Veckans vokabel 59: Kibberlätt

I går åkte jag tåg. På sträckan Alvesta–Stockholm slog jag mig i slang med grannen – en ovanligt fräsch skånska på 81 år som numera bor halva året i föräldrahemmet i Sjöbo kommun mitt i Skåne, och andra halvan nära barn och barnbarn i Upplands Väsby.

Hon var uppväxt i Vallarum – på den tiden en ort med tre butiker och en skola; i dag ett samhälle knappt med på kartan – och gjorde denna tågresa ungefär tre gånger om året. Målet var alltid föräldrahemmet: ett litet hus med en trädgård där hon bland annat odlade jordgubbar, grönkål och en rot som spred sig som ogräs men tydligen var god som soppa. Hon beskrev det som platsen hon alltid längtade efter, friheten att sätta sig i trädgården en solig sommardag saknades i lägenheten i Upplands Väsby.

På något sätt kom vi in på ämnet kakor, möjligtvis via På spåret som kvällen innan hade aktualiserat ämnet. När jag berättade att jag tyckte om att baka både kakor och bröd blev hon imponerad och berättade om struvor, hennes favoritsort, och beskrev hur den bakas.

Hon sa att hennes far också hade tyckt om att baka, något som då inte var en sysselsättning för en man. På den tiden ägde han en bondgård – den gård min reskamrat tillbringat barndomen på – och granngården låg bara ett stenkast bort. En gång när frun var ur huset bestämde han sig för att baka småkakor. När grannflickan knackade på dörren stelnade han till, kastade degen på golvet och lade mattan över. Flickan bjöds in, och efter att de hade suttit och pratat en stund fick hon syn på utbuktningen i mattan och gick bort för att jämna ut den. Jag kan inte ens om jag försöker föreställa mig vad han kan ha sagt då. Obetalbart.

Hon berättade att grannbonden senare hade köpt faderns gård och slagit ihop de båda till en större. Det var då familjen hade flyttat till torpet i Vallarum. Längre fram hade även grannens gård blivit uppköpt och blivit del av en än större gård: endast stora fält mättar moderna maskiner.

Vi samtalade i gott och väl tre timmar. Jag förklarade för henne att jag samlar på ord, och frågade om hon kunde minnas något från hennes barndoms dialekt som fortfarande hade en speciell plats i hjärtat. En stunds eftertanke. Nej, det kunde hon inte. Men hon kom att tänka på en artikel i dagens nummer av Ystads Allahanda om en bok skriven på Österlenmål. Hon rotade fram tidningen och läste artikeln högt för mig. Hon kom till ett parti i mitten där skribenten använde ett ord på ett sätt som inte överensstämde med hennes språkbruk: ”Det är lätt att känna sig lite ’kivårlätt’, bara när man kommer till stan och ska handla kläder”. Hon menade att det snarare borde stavas kibberlätt och att det betydde ’gnällig’, ’känslig’, och alltså inte alls fungerar i sammanhanget.

Jag fick mitt ord trots allt.

När jag kom fram till Umeå tog jag fram Ritz dialektlexikon från 1867 och letade. ”K … ki … kibberlätt”. Bingo. Ordet fanns medtaget (även med stavningen kiverlätt). Entusiasmen svalnade dock något när betydelsen deklarerades vara ’ömtålig’, ’ömskinnad’. Men även om Ritz och min reskamrats betydelser till förstone kan låta ganska skilda, krävs det inte mycket eftertanke innan ett samband kan skönjas. Läser man Ritz exempel blir det ännu tydligare:

»Kon ä så kiverlätt«, säges om ko, som sparkar, då hon mjölkas.

Här är ju betydelserna mer eller mindre utbytbara! Ordens semantiska sida ju är ständigt i glidning; hur mycket kan inte ha ändrats sen 1864? Lever ordet i dag? Internet! Tre träffar. Den sista träffen är en c-uppsats i lingvistik som undersöker betydelseutvecklingen hos adjektiv i den skånska dialekten – kusligt relevant, tack Google.

De ordböcker över det skånska idiomet som uppsatsförfattaren har använt som referenser innehåller samma definition som Ritz. De fyra informanterna hon använde för att studera språkförändringenvar däremot av en åsikt som låg närmre min nyvunna väns: ’oerhört känslig’ tyckte de två yngre, medan ’småkrämpor förstoras, man jämrar sig för dessa’, ’gnällig’ var rätt betydelse enligt de äldre.

Mysteriet löst. Att grotta ner sig i ett ord och dess ursprung kan vara barnsligt spännande, den semantiska världen är en rafflande plats.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *