Veckans vokabel 61: De lärde

Varför denna egendomliga e-form i uttrycket ”därom tvista de lärde”? När jag i går lyssnade på veckans avsnitt av Obiter dictum blev frågan återigen aktuell då uttrycket gästspelade ett flertal gånger.

För att reda ut det hela börjar veckans inlägg med en kort – men anmärkningsvärt spännande – redogörelse för de adjektiviska bestämdhetsändelserna -a­ och -e i fraser som ”den nya/nye ministern”. Förenklat kan man säga att e-formen endast används vid syftning på män, medan a-formen används i övriga fall: kvinnor, djur, (abstrakta och konkreta) tingestar och när kön är obekant eller irrelevant (den intresserade hänvisas till Språkriktighetsboken för vidare läsning).

I dialekter där tregenussystemet fortfarande lever kvar i bruket (vilket innebär att substantiven har ett inneboende kön – han, hon eller det – och är anledningen till att vi än i dag frågar ”hur mycket är hon?” när vi vill veta vad klockan visar), kan substantiv med maskulint genus föregås av adjektiv med e-form (den gamle båten/hästen/vägen) och substantiv med feminint genus föregås av adjektiv med a-form (den gamla boken/flaggan/kon). Dessutom finns det vissa genuina dialekter i södra Sverige som använder e-formen genomgående i bestämd form och i plural, vilket är anledningen till att Astrid Lindgrens Ida sjunger om sin ”lille söte katta” på just detta vis.

Förr kunde e-ändelsen användas även i plural när man beskrev manliga individer. Då var det helt okontroversiellt att skriva ”de folkvalde”, eftersom det endast var män som kunde inneha dylika poster. I dag har däremot detta bruk en ålderdomlig eller dialektal prägel, och används därför främst i fasta uttryck för att anspela på dessa gångna tider. Detta är förklaringen till e-ändelsen i uttrycket ”därom tvista de lärde”, ett uttryck som används när man något skämtsamt vill antyda att ett visst spörsmål är ett gammalt, olöst mysterium.

Trots min medvetenhet om såväl användning som bakgrund, kan jag inte undgå att känna ett styng av obehag i mitt genusperspektiv. I dag, när både män och kvinnor befolkar lärandets korridorer, känns uttrycket något anakronistiskt. Användningen av uttrycket är förvisso avsedd att vara humoristisk, men då språkbruk har en tendens att omedvetet avslöja (och befästa) dolda samhälleliga strukturer, kanske viss reflektion och ställningstagande krävs vid uttryck av det här slaget.

Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska försöka revoltera och använda mig av a-formen i strid med rådande bruk, eller resignera och falla in i ledet. I nuläget tror jag att jag nöjer mig med att ta ett steg tillbaka, bida min tid och rätta mig efter gällande normer. Men det är viktigt att då och då vifta med könsneutralitetens fana och diskutera till synes självklara uttryck och deras eventuella påverkan på språkets brukare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *