Veckans vokabel 60: Runka

runka verb -de • skaka, vicka, vackla; <kan väcka anstöt> onanera

Detta är vad SAOL har att säga om verbet runka. För de flesta i min generation är det bara den anstötliga betydelsen som är aktuell. Precis som många kan minnas var de var när de fick reda på att New Yorks tvillingtorn rasat, är vissa ovanliga (och i synnerhet om de ”kan väcka anstöt”) ord för mig ofta förknippade med specifika sammanhang. Det är med en lätt rodnad på kinderna jag deklarerar att runka är ett sådant ord.

Anledningen till att ordet är aktuellt denna vecka har att göra med ett västerbottniskt möte mellan generationsgränserna. Under helgen i Skellefteå var jag hemma hos en kamrats mormor, som bjöd på sju sorters goda kakor och kaffe ur servis. Under mer eller mindre tvång åts alla kakor upp – till och med kakätandet har tydligen en gräns – och hyperaktiviteten som följde var av sällan skådat slag. Hjärtat pressade våldsamt runt blodet i kroppen, humöret var på topp och jag ville springa tills världen sa ifrån. Sockerdippen efter var emellertid horribel, men då den tyvärr inte hör till historien kommer jag inte utforska detta vidare.

Medan vi sakta men säkert arbetade oss igenom kakfaten fick vi höra historier om svunna tider. Mormodern berättade om hur hon träffade sin respektive, morfadern, och vi lyssnade intresserat om lagerjobb, klärvoajans och … tågresor. Tågresor. Tåg. Hon hade åkt tåg. Tågresorna till Skellefteå var inte som dagens dämpade resor, fick vi höra. Å nej, tågen runkade kraftigt fram och tillbaka och det var inte lätt att sitta still.

”Runkade”. Visst, den här betydelsen (’skaka’) må vara äldre – och enligt vissa vilseledda förståsigpåare följaktligen ”den egentliga” –, men lik förbannat är det en rejäl utmaning att förbli oberörd när en trevlig tant med fika släpper ordet som en bomb mitt i en klunk hett perkolatorkaffe.

Mitt första  – men inte mitt största  – möte med ordet för mig i denna betydelse var i Sagan om Ringen, där det står det att ”Gimli runkade sitt skägg”. Detta möte lämnade mitt trettonåriga jag ytterst konfunderad. Polletten föll på något vis ner tillslut, och det roliga försvann i samma ögonblick.

Ordet runka förekommer också i olika konstruktioner. Ordet oomkullrunklig (’orubblig’, ’obestridlig’) har jag till exempelvis stött på flera gånger, senaste i Peter Englunds Förflutenhetens landskap. Då Englund använder ordet flitigt tycks det som att det har en speciell plats i hans språkbruk. Detta är i sig inte mer anmärkningsvärt än att det för mig är ett i övrigt ganska ovanligt ord, men det är alltid roligt att upptäcka någons favoritord.

En annan konstruktion som kan te sig något egendomligt är ordet sumprunkare. Första gången jag stötte på det var i en av mina absoluta favoritböcker, Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström. Mjölnarssonen Henning Nilsson tar sig till Stockholm på 1860-talet för att arbeta och får snart anställning som sumprunkare, ett yrke med mycket låg status.

Förr förvarades fångad fisk levande i sumpar (en sorts behållare) under båten för att den skulle vara färsk vid försäljningen. När fartygen låg i hamn var det sumprunkarnas uppgift att nattetid gunga båtarna, så att syrerikt vatten kunde passera igenom sumparna för att hålla fisken vid liv.

Då helgens aktiviteter lade beslag på all min tid, är det möjligt att hantverket kan ha fått stryka på foten något i veckans vokabel. Hur som helst så är det intressant hur vissa ord med bred betydelse med tiden avsmalnar och får en mer nischad dito. Ordet runka visar att dagens ord kan vara profana i morgon. Språkutbyte olika grupper emellan löper alltid viss risk att präglas av semantisk diskrepans: vi kanske säger samma sak, men vi menar inte nödvändigtvis samma sak.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *