Veckans vokabel 58: Prokrustes

Vi lever i ett prokrustessamhälle. Ett samhälle som desperat försöker få alla och envar att följa samma mönster.

Begreppet prokrustessäng innebär att ’med våld tvinga in i en viss form’. Prokrustes var en bandit i den grekiska mytologin som överföll vandrare och anpassade deras längd efter måtten på hans säng: var de längre än sängen kapade han av deras fötter, var de kortare sträckte han ut deras kropp.

Skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften, att med våld tvinga en pusselbit på fel plats, att stöpa eleverna och inpränta i dem den kunskap som politikerna har bedömt giltig. Denna tanke – att politiker har valt ut vad jag ska lära mig och i förlängningen tycka och tänka – är skrämmande. Mina åsikter är baserade på den bild jag har av omvärlden, och om någon annan väljer vilka pusselbitar jag får, kan den styra min bild och i förlängningen mina åsikter.

Även om inget uppsåt finns, går det inte att vara helt objektiv i ett urval. Ämnen man är insatt i brukar betraktas som viktigast; matteläraren förstår inte hur någon kan betvivla matematikens väsentlighet för vardagslivet, och hur man kan leva utan litteraturen är ett mysterium för svenskläraren. På samma sätt kan ideologier ibland betraktas som objektiva sanningar, och de som inte håller med betraktas som undermåligt informerade. Jag – liksom alla andra – är en produkt av samhället jag lever i.

Men det är inte bara kunskap som lärs ut i skolorna: lärarna skriver in samhällets värden och normer i elevernas undermedvetna – den så kallade dolda läroplanen, en outtalad och ofta undermedveten socialisation. Att sitta tyst och räcka upp handen, att tålmodigt vänta på sin tur och att utföra uppgifter som uppfattas som meningslösa är saker som eleverna väntas göra och som befäster önskvärda beteenden. Bryter någon mot normerna följer en tillrättavisning av läraren, och sker normbrotten tillräckligt många gånger finns det andra, effektivare medel för att leda eleven rätt.

Att det är den dolda läroplanen som är skolans huvudsakliga uppgift, att skolan ska visa framtidens arbetare deras roll i samhället, finns det många som menar; ”All they teach you at school is how to be a good worker”, sjunger Billy Bragg, besviken på ett felande skolsystem. Och är det inte så att elevens personliga utveckling inte alltid är lika prioriterad som säkerställandet av att skolorna producerar den kompetens som samhället behöver?

Men hur är det med mitt liv och mina val – är mallen jag utsett som ideal verkligen en mall för mig? Ibland känner jag mig som barnet som försöker banka ner triangeln i den kvadratiska formen – den passar ju inte! Det händer att jag undrar om jag verkligen är den jag försöker vara, eller om jag skär av mig fötterna för att passa in.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *