bedömt giltig. Denna tanke – att politiker har valt ut vad jag ska lära mig och i förlängningen tycka och tänka – är skrämmande. Mina åsikter är baserade på den bild jag har av omvärlden, och om någon annan väljer vilka pusselbitar jag får, kan den styra min bild och i förlängningen mina åsikter.

Även om inget uppsåt finns, går det inte att vara helt objektiv i ett urval. Ämnen man är insatt i brukar betraktas som viktigast; matteläraren förstår inte hur någon kan betvivla matematikens väsentlighet för vardagslivet, och hur man kan leva utan litteraturen är ett mysterium för svenskläraren. På samma sätt kan ideologier ibland betraktas som objektiva sanningar, och de som inte håller med betraktas som undermåligt informerade. Jag – liksom alla andra – är en produkt av samhället jag lever i.

Men det är inte bara kunskap som lärs ut i skolorna: lärarna skriver in samhällets värden och normer i elevernas undermedvetna – den så kallade dolda läroplanen, en outtalad och ofta undermedveten socialisation. Att sitta tyst och räcka upp handen, att tålmodigt vänta på sin tur och att utföra uppgifter som uppfattas som meningslösa är saker som eleverna väntas göra och som befäster önskvärda beteenden. Bryter någon mot normerna följer en tillrättavisning av läraren, och sker normbrotten tillräckligt många gånger finns det andra, effektivare medel för att leda eleven rätt.

Att det är den dolda läroplanen som är skolans huvudsakliga uppgift, att skolan ska visa framtidens arbetare deras roll i samhället, finns det många som menar; ”All they teach you at school is how to be a good worker”, sjunger Billy Bragg, besviken på ett felande skolsystem. Och är det inte så att elevens personliga utveckling inte alltid är lika prioriterad som säkerställandet av att skolorna producerar den kompetens som samhället behöver?

Men hur är det med mitt liv och mina val – är mallen jag utsett som ideal verkligen en mall för mig? Ibland känner jag mig som barnet som försöker banka ner triangeln i den kvadratiska formen – den passar ju inte! Det händer att jag undrar om jag verkligen är den jag försöker vara, eller om jag skär av mig fötterna för att passa in.

Veckans vokabel 57: Bokstavligen

Ponera att du ska på bio med någon du tycker om. Du är upprymd för att du ska dela den här föreställningen, som du har hört en del gott om, med en hjärtevän. Så börjar filmen. En timme och femtiotvå minuter senare stormar du ut ur salongen och utbrister ”det där var bokstavligt talat en jävla skitfilm!”

Filmens producent kanske hade gjort ett undermåligt arbete, kanske kunde skådespelarna inte bära upp manuset, eller kanske var den romantiska komedin ersatt av en Polisskolanfilm utan Michael Winslow. Vad uttalarens avsikt än kan ha varit, kan jag med stor säkerhet lova att den inte var att påstå att filmen var uppbyggd av exkrement.

Om du under Nobelmiddagen bjuds på en huvudrätt, vars kulinariska kvalité får smaklökarna att dansa lambada, och snabbrecenserar den med ett ”det här var bokstavligt talat skitgott!”, kan det vara lämpligt att hitta på en lämplig ursäkt, se dig om efter en nödutgång och göra en snabb sorti.

Bokstavligen är nämligen inget förstärkningsord som kan användas för att understryka det som sägs. Ordet berättar att det som sägs ska tolkas enligt ordalydelsen, att överdrifter och metaforer inte ryms i kontexten. Ett uttalande om att maten som bjuds är ”det godaste jag någonsin ätit”, underförstås av värden vara hyperboliskt. Om föreliggande föda verkligen är det godaste som ätaren någonsin stoppat i sig, kan man med ett bokstavligen skala bort den metaforiska betydelsen och gå back to basics.

Att skit- kan fungera som ett förstärkande prefix ter sig i eftertankes ljus lite egendomligt. Från början användes det antagligen i sammansättningar som skitäckligt när man ville säga att något var ’äckligt som skit’. Men så småningom klingade innebörden hos prefixet av, och exkrementbetydelsen ersattes av en allmänt förstärkande dito.

Denna process, när ett ord får sin lexikala betydelse ersatt av en grammatisk, kallas grammatikalisering. Detta är anledningen till att man kan leverera en oxymoron som skitgott utan att alltför många reagerar. Detta är anledningen till att jätteliten inte är ogrammatiskt för svenskens öra. Detta är anledningen till att dagens svenska substantiv har en bestämd form.

Språkets föränderlighet är en av faktorerna som håller det vid liv. Det är många ord vars bokstavliga betydelse med tiden har gjort en semantisk resa med hjälp av metaforer, lexikalisering, grammatikalisering och missuppfattningar. Detta är svårt att styra, vilket är anledningen till att språkvårdarna inte kan vara den språkpolisiära myndighet som stundom efterfrågas.

Det språkliga förfall som äldre ofta förfasas över är alltså ingen dödsrossling, utan ett vitalitetstecken. När språket slutar förändras är det dags att oroas. När nästa generation slutar använda språket kreativt, och ge befintliga ord nya betydelser, är det dags att säga farväl. Då väntar språkdöden runt hörnet.

Veckans vokabel 56: Ordklasser

Då ryktet har nått mig att kull 17 på språkkonsultprogrammet i Stockholm för tillfället läser grammatik, har jag bedömt det som passande att tillägna veckans vokabel till er. Även om det kan vara svårt att tro just nu, finns det en del som lyckas med konststycket att tygla sin entusiasm när man pratar om ordklasser. Då ordet i fråga även hos mig aktiverar en del (inte enbart lyckliga) minnen från både grundskolan och universitetet, har jag vissa sympatier för deras reaktioner.

Men något gottgörande finns ändå hos denna för språket vitala komponent. En av de mer intressanta aspekterna är själva sorteringen. Hur har indelningen av ordklasserna i själva verket gått till? Vem har bestämt detta? Hur många ordklasser finns det?

Detta sista är en fråga som inte är lika lätt att besvara som man kan tro. Det är inte för att de är fler än jag har fingrar – vilket de är – utan för att detta är en fråga som de berömda lärde tvistar om. Men Svenska Akademien, som brukar anses vara något utav en auktoritet på svenska språket, måste väl ändå har ett entydigt besked på hur många ordklasser vi har? Om ändå. Inte ens här finns ett enkelt svar att tillgå – utan ett dubbelt. I Svenska Akademiens grammatik finner man tolv ordklasser. Läser man istället iSvenska Akademiens språklära, vilket är en förenklad och mer lättillgänglig grammatik, hittar man elva. Hm. Egendomligt.

Innehållsförteckningen i Svenska Akademiens grammatiks andra band deklarerar utan omsvep att den innehåller följande ordklasser:

  1. Substantiv
  2. Adjektiv
  3. Pronomen
  4. Räkneord
  5. Verb
  6. Particip
  7. Adverb
  8. Prepositioner
  9. Konjunktioner
  10. Subjunktioner
  11. Infinitivmärket att
  12. Interjektioner

Det är alltså participen som är ordklassernas Palestina: erkänd av somliga men inte alla. Denna spännande ordklass ska jag dessvärre inte fördjupa mig i nu, men jag utlovar ett framtida inlägg som något mer ingående utreder denna schism inom Svenska Akademien.

Man vill gärna tro att alla ord lätt och smidigt faller ner i respektive klass (kära hjärtanes, vad grammatiktragglandet hade förenklats då), men så är förstås inte fallet. Nej, idén med ordklasser baseras som vanligt på människans kroniska strävan efter att strukturera sin omvärld. Någon har tagit svenskans ordförråd och hällt ut alla vokabler i en hög på golvet och sedan försökt att sortera dem efter deras böjning, grammatiska funktion i fraser och betydelse.

En huvudprincip vid ordklassindelning som brukar göras är i böjliga och oböjliga ord. De böjliga brukas i sin tur delas in i nomen (substantiv, adjektiv, pronomen och räkneord (och particip)) och verb. Nomenen brukar härledas till samma kategori då de delar en del grammatiska egenskaper: de kan alla uttryckas i numerus (singular eller plural) och species (bestämd eller obestämd), samt ensamma utgöra eller ingå i en så kallad nominalfras (en sats som syntaktiskt fungerar som ett substantiv). Verben sticker ut med sina tempus-, modus- och diatesböjningar, och får finna sig i att vara mol allena.

De oböjliga ordklasserna utgörs förstås av de resterande sex, som i sin tur främst består av formord med väldigt liten egen betydelse. De ordklasser som i allmänhet har en tendens att vara något motsträviga återfinns här, bland annat grammatikens slaskhink adverb. Anledningen till denna brist på samarbetsvilja beror på att indelningen i ordklasser delvis är baserad på motstridiga kriterier, vilket leder till att en del ord som uppfattas som samma, beroende på sammanhang kan tillhöra olika ordklasser.

Som ni kanske har märkt är grammatik inte alltid okomplicerad, intuitionen räcker inte hela vägen. Det grammatiska havet är djupt, mycket djupt. När ni har penetrerat ytan och börjat blicka er omkring, är det lätt att svindeln tar överhanden. Men frukta inte, när ni väl får de grundläggande redskapen blir syntaxens storhet lättare att hantera, kanske till och med glädjande. Kunskaper om språkets regler är intressanta i sig, men de är också en plattform att stå på i vidare språkstudier, och ju bättre denna plattform är gjuten, desto stadigare kommer man att stå.