Veckans vokabel 63: Skuddeslös

När jag läste allmän språkvetenskap (eller lingvistik) vid Göteborgs universitet läste vi om olika sorters afasi, det vill säga språkstörningar orsakade av hjärnskador.

Det är i huvudsak Wernickes och Brocas afasi som jag minns. Wernickes afasi är en störning som kännetecknas av svårigheter med språkets innehåll och betydelse. Detta innebär att en person med den här sortens störning ofta kan producera flytande tal, men har problem med att bilda ord, välja rätt ord och förstå andras tal. Brocas afasi visar sig bland annat i att talaren producerar yttranden bestående av enstaka ord, har problem med att bilda grammatiska meningar och hitta rätt namn till saker och ting. Däremot brukar språkförståelsen vara intakt.

När jag läste detta insåg jag att de hjärnblödningar som drabbat min morfar måste ha påverkat hans Brocasområde. Om en hjärnblödning – eller stroke – drabbar vänster hjärnhalva resulterar det ofta i artikulationssvårigheter och problem med att hitta rätt ord och sätta samman meningar, vilket var precis vad som kännetecknade de språkproblem som min morfar led av.

Nu ska detta inlägg inte handla om afasi, utan om ett dialektalt ord från min morfars hemtrakter – ön Orust på västkusten. När mormor, som är från Göteborg, en gång hade gjort något han inte gillade kallade han henne för skûddeslös. När han insåg vilket ord han använt började han att skratta. Mormor förstod inte vad han menade och konsulterade en väninna från öarna, som menade att det betydde ’elak, stygg’.

Mina efterforskningar pekar dock på att ordet kommer från tjörbumål – det vill säga dialekten på Tjörn, ön under Orust – och betyder ’slarvig och ovårdad om sin egen person’. Även om det är möjligt att ordet finns på båda öarna hittar jag inga belägg från Orust, varför jag inte kan bekräfta min mormors väninnas definition.  Mormor trodde att morfar själv inte var riktigt säker på vad han hade sagt, och med tanke på hans sjukdom och att ordet inte tycks passa in i sammanhanget låter det troligt.

Etymologiskt vet jag inte var ordet kommer ifrån. Jag hörde av mig till Tjörns Hembygdsförening som svarade att de inte hade härlett ordet, men personen jag mejlade med lade fram en teori om att det kan komma från skötsel (skötsel-lös) eller tjörbuordet för smutsig (skedden). Om någon sitter inne med mer information vore det väldigt intressant att höra mer om det här ordets ursprung, och om egenheterna i denna dialekt rent allmänt.

Den som vill höra en autentisk talare av tjörbumål kan lyssna här, medan den som föredrar imitation och humor framför äkta vara kan lyssna på Galenskaparnas tonsatta tolkning här.

Veckans vokabel 62: Fattiglapp

En rimlig etymologisk förklaring för ordet fattiglapp är att det härstammar från ett papper som man var tvungen att visa upp för lämplig myndighet för att kunna hämta ut sitt fattigbidrag. En annan tolkning – den jag föreställde mig när jag använde ordet som liten – är att ordet kommer ifrån att fattiga måste hushålla med resurserna och därför lappa sina byxor med tillgängliga tygstycken när de gick sönder.

Ingen av de här förklaringarna stämmer. Ordet lapp är ett gammalt ord för same, men används inte i dag då det ofta uppfattas som nedsättande. Det kommer från fornsvenskans lapper, som antagligen i sin tur kommer från finskans lappalainen, men ursprungsbetydelsen är enligt SAOB inte känd.

Ordet fattiglapp betydde från början ’fattig (kringstrykande och bettlande) lapp; lapskt fattighjon’, det vill säga en fattig (eventuellt även tiggande) same.

Redan innan Gustav Vasa beskattades samerna å statens vägnar, men när denna kung tog makten i Sverige ökade skattetrycket avsevärt. Då silvermalm började brytas i sameland på 1600-talet, startade en omfattande exploatering av områdets naturresurser. Kolonisationen av sameland började på allvar år 1673 när lappmarksplakatet utfärdades av Karl XI: nybyggare som bosatte sig i lappmarker lovades 15 års skattefrihet och frisedel från krigsmakten.

Då samerna försörjde sig genom fiske och rennäring ansåg man att samer och nybyggare skulle kunna leva sida vid sida. Eftersom skatteintäkterna från samernas näring ansågs betydande, skulle nybyggarna endast bryta mark som ansågs obrukad. Även om tanken var att samernas verksamhet inte skulle påverkas av kolonisatörerna, blev så inte fallet: bönderna fällde och brände skogen för att göra plats för jordbruket och för att askan skulle ge näring till marken, vilket skrämde bort viltet och försvårade samernas näring. Trots att nybyggarna fick böta i domstolen för att de förstörde marken, fortsatte denna så kallade svedning under flera århundranden, vilket drev samerna allt längre bort från lappmarkerna.

Renbeteslagarna från 1886 och 1898 stiftades för att skydda samerna. Men då definitionen av same endast gällde dem som livnärde sig genom rennäring, uteslöts alla samer som försörjde sig på en kombination av jordbruk, jakt och fiske. Dessa räknades alltså enligt lag inte som samer, och fråntogs på så sätt sin samiska identitet och tvingades in i svenskheten.

I slutet av 1800- och början av 1900-talet höjdes röster ”för att upphjälpa fattiglapparnes nuvarande tröstlösa ekonomiska ställning” (citerat efter Hyltenstam 1999, som citerar Ruong 1975, som citerar biskop Bergqvist 1907). För att motverka fattiglapparnas situation gav staten några kommuner i viss mån bidrag till fattigvården, vars hjälpande effekt självfallet var ringa.

När gruvindustrin, skogsbruket och vattenkraftsutbyggnaden tågade in i Lappland med industrialiseringen, påverkades samernas sätt att leva ännu mer. De nya industriernas ytterligare påverkan på rennäringen och det minskade behovet av arbetskraft i och med industriernas effektivisering, tvingade många arbetslösa samer till storstäderna.

Som synes har det länge funnits fattiga samer. Biskop Bergqvist ansåg att rasbiologin var förklaringen till detta: traditionellt nomadiska samer tappar livsgnistan om de blir bofasta och deras fysik tillåter inte tungt kroppsarbete, vilket driver dem ner i fattigdom.

Jag antar att man får välja förklaring: är det samhället som skapat fattiglapparna, eller är det fysiologiska egenskaper som ofrånkomligen har tvingat in samerna i ekonomiskt trångmål? Jag tror att man i det här fallet kan konstatera att till och med en Guds man stundom kan ha fel.

Veckans vokabel 61: De lärde

Varför denna egendomliga e-form i uttrycket ”därom tvista de lärde”? När jag i går lyssnade på veckans avsnitt av Obiter dictum blev frågan återigen aktuell då uttrycket gästspelade ett flertal gånger.

För att reda ut det hela börjar veckans inlägg med en kort – men anmärkningsvärt spännande – redogörelse för de adjektiviska bestämdhetsändelserna -a­ och -e i fraser som ”den nya/nye ministern”. Förenklat kan man säga att e-formen endast används vid syftning på män, medan a-formen används i övriga fall: kvinnor, djur, (abstrakta och konkreta) tingestar och när kön är obekant eller irrelevant (den intresserade hänvisas till Språkriktighetsboken för vidare läsning).

I dialekter där tregenussystemet fortfarande lever kvar i bruket (vilket innebär att substantiven har ett inneboende kön – han, hon eller det – och är anledningen till att vi än i dag frågar ”hur mycket är hon?” när vi vill veta vad klockan visar), kan substantiv med maskulint genus föregås av adjektiv med e-form (den gamle båten/hästen/vägen) och substantiv med feminint genus föregås av adjektiv med a-form (den gamla boken/flaggan/kon). Dessutom finns det vissa genuina dialekter i södra Sverige som använder e-formen genomgående i bestämd form och i plural, vilket är anledningen till att Astrid Lindgrens Ida sjunger om sin ”lille söte katta” på just detta vis.

Förr kunde e-ändelsen användas även i plural när man beskrev manliga individer. Då var det helt okontroversiellt att skriva ”de folkvalde”, eftersom det endast var män som kunde inneha dylika poster. I dag har däremot detta bruk en ålderdomlig eller dialektal prägel, och används därför främst i fasta uttryck för att anspela på dessa gångna tider. Detta är förklaringen till e-ändelsen i uttrycket ”därom tvista de lärde”, ett uttryck som används när man något skämtsamt vill antyda att ett visst spörsmål är ett gammalt, olöst mysterium.

Trots min medvetenhet om såväl användning som bakgrund, kan jag inte undgå att känna ett styng av obehag i mitt genusperspektiv. I dag, när både män och kvinnor befolkar lärandets korridorer, känns uttrycket något anakronistiskt. Användningen av uttrycket är förvisso avsedd att vara humoristisk, men då språkbruk har en tendens att omedvetet avslöja (och befästa) dolda samhälleliga strukturer, kanske viss reflektion och ställningstagande krävs vid uttryck av det här slaget.

Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska försöka revoltera och använda mig av a-formen i strid med rådande bruk, eller resignera och falla in i ledet. I nuläget tror jag att jag nöjer mig med att ta ett steg tillbaka, bida min tid och rätta mig efter gällande normer. Men det är viktigt att då och då vifta med könsneutralitetens fana och diskutera till synes självklara uttryck och deras eventuella påverkan på språkets brukare.

Veckans vokabel 60: Runka

runka verb -de • skaka, vicka, vackla; <kan väcka anstöt> onanera

Detta är vad SAOL har att säga om verbet runka. För de flesta i min generation är det bara den anstötliga betydelsen som är aktuell. Precis som många kan minnas var de var när de fick reda på att New Yorks tvillingtorn rasat, är vissa ovanliga (och i synnerhet om de ”kan väcka anstöt”) ord för mig ofta förknippade med specifika sammanhang. Det är med en lätt rodnad på kinderna jag deklarerar att runka är ett sådant ord.

Anledningen till att ordet är aktuellt denna vecka har att göra med ett västerbottniskt möte mellan generationsgränserna. Under helgen i Skellefteå var jag hemma hos en kamrats mormor, som bjöd på sju sorters goda kakor och kaffe ur servis. Under mer eller mindre tvång åts alla kakor upp – till och med kakätandet har tydligen en gräns – och hyperaktiviteten som följde var av sällan skådat slag. Hjärtat pressade våldsamt runt blodet i kroppen, humöret var på topp och jag ville springa tills världen sa ifrån. Sockerdippen efter var emellertid horribel, men då den tyvärr inte hör till historien kommer jag inte utforska detta vidare.

Medan vi sakta men säkert arbetade oss igenom kakfaten fick vi höra historier om svunna tider. Mormodern berättade om hur hon träffade sin respektive, morfadern, och vi lyssnade intresserat om lagerjobb, klärvoajans och … tågresor. Tågresor. Tåg. Hon hade åkt tåg. Tågresorna till Skellefteå var inte som dagens dämpade resor, fick vi höra. Å nej, tågen runkade kraftigt fram och tillbaka och det var inte lätt att sitta still.

”Runkade”. Visst, den här betydelsen (’skaka’) må vara äldre – och enligt vissa vilseledda förståsigpåare följaktligen ”den egentliga” –, men lik förbannat är det en rejäl utmaning att förbli oberörd när en trevlig tant med fika släpper ordet som en bomb mitt i en klunk hett perkolatorkaffe.

Mitt första  – men inte mitt största  – möte med ordet för mig i denna betydelse var i Sagan om Ringen, där det står det att ”Gimli runkade sitt skägg”. Detta möte lämnade mitt trettonåriga jag ytterst konfunderad. Polletten föll på något vis ner tillslut, och det roliga försvann i samma ögonblick.

Ordet runka förekommer också i olika konstruktioner. Ordet oomkullrunklig (’orubblig’, ’obestridlig’) har jag till exempelvis stött på flera gånger, senaste i Peter Englunds Förflutenhetens landskap. Då Englund använder ordet flitigt tycks det som att det har en speciell plats i hans språkbruk. Detta är i sig inte mer anmärkningsvärt än att det för mig är ett i övrigt ganska ovanligt ord, men det är alltid roligt att upptäcka någons favoritord.

En annan konstruktion som kan te sig något egendomligt är ordet sumprunkare. Första gången jag stötte på det var i en av mina absoluta favoritböcker, Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström. Mjölnarssonen Henning Nilsson tar sig till Stockholm på 1860-talet för att arbeta och får snart anställning som sumprunkare, ett yrke med mycket låg status.

Förr förvarades fångad fisk levande i sumpar (en sorts behållare) under båten för att den skulle vara färsk vid försäljningen. När fartygen låg i hamn var det sumprunkarnas uppgift att nattetid gunga båtarna, så att syrerikt vatten kunde passera igenom sumparna för att hålla fisken vid liv.

Då helgens aktiviteter lade beslag på all min tid, är det möjligt att hantverket kan ha fått stryka på foten något i veckans vokabel. Hur som helst så är det intressant hur vissa ord med bred betydelse med tiden avsmalnar och får en mer nischad dito. Ordet runka visar att dagens ord kan vara profana i morgon. Språkutbyte olika grupper emellan löper alltid viss risk att präglas av semantisk diskrepans: vi kanske säger samma sak, men vi menar inte nödvändigtvis samma sak.

Veckans vokabel 60: Runka

runka verb -de • skaka, vicka, vackla; <kan väcka anstöt> onanera

Detta är vad SAOL har att säga om verbet runka. För de flesta i min generation är det bara den anstötliga betydelsen som är aktuell. Precis som många kan minnas var de var när de fick reda på att New Yorks tvillingtorn rasat, är vissa ovanliga (och i synnerhet om de ”kan väcka anstöt”) ord för mig ofta förknippade med specifika sammanhang. Det är med en lätt rodnad på kinderna jag deklarerar att runka är ett sådant ord.

Anledningen till att ordet är aktuellt denna vecka har att göra med ett västerbottniskt möte mellan generationsgränserna. Under helgen i Skellefteå var jag hemma hos en kamrats mormor, som bjöd på sju sorters goda kakor och kaffe ur servis. Under mer eller mindre tvång åts alla kakor upp – till och med kakätandet har tydligen en gräns – och hyperaktiviteten som följde var av sällan skådat slag. Hjärtat pressade våldsamt runt blodet i kroppen, humöret var på topp och jag ville springa tills världen sa ifrån. Sockerdippen efter var emellertid horribel, men då den tyvärr inte hör till historien kommer jag inte utforska detta vidare.

Medan vi sakta men säkert arbetade oss igenom kakfaten fick vi höra historier om svunna tider. Mormodern berättade om hur hon träffade sin respektive, morfadern, och vi lyssnade intresserat om lagerjobb, klärvoajans och … tågresor. Tågresor. Tåg. Hon hade åkt tåg. Tågresorna till Skellefteå var inte som dagens dämpade resor, fick vi höra. Å nej, tågen runkade kraftigt fram och tillbaka och det var inte lätt att sitta still.

”Runkade”. Visst, den här betydelsen (’skaka’) må vara äldre – och enligt vissa vilseledda förståsigpåare följaktligen ”den egentliga” –, men lik förbannat är det en rejäl utmaning att förbli oberörd när en trevlig tant med fika släpper ordet som en bomb mitt i en klunk hett perkolatorkaffe.

Mitt första  – men inte mitt största  – möte med ordet för mig i denna betydelse var i Sagan om Ringen, där det står det att ”Gimli runkade sitt skägg”. Detta möte lämnade mitt trettonåriga jag ytterst konfunderad. Polletten föll på något vis ner tillslut, och det roliga försvann i samma ögonblick.

Ordet runka förekommer också i olika konstruktioner. Ordet oomkullrunklig (’orubblig’, ’obestridlig’) har jag till exempelvis stött på flera gånger, senaste i Peter Englunds Förflutenhetens landskap. Då Englund använder ordet flitigt tycks det som att det har en speciell plats i hans språkbruk. Detta är i sig inte mer anmärkningsvärt än att det för mig är ett i övrigt ganska ovanligt ord, men det är alltid roligt att upptäcka någons favoritord.

En annan konstruktion som kan te sig något egendomligt är ordet sumprunkare. Första gången jag stötte på det var i en av mina absoluta favoritböcker, Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström. Mjölnarssonen Henning Nilsson tar sig till Stockholm på 1860-talet för att arbeta och får snart anställning som sumprunkare, ett yrke med mycket låg status.

Förr förvarades fångad fisk levande i sumpar (en sorts behållare) under båten för att den skulle vara färsk vid försäljningen. När fartygen låg i hamn var det sumprunkarnas uppgift att nattetid gunga båtarna, så att syrerikt vatten kunde passera igenom sumparna för att hålla fisken vid liv.

Då helgens aktiviteter lade beslag på all min tid, är det möjligt att hantverket kan ha fått stryka på foten något i veckans vokabel. Hur som helst så är det intressant hur vissa ord med bred betydelse med tiden avsmalnar och får en mer nischad dito. Ordet runka visar att dagens ord kan vara profana i morgon. Språkutbyte olika grupper emellan löper alltid viss risk att präglas av semantisk diskrepans: vi kanske säger samma sak, men vi menar inte nödvändigtvis samma sak.